När man färdas en sträcka som är ganska bekant, är inte vyerna eller tåget i sig den främsta upplevelsen. I stället blir det människorna och de små händelserna som utgör resan. Det var därför riktigt roligt att rulla ombord cykeln på Västtåget i Nässjö och strax följas av en märklig figur som undrade varför det var så få människor ombord. Ja, sade jag, det är ju mer än 20 minuter tills tåget går, så det kommer nog fler.
Det var en ung man i 20-årsåldern som snart anförtrodde mig att han skulle till Habo och spela minigolf. Inom kort hade han slagit sig ned på stolen bredvid mig (märk att tåget fortfarande var tomt så när som på oss båda). "Nu ska jag lägga in numret till mitt boende i mobilen," sade han. Jaha, tänkte jag, det var ju inte direkt förvånande att han bodde på ett "boende", med tanke på att han var totalt distanslös och det brukar få av oss normalstörda människor vara.
Han hade problem med att kortregistratorn inte fungerade och jag försökte fåfängt lugna honom med att den nog skulle komma igång närmare avgångstiden. Sedan tyckte han att det var underligt att det var ett trevagnarståg, för det brukar det tydligen inte vara. "Vet du hur man ser att tåget har tre vagnar?" frågade han. Det tyckte jag var en ovanligt dum fråga och eftersom jag aldrig har varit snabb i repliken dröjde det extra länge innan jag svarade, varpå han petade mig i sidan. "Vet du det, hur man ser att tåget har tre vagnar? Jo, för att loket är extra långt."
"Jaha," sade jag, varpå jag fick övergå till att försöka hindra honom att ställa alltför dumma frågor till den unga tjejen som kommit in för att städa toaletterna. Det enda tråkiga med det, var att jag själv gärna hade inlett ett samtal med henne, för att ta reda på om hon upplevde Reginorna som mer svårstädade än Itino-tågen. Det hade nämligen en annan städerska berättat häromdagen. Nu vågade jag inte riktigt tala med den här städerskan då jag tänkte att hon hade fullt upp med att samtidigt utföra sitt arbete och besvara fåniga frågor från den unge mannen. Och jag ville ju inte att hon skulle tro att jag var lika knepig som han...
Den icke-fungerande kortautomaten var fortfarande ur funktion (som icke-fungerande automater plägar vara), och jag bad killen att han skulle gå ut och fråga tågvärden som stod på perrongen och talade med någon. "Ja," sade han, men tittade en gång till. "Nej, nu står de och äter glass också! De kan väl inte äta glass nu, när tåget snart ska gå!" Jag svarade att det faktiskt var en hel kvart kvar, så det gjorde väl inget. "Och var är lokföraren? Varför har inte lokföraren kommit? Det är säkert en kvinnlig lokförare också." Tja, kanske det, menade jag, men i så fall kan hon säkert köra tåg ändå. Tror inte du det? "Jo," tyckte han, "det kanske hon kan, men en del kvinnor är rätt sköna." Han menade det naturligtvis nedsättande, det framgick om inte annat av tonen, men det var svårt att säga emot. En del kvinnor är ju faktiskt "sköna", bokstavligt talat.
Innan tåget så småningom gick, hade han flyttat till en plats längst fram i tåget och där satt han sedan och talade i telefon oavbrutet till Bankeryd, där han klev av.
Helt tråkigt var det förresten inte att se ut genom fönstret. Vättern är ju fin från vilken vinkel man än får den.
Enligt tidtabellen borde jag kliva av i Falköping och vänta där en timme på nästa Västtåg söderut till Herrljunga. Men eftersom jag misstänkte att det liksom i tisdags skulle vara samma tågsätt som vände i Skövde, konfererade jag med tågvärden och när hon hade förstått att jag inte kunde ta ett SJ-tåg (SJ har som bekant en panisk rädsla för cyklar), sade hon att det var helt okej att jag följde med till Skövde och lämnade cykeln ombord under uppehållet där.
Detta gjorde att jag fick tillfälle att genom ett smutsigt fönster se trippelspåret i Regumatorp och det hade ju sin charm. Någon gång ska jag fråga någon som vet, varför det finns ett tredje spår just där, för det är inte direkt jättelångt mellan bangårdarna i Stenstorp och Skövde.
Man kan tycka att det är fånigt att namnge tågsätt, så som man gjort med Krösatågen, de skånska Pågatågen, Göteborgs spårvagnar och en hel massa andra motorvagnar, men det gör i alla fall att man känner igen dem. För inte är det precis något att skryta med, att jag rest med Västtågets Regina 3267. (Bild från Skövde C)
Det måste ha varit flera år sedan jag senast gick över gångbron och tog rulltrappan till väntsalen i Skövde. En bekant vy var det i alla fall, även om den gamla biljettförsäljningen övertagits av en stor kafékedja. (Primärt promenerade jag iväg från tåget för att köpa glass och det hade jag gjort också om Pressbyrån i Skövde inte bara haft mainstream-glass utan kompletterat med Klings...)
Bild över spår 1-3 på Skövde C.
Efter att ha sett tåg mot Nässjö, Värnamo, Vetlanda och Oskarshamn i flera dagar, tog dessa destinationer tillbaka mig till vardagen.
På återvägen söderut, försökte jag få en bild av de nya terminalspåren norr om Falköping C. Om jag förstått saken rätt, har man nämligen följt sträckningen till den gamla Falköping-Uddagårdens järnväg. Det är en industribana som byggdes till kalkbrottet i Uddagården, någon halvmil öster om Falköping och lades ned 1981. Till skillnad från andra nedlagda järnvägar, ligger denna faktiskt kvar, även om man brutit upp den till exempel vid korsningen med rv 46. (Tittar man noga när man kör förbi, kan man se att spåret ligger kvar öster om vägen.)
Så här såg det ut genom fönstret. Nytt, fräscht, samt dubbelspårigt och elektrifierat, vilket aldrig gällde för gamla FUJ.
(Jag satt nyss och tänkte, att om jag skulle bli stormförmögen någon gång, skulle jag köpa ett då ålderstiget Itino från Krösatågen och bygga mig en halvmils spår att köra på. Kanske på återstoden av FUJ...)
Och så kom vi till Herrljunga. Där väntade dagens stora drama: en X2 med lokfel. (X2 är alltså det formella litterat för den motorvagn som marknadsförts som X2000 och numera SJ2000.) Detta tåg hade nog stått där en stund och på perrongen fylkades passagerarna.
Kanske var det fel även på toaletterna, för just som min Regina hade lämnat av mig i Herrljunga, gav X2-ans ombordpersonal besked om att deras tåg skulle bli kvar ett tag, varpå ett gäng halvvuxna pojkar rusade tvärsöver spåren till lämpliga buskar... Spårspringet fortsatte även efter att de mest brådskande ärendena var uträttade, tills ett oannonserat tåg från Borås rullade in och skrämde slag på en av killarna som just var på väg ut i spåret.
Det var också populärt att ta reda på hur stationsanläggningen fungerade och om det till och med var möjligt att manipulera hissen. En stins hade haft mycket att bestyra. Ja, se pojkar.
Till och med utan folk på spåret, blev det trångt om saligheten när ett av huvudspåren var blockerat. X12 från Uddevalla fick invänta X2 från Stockholm.
Det var trivsamma 40 minuter på Herrljunga station. Det var varmt och det fanns mycket att se på: tågen rullade förbi, järnvägspersonal undersökte det trasiga loket, ystra unga människor var på gott humör, tågvärden jagade de ystra unga människorna. Jag hade rentav tyckt om att stanna där en stund till, men tyvärr kom mitt tåg loss ur kön.
Tågpersonalen kunde stiga ur och förbereda den sista delen av sin resa. Byt styrhytt – fäll ut backspeglarna.
Och så gick tåget till Borås. Jag kunde kliva av och konstatera att även SJ kör tåg till Småland. För en cyklist är emellertid detta det närmaste man kommer ett SJ-tåg. Det ska jag inte klaga mer på i dag. I stället är det bara att glädjas åt fem dagars genomskön semester. Tummen upp för Tour de Småland!
Även om denna reseberättelse härmed är till ända, finns det mycket kvar. Jag måste ju berätta om landets kortaste järnväg, om neurologen i Vetlanda, om scoopet som inte blev av – och om allt annat jag kommer att tänka på när jag bläddrar igenom mina 777 foton. Kanske börjar jag redan i morgon...
Till dess, och även senare, tas kommentarer till inläggen emot med glädje. =)
Kommentera