I början av juni, närmare bestämt den 2 juni 2014, reste jag i jobbet till Uppsala. Ettorna skulle till Stockholm för att se riksdagen och annat skoj, så när tvåorna ville titta på en klassisk universitetsstad delade vi på en buss. Sammanlagt 12 timmar på en buss var inte någon höjdare för även om det var några av de slappaste timmar jag fått betalt för, var det förstås inte jätteroligt att sitta där.
Men man kan ju titta ut genom fönstret och se järnvägar. Det hade sin charm en solig dag som denna. Mellan Borås och Rångedala visar en linje i landskapet resterna av gamla BUJ – Borås-Ulricehamn Järnväg. Numera är den järnvägen som bekant cykelbana.
I trakten av Mjölby var det dubbelspåret norrut mot Skänninge och Motala som hamnade på bild.
I trakten av Norsholm, där det för länge sedan gick en massa roliga järnvägar lite kors och tvärs, fick jag nöja mig med ett annat dubbelspår: stambanan mellan Mjölby och Norrköping.
(Numera måste denna sträcka kallas Södra stambanan, men i många läger föredrar man benämningen Östra stambanan.)
Efter att motorvägen hade passerat Norrköping, gick den över järnvägen Åby-Järna, en enkelspårig järnväg som jag tror att Trafikverket ser som en del av Södra stambanan. Den har i alla fall rätt hög standard och är en viktig länk mellan Storstockholm och Östergötland. Nästa bild gillar jag inte bara för att den faktiskt har ett rätt snyggt motiv, utan framför allt för att den visar det område kring Getå där den stora Getåkatastrofen inträffade hösten 1918.
Här dog ungefär 42 personer när ett jordskred hade tagit med sig spåret och ett tåg därför spårade ur och tog eld. "Ungefär 42 personer" är det därför att det inte ens gick att samla ihop bitarna av alla döda...
I utkanten av Nyköping, den största stad som banan passerar, är det alltid lika intressant att passera över en bangård i flera led. Här syns en del av den...
...och här en annan.
Det blir många passager av denna bana. Till exempel utanför Vagnhärad:
(En fördel som bussen har framför personbilen, är att man kommer högre upp och har god sikt över staket och murar. Ovanstående bild är bara en av många som vore omöjlig från passagerarsätet i en bil.)
Framme i Södertälje fick jag se ett pendeltåg på en av de broar som för resenären nästan är själva definitionen av den staden.
Här någonstans i Stockholms södra regioner kom ett annat pendeltåg. De stockholmska pendeltågen går i blått och är alldeles självklara för väldigt många människor – för mig som västsvensk är de exotiska.
En västsvensks relation till Stockholm kan aldrig bli okomplicerad. Vi ser förstås stockholmaren som väldigt självcentrerad och stör oss på att huvudstadens invånare tror att huvudstaden utgör hela Sverige. Alla pengar lägger de i egen ficka och när det ska byggas något i Stockholm blir det en riksnyhet – byggen av skyskrapor och järnvägstunnlar i Göteborg blir knappt en notis i så kallade riksmedier.
Samtidigt finns det fina saker i Stockholm. En sådan är denna skyline (för det är väl så di kallar't).
Lite snabbtåg vid Stockholms central eller därikring, passerade hastigt förbi utanför rutan.
När sedan ettorna var avlämnade, rullade en blott halvfull buss vidare norrut. Arlandabanans sträckning är intressant och jag försökte ägna en del av resan mellan storstäderna åt denna.
Sedan gjorde vi sköna promenader i Ultuna (där det tidvis nästan kändes som 38 grader), åt pyttipanna på Västgöta nation och följde en tappad plånboks öden i Fyrisån. Det hör emellertid inte till en järnvägsblogg så det får vara till en annan dag. Vad som däremot hör hit, är vad jag ägnade den sena kvällen till. Det kommer i nästa inlägg...
Kommentera