I går återgav jag en tankenöt från förra seklet, om en man som hade två kvinnor och ville låta slumpen avgöra vem av dem han skulle besöka efter jobbet. Här kommer först historien i repris:
*
En man hade sitt arbete strax utanför London, intill en järnvägsstation. Nu råkade han ha två älskarinnor och ännu mer anmärkningsvärt var att de båda älskarinnorna accepterade båda hans förhållanden. Däremot ville båda kvinnorna att han varje dag efter arbetet kom och hälsade på just hos henne. Det där blev ju komplicerat för mannen, som varje eftermiddag ställdes inför den svåra våndan att välja vem av kvinnorna han ville träffa, eller, om man så vill, huruvida han skulle ta tåget norrut till den ena kvinnan eller söderut till den andra. Då tänkte han efter och kom till följande beslut:
– Från stationen går tågen var tionde minut i båda riktningarna. Eftersom jag inte slutar jobbet i precis samma stund varje dag, kan jag helt enkelt gå ned till perrongen och ta första bästa tåg. Då slipper jag ju att bestämma och låter slumpen avgöra!
Det var en god lösning i teorin och själv var han nöjd med den. Emellertid gick det inte särskilt lång tid innan kvinnan norrut klagade. Bara en gång i veckan fick hon besök, medan han besökte hennes konkurrent i söder nästan varje dag. Varför kom han så sällan till henne? Tyckte han inte om henne längre?
Ja, det är frågan – varför råkade han hamna så mycket oftare hos den ena kvinnan?
*
Svaret är kanske enkelt – i alla fall om man kan det. Det var helt enkelt så att tåget söderut, som mannen oftast hamnade på, gick två minuter innan tåget norrut. Det innebar att han reste söderut om han kom till stationen under de åtta minuterna efter att det senaste norra tåget hade gått. Endast om han kom dit under det två minuter korta intervallet därefter, blev det nordgående tåget det första. Således reste han söderut fyra gånger av fem och det var ju inte särskilt rättvist.
Nu till saken. Jag har inga älskarinnor, åtminstone inte två stycken och framför allt inte boende vid olika järnvägsstationer. Däremot har jag tråkigt när vädret är för dåligt för en längre resa med cykel och tält, så i tisdags kväll bestämde jag att jag skulle ägna onsdagen åt att cykla ned till Borås central och göra just som den upptagna mannen i London: ta första bästa tåg.
Från Borås C går det tåg i fyra riktningar: Göteborg, Herrljunga, Värnamo och Varberg. Åt alla håll utom Värnamo är det Västtrafik som kör huvuddelen av trafiken (bara några rena SJ-tåg går till Göteborg) och för det behöver jag ju ingen biljett utan kan använda mitt västtrafikkort. Eftersom det inte längre finns någon biljettautomat på stationen, uteslöt detta SJ:s kust-till-kusttåg så i praktiken fanns det bara tre riktningar kvar, men det var bra nog ändå.
Jag bestämde mig för att vara på stationen vid tolvtiden för jag hade för mig att det gick något tåg ungefär då. Lite fusk var det, för jag mindes att SJ-tågen möts i Borås redan vid 11-tiden så att de alternativen skulle falla bort en timme senare, men de var ju som framgick av förra stycken ändå inte aktuella.
Från Trafikverkets webbplats skrev jag ut de dagliga graferna för linjerna, men utan att tjuvtitta på dem i förväg. På så vis skulle jag när jag väl satt på tåget veta vad jag hade att förhålla mig till och kunde dessutom se hur jag så småningom kunde komma hem igen och huruvida det fanns några intressanta godstågsmöten att notera.
Klockan var 12.01 när jag parkerade i cykelstället och såg mig omkring. Jaha, på spår 1 stod ett tåg mot Herrljunga vars dörrar just öppnades och tågpersonalen steg ombord. Avgångstid 12.17 innebar att det inte var någon brådska. Borta på spår 5 stod ett annat tåg kring vilket folk rörde sig, så jag gick dit för att kolla läget. "Varberg 12.04." Jaså, då var väl det mitt öde, tänkte jag och gick suckande ombord.
(Bild från Varbergståget, med Herrljungatåget i bakgrunden.)
Suckarna kom sig av att jag visste att om jag hamnade i Göteborg kunde jag besöka ett par intressanta butiker eller hälsa på någon syster. I Herrljunga kunde jag köpa skor, eller resa vidare till Vänersborg med nästa tåg och undersöka den staden. Men Varberg – vad gör man i Varberg? Där har jag varit ett par gånger och aldrig hittat något spännande.
Först när jag hade satt mig på tåget kom jag på att jag ju inte behövde resa till Varberg. Jag kunde ju stiga av på vägen! Viskafors, nja, det ligger för nära. Horred är vackert men ganska litet. Däremot torde tvillingsamhället Kinna-Skene vara nog stort för att ägna några timmar. Där gör tågen uppehåll på tre ställen: Kinna i norr, Skene i söder och Assberg däremellan, och de ligger inte längre ifrån varandra (4 km) att jag med lätthet skulle kunna ta en promenad däremellan.
Sagt och gjort, jag hade nu bara att välja: stiga av i Skene och promenera till Kinna eller tvärtom? Tidtabellen visade att det i första hand fanns två möjliga två tåg tillbaka, två respektive tre timmar efter min ankomst, så jag hade många möjligheter.
Men det var ingen idé att få ångest för den sakens skull och eftersom Skene rent järnvägsmässigt är en intressantare ort, var det där jag hamnade.
...om vilket jag berättar mer nästa gång. :)
Kommentera