När Sofia och jag lärde känna varandra för tio år sedan, upptäckte vi snart att vi båda tyckte om att spela spel. De första åren innehöll visserligen ett och annat parti Monopol och Schack, men vårt spelande eskalerade när mina systrar gav mig Ticket to Ride: Europe i julklapp. Det var ett spel som passade oss perfekt och det fungerade inte bara som en introduktion till moderna sällskapsspel utan gav mig också ett intresse för järnvägar i största allmänhet, med deras historia och trafik.

Fem år och 365 dagar efter att vi hade träffats för första gången, var det Sofias födelsedag och jag fick idén att göra en egen Ticket to Ride-karta, över landskapet där hon vuxit upp: Östergötland. Jag hade designat en TtR-karta tidigare och jobbade på en annan, men skillnaden från dem var att den här gången såg jag snarast på kartan som ett konstföremål. Kartan skulle förstås kunna spelas på, men den skulle också låta Sofia minnas sin historia. Vissa av biljettkorten härmade resor vi hade gjort, andra hur hon och hennes familj hade flyttat och rest förr i tiden.

 

Sofia spelade kartan med mig några gånger och också med andra spelkompisar här i staden, men den bästa responsen kom när hon tog med den till sina föräldrar. ”Wow!” sade de, spelade den och till och med behöll den, för att spela med sina egna vänner. För dem var den historiska korrektheten viktig, eftersom de kunde komma ihåg några av de sedan länge försvunna smalspårsbanorna och jag antar att de hade besökt varenda omnämnd stad och by på kartan.

Sedan berättade Sofia för mig för några månader sedan, att mamma Kristina önskade att hon hade haft en egen kopia. Jag är inte säker på om det var Kristina, Sofia eller till och med jag själv som kombinerade den önskan med Kristinas kommande 70-årsdag, men snart hade jag bestämt att jag ville ge henne en egen Ticket to Ride: Östergötland.

Nu kunde jag förstås helt enkelt ha öppnat filerna på min dator och skrivit ut en ytterligare kopia. Det skulle ha kostat mycket lite tid och än mindre pengar, men presenten visade sig bli ett projekt som tog hela vintern, med två månaders arbete (det vill säga större delen av min fritid under den perioden – jag har ju faktiskt ett jobb att gå till fem dagar i veckan och jag ser nästan varje världscuptävling i skidor, men många timmar ägnade jag denna födelsedagspresent till min kompis mamma!).

Först bestämde jag mig för att byta ut några biljetter. De partier jag själv hade varit med i eller hade fått refererade för mig, hade visat att en viss del av kartan blev extremt tätbebyggd, så jag bestämde mig för att ta bort några biljetter från det området och byta ut dem mot andra. Det tog lite tid, att på djupet analysera mönstret av existerande biljetter liksom att försöka ta bort några och lägga till andra.

Sedan bestämde jag mig för att skapa lite stämningshöjande detaljer. Jag diskuterade med mig själv huruvida fyra viktiga kyrkor kunde förekomma i spelplanens hörn. Jag brukar också lägga till, med en mindre typstorlek, namnen på viktiga platser (så att de kan finnas representerade trots att de inte är järnvägsknutar eller båthamnar). När jag gjorde det nu, satt jag emellertid snart med dussintals sådana namn på bara en kvadratdecimeter av kartan. Hur skulle jag handskas med det…

…tja, jag kunde ju göra en karta till, över bara det området, slätten kring Tåkern! tänkte jag.

Sedan sist hade jag kompletterat min spelsamling och utöver en västsvensk karta och den östgötska, gjort en över sydöstra Sverige och en över Gotland, skissat på en över Sydamerika och en med övre Norrland (båda dessa hade jag lagt åt sidan eftersom de inte fungerade) samt funderat på ytterligare ett par stycken, så jag visste hur jag skulle gå till väga.

Sagt och gjort alltså. Jag plockade fram några kartor från skrivbord och hyllor (jag tycker om kartor, om det inte är uppenbart sedan förut), hittade en med passande skala, täckte den med ett smörgåspapper och började göra en skiss. Historiska järnvägar skulle vara basen – i en av mina böcker hittade jag ännu en järnväg som jag aldrig hört talas om – och de skulle kompletteras av färjor och fiktiva järnvägar. Nästan varje socken i området kunde finnas med som järnvägsknut och så satte jag i gång.

Jag sökte på webben, hittade en gratis kartservice som passade mig bra (om jag inte redan förut hade den som bokmärke i webbläsaren – jag gillar ju kartor, etc…), använde mina talanger i Microsoft Word och gratisprogrammet ”Paint” och efter några dagar hade jag kartan färdig.

 

(I olika diskussionstrådar har jag sett att folk använder dyra designprogram, men jag kan lova att när man förstår vad som går att göra med Paint och Word och en webbläsare vilken som helst, är dessa fullt tillräckliga för att få ett helt underbart resultat.)

Sedan kom jag till biljetterna. Jag skrev ut kartan i svartvitt, lade den på golvet och listade möjliga biljetter. För varje biljett ställde jag ut tåg längs den kortaste vägen mellan ändpunkterna (ett tåg per delsträcka) och efter en stund hade jag 40 biljetter, vilket var tillräckligt. I det rent hypotetiska fallet att alla biljetter skulle byggas, skulle nu varje sträcka användas mer eller mindre lika ofta.

 

I tillägg till grundversionen ”Tåkern runt”, bestämde jag att jag också ville ha en ”Big cities”-version. Jag kallade den ”Slättens metropoler”, vilket roade mig eftersom vissa av metropolerna bara har några hundra invånare…

Till slut hade jag 61 biljetter: 40 för grundversionen och 41 för varianten, med visst överlapp. För att på ett enkelt sätt kunna skilja mellan biljetterna, lade jag till en eller två bilder i biljetternas hörn: Vadstena slott för metropolerna och en vy över Tåkern och Omberg för grundversionen.

När jag nu var klar med Ticket to Ride: Tåkern runt, gav de nyss nämnda bilderna nästa idé. Jag ville göra biljetterna till Östergötlandskartan mer personliga och varför kunde jag inte lägga till lite bilder där också? Jo, det kunde jag ju och jag bestämde mig för att förse också var och en av dessa biljetter med en eller två bilder. Varje bild var tagen av mig och sånär som på några få var de tagna vid eller i närheten av biljettens ändpunkter. På det viset kunde jag inkludera mottagarens familj, en speciell glass från en resa vi alla mindes, tältet som jag bor i när jag besöker dem om sommaren, huset som de bodde i under ett decennium, kyrkan de ofta går till… Järnvägsstationer, spårvägen i Norrköping, Sveriges enda treskensspår (i ett grannlän, men denna karta innehåller län-till-län-biljetter som på de officiella Märklin- och Schweiz-kartorna), till och med ett ånglok och museirälsbussar – familjen skulle kunna ägna en timme eller två åt att undersöka biljetterna med förstoringsglas.

 

Hur skulle jag paketera allt detta? När jag gav Sofia den östgötska kartan, hade jag skrivit ut kartan i färg och tejpat samman dess nio delar så att den var spelbar och gick att vika ihop, men den var inte särskilt elegant. Biljetterna (fram- och baksida, placerade i en gemensam kortficka) hade jag lagt i en liten ask, varpå både kartan och biljettasken hade hamnat i en större kartong.

Nu hade jag skaffat mig en större kartong men inte funnit några mindre. ”Gör en egen!” sade mina kompisar en fredag. Så med en pdf från BoardGameGeek som mall, använde jag två timmar framför tv-n (som jag har för mig visade störtlopp från Kvitfjell eller Garmisch-Partenkirchen) till att mäta kortstorlekar med skjutmått och skära ut små askar från två designark. Sedan använde jag vanligt vitlim för att få tre riktigt söta kortaskar.

Det bästa var emellertid kvar. Spelbrädet självt… De båda kartorna hade identisk storlek och jag delade upp var och en i åtta delar som inbördes också hade samma storlek, sånär som på en pixel. Tidigare hade jag köpt en 100 cm x 80 cm stor kartong och ur den skar jag åtta bitar, av samma längd och bredd som kartans delar.

 

Dessa tejpade jag ihop, efter att noggrant ha undersökt hur en officiell, dubbelsidig Ticket to Ride-karta var konstruerad, eftersom jag ville att min spelplan skulle gå att vika ihop.

 
 

Sedan var det dags att fästa kartorna vid kartongen.

 

Jag använde ett semi-permanent spraylim och det var utmärkt, eftersom jag för en av kartorna upptäckte små orgelbundenheter, platser där vagnrutor eller ortnamn inte passade perfekt – och jag ville ju att det skulle bli perfekt. Därför fick jag ta loss hela kartan och göra om alltsammans igen. Men oj, det blev precis som jag ville ha det!

 
 
 

Det var bara att lägga det i en låda…

 

…komplettera med två regelsammanställningar på bottnen och ett presentkort ovanpå, slå in alltsammans i presentpapper och hoppas att Kristina skulle bli lika glad som jag hade varit när jag skapade det.

 

På skärtorsdagen överlämnades presenten (i min frånvaro) och jag fick ett telefonsamtal från mottagaren. Hon var mycket glad över det, särskilt det faktum att jag hade gjort en andra karta. Två dagar senare följdes det av ett sms: ”Ju mer jag betraktar mitt nya spel, desto mer förstår jag vilket jättejobb du gjort!!”

Samma dag, alltså påskafton, fick spelets B-sida sin premiär, det visade sig vara spelbart med inga uppenbara missar, den nya ägaren hade tårar i ögonen (rapporterades det) – och jag var än en gång fullt nöjd.

 

Sofia var lite avundsjuk på sin mor, men jag hade gått vidare till andra projekt.

 


 

Nu kanske någon tycker att jag utnyttjar Alan Moons speldesign när jag gör egna varianter av denna 2000-talets främsta spelklassiker. Då kan jag lugna läsaren med att jag har fått skriftligt tillstånd från spelförlaget Days of Wonder att göra mina egna spel. Ja, så länge jag inte tjänar pengar på det alltså. :)

Sofia F., Ticket to Ride, TtR Tåkern runt, TtR Östergötland, om mig, Östergötland,

2 kommentarer

Anna

21 May 2016 18:41

Wow!!

Svar: Tack! Ja, jag var som sagt rätt stolt själv och har lite wow-känsla ibland när jag tänker på det. :) Ses!
svenskabanor.blogg.se

Anonym

04 Jun 2016 20:50

Bra jobbat!!

Svar: Tack!
svenskabanor.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej