Man behöver inte känna mig särskilt väl för att veta att jag gärna spelar Ticket to Ride. Detta sällskapsspel, en modern klassisker som under 2000-talet blivit världsberömd och kommit ut i ett tiotal officiella versioner, har jag nämnt i bloggen flera gånger, eftersom det genomgående temat är en spelplan med järnvägar som ska bebyggas med söta små järnvägsvagnar. Särskilt har jag stolt visat upp mina egna kartor, där spelplanen inte är Nordamerika eller Europa, utan Västsverige, Östergötland eller Sydöstra Sverige.
Nu var det som så att jag häromsommaren var på kalas hos min vän Lina, ett kalas som slutade med att gästerna gärna ville spela spel. Men bara Lina och jag hade spelat Ticket to Ride förut och det var inte självklart att alla kunde stanna så länge som en och en halv eller två timmar, vilket ett parti kan ta när man är fem spelare varav flera är nybörjare (erfarna spelare gör det på mindre än en timme). Vi spelade därför ett helt annat spel.
Nåväl, jag funderade vidare. Om jag skulle göra en spelplan som var mindre till formatet och därför kunde vara lagom för att introducera nya spelare, eller helt enkelt passa för vem som helst som behövde en "filler" (branschterm för ett spel som tar kort tid), tänkte jag.
När jag skapar en Ticket to Ride-karta, är grundregel 1A att den ska bygga på de järnvägar som finns eller har funnits i verkligheten. Det gäller även de officiella versionerna men alltför få av de egendesignade kartor som fans runtom i världen har gjort (gissa hur fånigt det ser ut med linjer Arvdsjaur–Mo i Rana eller Mora–Lillehammer). Ganska snart vändes mitt intresse till Gotland.
Sagt och gjort: jag lade ett smörgåspapper över en Gotlandskarta och prickade in de järnvägsknutar som hade funnits på ön, samt de stationer som kunde vara knutpunkter mellan tåg och båtar (ett viktigt koncept på många Ticket to Ride-kartor är nämligen "färjelinjer", vilket var en självklarhet om jag skulle använda Gotland som modell). Sedan läste jag på många webbsidor och hittade några järnvägar som var planerade men aldrig byggdes; dessa fick också vara med. Jag räknade ut en ungefärlig skala som skulle gälla mellan min smörgåspapperskarta och den färdiga spelplanen, varpå jag markerade de rutor som fick plats mellan stationerna. På några ställen tog jag mig friheter och flyttade orter eller lade till korta järnvägar som inte funnits men som behövdes för att kartan skulle vara spelbar.
Sedan hittade jag en lämplig bakgrundskarta (som bör vara topografisk men inte ha några ortnamn), ägnade en tid åt att i ett enkelt ritprogram korrigera färgerna och dessutom sträcka ut hela ön i sidled så att den skulle passa till det format jag hade bestämt mig för, samt placerade ut spelets nio färger (åtta + grå).
Två av mina tidigare kartor skilde mellan smal- och normalspår men eftersom hela det gotländska huvudnätet var smalspårigt (891 mm), fick jag här nöja mig med en spårvidd. Det passade också bra då det skulle vara en karta utan extra regler, lättlärd även för nybörjare.
En poängskala utmed kanten och en poängtabell i ett av hörnen behövdes också. Orternas namn skulle placeras ut och likaså ville jag markera några ytterligare platser som inte förekommer i spelet men som bidrar till atmosfären, till exempel för att de är viktiga för den gotländska järnvägshistorien (såsom dåtida ändstationen Hablingbo eller dagens museijärnvägs hemstation Dalhem).
Så här blev resultatet:
När kartan var utskriven och hoptejpad, ordnade jag också med de nödvändiga biljettkorten (vilka anger två orter som ska sammanbindas) och så samlades vi fyra vänner för att provspela. Det gick alldeles utmärkt, även om en av oss lyckades bli inlåst i norr och fick många minuspoäng på grund av icke-fullgjorda biljetter.
Gotlands främsta järnvägsknut – och sedan förra året åter försedd med järnväg – var Roma. Dess vikt framgick som synes också av detta första parti, vilket gladde åtminstone mig!
Sedan var det bara att göra ännu en kopia av spelet (med några små lapsusar korrigerade) och skaffa en liten ask för korten. Med asken och spelplanen placerade i en större kartong hade jag sedan en perfekt julklapp till Lina, som inte behövde vänta många dagar innan hon introducerade spelet i sin familj.
Vad kul!
Då var ju bara frågan om jag skulle ge mig på någon ytterligare Ticket to Ride-karta. Tja, ni som känner mig, vad tror ni? :)
Kommentera