Längs de elektrifierade järnvägarna finns på sina ställen strömlösa partier, så kallade nollsektioner eller skyddssektioner. Om jag har förstått det rätt, handlar det ofta om att strömmen matas in från några bestämda punkter och mellan varje separat spänningsområde måste det vara strömlöst. När ett tåg kommer till en sådan nollsektion har det redan farten uppe och passerar snabbt in på nästa elektrifierade ledning.
I går kväll, den 10 maj 2017, hade SJ:s snabbtåg nr 445 otur och blev stående på en nollsektion. Vad göra?
SJ skickar dit andra tågsätt som ska kopplas ihop med det stående tåget. SJ har emellertid ”otur” och tågen kan inte kommunicera med varandra. Tåget står alltså kvar… och det står kvar… och det står kvar… Man skickar inte dit ett diesellok som är kompatibelt med SJ:s X 2000. Man skickar inte dit ett fordon som helt enkelt knuffar in tåget till strömförande ledning. Man låter inte heller passagerarna gå av tåget.
I stället hänvisar SJ till att man ”sätter säkerheten främst” och tvingar folk att vara kvar ombord hela natten. Sträckan är dubbelspårig och på det andra spåret går trafiken som vanligt. Att släppa ut folk skulle kunna innebära att de blev påkörda.
Det finns inte dricksvatten och inte mat. Belysningen fungerar inte utan elektricitet. Värmesystemet fungerar inte utan elektricitet. Ventilationen fungerar inte utan elektricitet. Toaletterna fungerar inte utan elektricitet. Tåget är mörkt och kvavt och ett stinkande elände.
Det är inte att sätta säkerheten främst. Det är att tvinga människor att genomlida en kvalfylld natt, att tvinga människor att vara törstiga, att kissa på sig, att få ångest och psykiska trauman.
Alla förutsättningar finns alltså för att locka fram den sämsta sidan hos människor. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag hade varit där. Vanligtvis är jag en stillsam person men om jag upplevde att jag var instängd och inte kunde påverka min situation, skulle jag mycket väl kunna bli den person som gjorde uppror. Jag skulle inte sparka och slåss. Sannolikt skulle jag inte ens svära åt personalen. Men jag skulle försöka ta mig ut.
Troligen skulle det innebära att jag försökte öppna dörrarna också om personalen förbjöd mig. Om någon tog initiativ till nödutrymning genom fönster och dörrar skulle jag uppmuntra detta och möjligen skulle jag själv till slut vara den som gjorde fysisk åverkan. I själva verket skulle det kanske vara bra om jag gjorde det, eftersom jag skulle välja den sida av tåget som vätter bort från det andra spåret och även prioritera en dörr eller ett fönster nära mitten av tåget för att än mer minska risken att någon hamnar framför ett annat tåg.
Jag brukar berömma mig med att hålla huvudet kallt i kritiska lägen och därför är jag naturligtvis den sista som det skulle slå helt slint för. Däremot bör man nog räkna med risken att någon faktiskt i en desperat situation tappar kontakten med verkligheten och blir ett reellt hot för sina medpassagerare. Skulle någon börja slå vilt omkring sig eller rentav med kniv börja attackera ombordpersonal och resenärer, är det sorgligt men inte oväntat.
Att så fullständigt låsa sig i den totala övertygelsen att man aldrig, under några förutsättningar, vad kostnaden för människors välbefinnande än är, får utrymma ett tåg som står på spåret, det är helt och hållet felaktigt. Det är inte ett tecken på att man har sinne för prioriteringar eller att man sätter säkerheten främst. Det tyder i själva verket på att man inte har beredskap för oväntade händelser. Det är helt enkelt dumt, trögtänkt och insiktslöst.
Hasse Hagbergs inlägg på Postvagnen i dag, som refererar en liknande händelse sommaren 2010 och frågar sig hur samma sak kunde hända nu igen, är också läsvärt.
Kommentera