Det var på eftermiddagståget hem. Detta var ovanligt trångt, eftersom en hel skolklass eller drygt det steg ombord med varsin jättestor väska. De spred ut sig i tåget och fick inte rum för vare sig sig själva eller packningen.
Jag hade satt mig på en fällstol för att få viss avskildhet, men när ungdomarna fyllde mittgången, reste jag mig och erbjöd deras väskor min plats. Någon fick något osäkert i blicken; någon annan var mer kavat och tog emot platsen.
I stället flyttade jag mig en tio meter därifrån. På en motsittningsgrupp med sex platser, satt endast en person, en man i obestämd ålder. Han var nog yngre än han såg ut, kanske bara 30, men mycket, mycket nedgången och uppenbart påverkad av något. På andra sidan gången satt två killar i övre tonåren. Nu vände han sig mot dem.
– Känner du Glenn i Floby? frågade gubben.
– Nej, jag känner ingen Glenn i Floby, flinade den ene av killarna.
Samtalet fortsatte med viss oregelbundenhet. Karl’n var så borta att han stundom var nästan okontaktbar.
– Jag har injicerat i Floby, sluddrade han utan att någon frågat.
– Va? sade en av killarna.
Han upprepade sitt yttrande, men jag tror inte att de förstod.
I stället bad den andra av killarna att karl’n skulle öppna fönstret. Jag, som satt precis vid det fönstret, skickade med en smäll upp den neddragna gardinen, varpå gubben famlade åt fönstret till. Det gick inget vidare, för han förstod inte att det var överdelen av fönstret som skulle dras ned utan följde med fingrarna den nedre listen. Alltså ryckte jag in. Fördelen med att åka X11/X12/X14 är ju att fönstren faktiskt går att öppna.
Knappt hade jag hunnit öppna fönstret på min sida innan en av killarna där borta vid andra fönstret plockade upp någon svart tingest ur fickan. En puff av rök steg upp. Vad kallas det … e-cigarett? Något ditåt.
– Den där får du låta bli här, sade jag strängt.
– Okej då, sade han och stoppade ned den i andra fickan.
Sålunda fortsatte resan till Fristad, där den onyktra mannen steg av. I stället kom ett äldre par och tog hans plats. De verkade trevliga och vettiga. Ja, så vettiga att de kastade en blick på killarna och bad den ene av dem att ta ned fötterna från sätet.
– Men han har en plastpåse under, svarade kompisen.
Jodå, faktiskt var det så. Tadlet ersattes av beröm. Att folk har fötterna på sätet är inte unikt, men en plastpåse under skorna? Nej, det var första gången.
Sedan var vi framme och även jag steg av. Jag hoppas att de andras resa blev fortsatt lyckad.
(Bilden visar ett annat tågsätt en annan dag, men passar i övrigt i sammanhanget. Till och med vädret stämmer.
*
Kommentera