Mattor. Det är en sak som jag har noterat under mina små resor denna omväxlande blöta och kalla höst. Inte vilka mattor som helst, utan fellagda mattor.
Jag ska ta bakgrunden först.
I Sverige har vi kommit förhållandevis långt – jämfört med förr och, tror jag, jämfört med andra länder – när det gäller att underlätta livet för personer med funktionsnedsättning.* Detta är i grunden naturligtvis positivt.
Jag tänker inte hymla om att det finns situationer då det innebär en nackdel för övriga, men det bygger ofta på att man helt enkelt inte har tänkt hela vägen. Bygger man en ramp till en upphöjd entré, ska den förstås inte byggas fult. Den ska inte heller tvinga envar att ta en lång omväg. Som en klok föreläsare berättade en gång: när man ”handikappanpassar”, ska man göra det på ett sätt som är nödvändigt för några, underlättande för flera och inte dåligt för någon. Anpassningar för synnedsatta är generellt företeelser som inte hindrar någon det minsta. Det är om sådana som denna text ska handla.
Ett exempel på en uppmärksammad företeelse är de muntliga utrop som görs på järnvägsstationer. Fram till i höstas (2021) hade det aldrig ifrågasatts att man skulle ropa ut avgångar för persontåg. Dessa har visserligen bytts ut från att göras manuellt till att använda sig av den så bekanta Järda (kortform för Järnvägsdamen), en maskinell röst som låter ovanligt mänsklig och riktigt trevlig. Visst har Järda ibland fått spatt, då någon programmerat fel och hon gjort orimliga, onödiga eller rent felaktiga utrop. Generellt har hon emellertid bara varit till hjälp. Sätter man sig inte alldeles under en högtalare, stör hon inte det minsta.
I höstas beslutades det med kort varsel att de automatiska utropen skulle tas bort. Hädanefter skulle endast trafikstörningar meddelas med utrop. Skälen angavs vara två: dels att människor irriterade sig på att utropen störde ljudmiljön, dels att det fanns ett sådant överflöd på utrop att man inte längre lyssnade. När beslutet under sistlidna november blev allmänt känt, uppstod en hel folkstorm. Många tyckte att förändringen var negativ och allra starkast reagerade föreningar och talespersoner för synskadade. Hur skulle dessa nu få information om tågens avgång?
Nästan lika mycket uppmärksamhet som beslutet i sig, fick presschefens svar på frågorna. I en radiointervju sade han nämligen – och detta är helt sant – att personer med nedsatt syn kunde antingen läsa på skyltarna eller använda en app som skulle komma att presenteras i januari …
Förändringen var så dåligt underbyggd och dess nackdelar så uppenbara, att höga vederbörande inte mer än hann verkställa den, innan den dagen efter drogs tillbaka.
*
En annan företeelse som jag (och andra normalseende) sedan många år har sett, är en sorts fysiska markeringar på järnvägens plattformar liksom på gågator och andra platser där personer med synnedsättning förväntas gå. Gångstråk tror jag det kallas, där tydliga räfflor, flera millimeter djupa, har gjorts i underlaget. Dessa kan vem som helst känna genom skorna där man går och de leder till promenadens tänkta mål. Jag tror att det även är tänkt att den som går med vit käpp, ska kunna använda denna för att finna rätt riktning. För mig, som inte har några fysiska funktionshinder, är sådana markeringar inte till hinders. Om jag kommer cyklande, får jag visserligen anpassa riktningen något, så att jag inte slirar i räfflorna, men det är lätt gjort. Och på järnvägsstationers perronger cyklar jag aldrig …
När jag steg av på Lerums station, det måste väl ha varit på julafton, fann emellertid en skröplig dam och jag en brist hos de fysiska markeringarna. Det gällde denna gång inte plattorna med räfflor, utan de vitmålade plattor med punktformade markeringar, som finns alldeles vid plattformskanten. (Mitt antagande är att de är vita för att även seende lätt ska lägga märke till dem.) Vad den äldre damen hade märkt när hon stigit på vid föregående station och jag märkte nu, var att de utgjorde en fara i sig. Till skillnad från vanlig asfalt och omålade plattor, var dessa riktigt, riktigt hala. Tanten hade brutit sig förr och ville inte göra det igen. Även jag fick ta det försiktigt under de första två stegen från tåget. Här finns alltså förbättringspotential.
Ytterligare förbättringspotential finns inne i stationshusen i såväl Falköping som Herrljunga. Det är nu jag kommer till de fellagda mattorna …
Den 20 november 2021 bytte jag två gånger mellan buss och tåg i Falköping. Här har man försett inomhusmiljön med de vita, räfflade markeringar som vad jag förstår fungerar så bra. Men – i nästa steg hade man inte tänkt till:
Här har alltså någon plockat fram mattor från förr i tiden (mönstret påminner om Västtrafiks stiliserade linjekartor) och lagt ut dem innanför ytterdörren. Är syftet att suga upp smältande snö från folks skor? Jag tror det. Effekten blir inte bara att mattan riskerar att vecka sig och bli en snubbelfara, utan också att golvmarkeringarna döljs såväl visuellt som mekaniskt.
Under annandagens väntan i Herrljunga, noterade jag samma fel där:
Ja, ni ser. Försöker man med fötter eller käpp följa linjerna i golvet, bryts de av mattor. Återigen har någon inte tänkt.
Har personalen trott att linjerna bara finns där som pynt? Jag hoppas att det är så. I så fall bör man tänka ett steg till. Det går ju faktiskt att skära isär mattan och rentav kanske fästa den i golvet. Ungefär två decimeters avstånd från räfflor och linjer kunde väl vara lagom. Det skulle hjälpa några utan att hindra någon.
Alltså, bästa Jernhusen, om det är ni som sköter underhållet på stationerna: här finns saker att göra och personal att utbilda. Så här ska det inte se ut.
*
* I denna text använder jag ord som i de känsligaste öronen kan vara just känsliga. Eftersom jag vet att även personer tillhöriga gruppen föredrar olika uttryckssätt, skäms jag inte för att välja sådana ord och uttryck som jag själv upplever som både rimliga och tydliga.
Kommentera