Svenska banor

Det var en hektisk juni 2022.  Första hälften fylldes som vanligt av skolavslutningarnas galenskap.  Andra hälften innehöll viktiga kalas, stora kalas, mindre kalas, spelkvällar samt en och annan ytterligare händelse.

En enda av dem innehöll några existerande järnvägar och tåg.  Det var söndagen den 19 juni då jag gjorde en dagstur till Lerum för att bli fadder till lilla Pyttan.  Det visade sig inte finnas en enda tågförbindelse från Borås till Lerum som fungerade, trots att jag accepterade att vara på plats flera timmar i förväg.  Därför tvingades jag genomlida den förfärliga buss 100 från Borås till Göteborg innan jag tog pendeltåget till Lerum.

Hem gick det bättre.  ”Om det inte slår fel på mer än en halvtimme, ska jag ta 19:52-tåget” hade jag intalat mig.  Det visade sig bli precis så.  Idealiskt hade det varit om tåget hade gått en halvtimme senare.  Nu fick jag avvika när presentöppningen närmade sig slutet, men ett par gäster hade gått före mig och de andra skulle säkert lämna kalaset strax efteråt.

På Aspedalens station stod jag i några minuter.  Där for en av SJ:s obekväma X40:or förbi söderut.

Strax därpå kom en X74 från MTRX, med tillnamnet ”Ingvar”, i samma riktning.

Den mötte nordgående pendeltåg 3578 som jag hoppade ombord på.

I Alingsås skedde det första av resans tre byten.  Jag steg av X61 422 och avnjöt skymningens inledning.  (Om man kan säga så när det återstår halvannan timme till solnedgången.)

Här gjorde ännu en MTRX uppehåll.  Det var den som har det uppmärksammade namnet ”Trainy McTrainface”.

Historien bakom det namnet är i korthet så här:

England hade 2016 byggt ett nytt polarforskningsfartyg.  För att göra sig populära bland allmänheten, utlyste man en tävling om fartygets namn.  En radioman på Jersey fick den galna idén att föreslå ”Boaty McBoatface”.  Folk tog inte ens från början omröstningen på allvar och så fick det skämtsamma förslaget flest röster.

Så kunde man ju inte ha det.  Det stolta amiralitetet (som det säkert inte heter längre, men det hette så under Englands stormaktstid) underkände hela omröstningen, körde över folkviljan och gav fartyget namnet ”Sir David Attenborough”.  (I stället lät man en fjärrstyrd mini-u-båt få det kontroversiella namnet.)

När det inte långt därefter blev MTR:s tur att låta svenskarna bestämma namn på en av de nya X74:orna, plockades idén upp igen och Trainy McTrainface vann omröstningen.  Den här gången följde man resultatet, vilket uppmärksammades också på andra sidan Nordsjön.

(En lista över liknande skämtnamn, finns här på engelska Wikipedia.)

Alingsås lämnade jag inte med det tåg som Västtrafiks reseplanerare föreslagit.  Tre minuter före det tåg 3452 mot Töreboda, kom nämligen tåg 3328 mot Lidköping (eller ännu längre?) in på samma spår.  Det där har jag varit med om en gång tidigare.  Liksom då, steg jag nu ombord på det första tåget.  Tågvärden stod i dörröppningen men släppte in mig.
– Vårgårda? frågade en man på plattformen.
Av uttalet att döma hade han svårt med svenskan och när tågvärden sade nej, försökte han förgäves ställa följdfrågor.  Tågvärden gjorde inte mycket nytta, för hon visste inget om andra tåg än hennes.  Dags alltså för mig att göra en insats:
– Om tre minuter, sade jag och höll upp ena handens tre längsta fingrar.  Det här spåret [pekar ned mot golvet] om tre minuter.

Jag satte mig i bakre salongen dit tågvärden strax kom förbi för att kontrollera min biljett.
– Tack för hjälpen, sade hon.
– Det var så lite så.  Jag skulle egentligen också åka med nästa tåg, men det var lika bra att ta detta.  När man får chansen att åka Itino, så …

Ja, med tåg 3328 (multipeln Y32 1415 och Y31 1413) anlände jag lyckligt till Herrljunga.

Detta följde jag med blicken och mindes en novell jag skrev i våras.  Den inleds just så här, med ett Kinnekulletåg som lämnar Herrljunga och försvinner i kurvan, lämnande kvar en försenad resenär som på grund av detta missade tåg får se hela livet förändras.

Strax kom nästa tåg in, det som jag egentligen skulle ha rest med.  Men hur bra reginorna än är, har jag aldrig fått någon skön känsla inför dem.  Mitt val att åka Itino var således alldeles utmärkt.

Mycket hellre åker jag X10-serien.  Denna dag tog en X12 nr 3215 hand om sträckan söderut från Herrljunga.  Klockan var väl över nio när jag steg ombord.

Det blev till att sitta på det här tågsättet längre än väntat.  Ett försenat tåg från Stockholm skulle nämligen inväntas innan tåg 13843 kunde avgå.  Och om man inte älskar att ha massor av folk nära inpå, kan man tänka strategiskt när man väljer vagn …

Detta tåg ilade genom kvällen och var framme i Fristad precis i solnedgången.  Där var det minsann skymning på alla sätt:

Ersättningsbuss väntade in till Borås.  Två dagar tidigare hade bussen varit fullsatt till nästan sista plats.  Det var den inte nu och när jag steg ombord, vände sig chauffören till mig:
– Var det några fler kvar?
– Åh … det vet jag inte …  Men jag var i alla fall sist på perrongen.
– Då åker vi.  Vi är redan försenade.
– Ja, men det är ju för att tåget var försenat från Herrljunga, sade jag.

Sedan kom lokföraren rusande.  Han ville nämligen också in till Borås och jag fick lite dåligt samvete.  Honom hade jag inte tänkt på.  Det var väl tur att han hann med, så jag slapp skämmas.

Det var den där sortens underbar sommarkväll.  Att jag hade en hel kostym i väskan, hindrade inte att jag tog en sväng runt Borås C.  Tidigare hade själva stationsområdet varit avstängt, men nu var allt öppet för flanörer, så jag njöt av kvällen och fotograferade, så här ungefär tre veckor innan tågen skulle börja gå igen efter ställverksbytet.

Ja, det var en så skön kväll att jag cyklade härs och tvärs genom centrala staden.  Lyktor hade jag på cykeln, så det var helt lugnt att det hade börjat mörkna.  Stadslivet var emellertid nedlagt, för knappt en människa syntes på gatorna.  Det gjorde mig faktiskt nästan besviken.

Till och med lilla ”Ute” såg övergiven ut.  Innanför stängslet till Södra torgets omdaning var hennes uppsyn ännu dystrare än vanligt.

Men jag var inte dyster.  Sentimental möjligen, då jag styrde runt ett par kvarter och fortsatte upp för backarna mot stadens östra delar …

*