Kanske borde rubriken i stället lyda ”stationer och blomster längs BUJ”, ty när jag ser den mycket långa lista över bilder som jag ämnar infoga här, utgörs den av i lika delar stationer och växtlighet.
Jag har skrivit om Borås–Ulricehamns järnväg, signaturen BUJ, förr. Dels därför, dels för att jag bara är en glad amatör, kommer jag knappast att komma med några häpnadsväckande nyheter i den här texten.
När jag blev bjuden på kalas för att fira att en vän fyllde 605 månader, var det trevligt att för en gångs skull få fira henne i sköna juni. Som alla förstår hade den egentliga högtidsdagen infallit redan i januari. Kalaset skulle äga rum den 26 juni 2022 på ett torp utanför Hökerum, en mindre tätort väster om Ulricehamn. I min värld är Hökerum framför allt en stationsort längs BUJ och så packade jag cykeln för att fara dit.
Plattaste vägen från Borås till Hökerum får man om man cyklar parallellt med järnvägen Borås–Gånghester och sedan följer den asfalterade banvallen därifrån: Gånghester–Dalsjöfors–Rångedala–Varnum–Nitta–Hökerum(–Ulricehamn). Kortaste vägen är det verkligen inte, så jag tog det som kändes snabbast: gamla riksväg 40 Borås–Rångedala och så banvallen vidare.
Det finns mycket mer än nedlagda stationer. Broar och skärningar är två exempel. Den här dagen hoppade jag helt över det. Alltså visar jag inte (igen) den spännande kombinationen av höga och låga, gamla och nya broar i Rångedala; inte heller den maffiga infarten till Gånghester.
*
Jag tror att alla stationerna (utom möjligen den i Gånghester, som ligger alldeles intill en vältrafikerad järnväg) är privatägda i dag. Rångedala station är det definitivt. För en tio år sedan byggde dåvarande ägaren om den till oigenkännlighet. Ändå såldes fastigheten igen för bara två år sedan ungefär.
Den som är intresserad av arkitektur, av historia eller av byggnadsvård, eller helt enkelt bara tycker att envar har en sorts moralisk skyldighet att förvalta det man fått, kan bara beklaga en så historielös renovering som den i Rångedala.
Lite bättre är det i Varnum, vid det som hette Varnumskulle station. (Var det månne namnlikheten med Varnhem som gjorde att ortnamnet inte kunde användas utan tillägg?)
Godsmagasinet (i rött) kunde förstås må bra av lite renovering, men dess karaktär är inte förstörd. Stationshuset är också välbevarat så när som på en missprydande panel av s.k. mexitegel (som ju går att plocka bort om man skulle vilja).
Sedan hittade jag ett stationshus som jag inte kan minnas att jag sett förr. Jag var inte beredd på det heller, men såg det helt plötsligt bakom en trädridå söder om banan. ”Det där ser väldigt mycket ut som en station” tänkte jag.
Det var det också. Nitta stationshus, nämligen.
Det var skyltningen som ställde till det för mig. Sedan tidigare resor längs sträckan, kände jag till att det vid varje station fanns en skylt som visade avståndet dels till ändpunkterna, dels till nästa station i respektive riktning. Nu insåg jag att det inte var hela sanningen. Några av stationerna har skyltningen nämligen hoppat över. Det är alltså bra att ha med sig karta också.
Nittas lite nedgångna men bevarade stationshus lade jag snabbt bakom mig och fortsatte österut.
Jag stannade till några kilometer senare. Det här var för vackert för att inte beskåda:
Om jag inte hade haft ett kalas att besöka, hade jag gärna lagt mig här i blomsterprakten en stund.
Vy västerut:
Ytterligare något senare fann jag denna bäck genom en kohage ungefär 20 meter från banvallen:
Hökerums station är mycket prydlig där den ligger centralt i samhället just intill en idrottsplats och som jag förstår det också ägs av idrottsföreningen.
*
Jag fortsatte längs BUJ kanske två kilometer till, varpå jag avvek via små och obefintliga vägar till kalaset som firades i trädgården utanför denna stuga:
Födelsedagsbarnet är en av få i min omgivning som uppvisar en personlighet med lite nördighet invävd. Dessutom har hon tillbringat en del av sin uppväxt i Småland, så mitt extra exemplar av Ingemar Lundins mycket välskrivna bok om Krösatåget (del 1) blev en lämplig, symbolisk present. (Hon hade fått en nyckelharpa i vintras, så egentligen fanns det inget moraliskt krav på ännu fler presenter …)
Nåväl, min avstickare från banvallen till ett kalas och därifrån igen, tog mig till ett par andra vyer, helt utan järnvägsanknytning. För att jag är jag, kommer här tre sådana vyer.
Eleganta stenmurar mellan Lida och Håkabo (korsningen är särskilt elegant):
Ängsblommor i ett landsvägsdike, ett par kilometer därifrån:
(Det finns en särskild anledning till att jag visar ängsblommor. Jag återkommer till det …)
Ovanför Hökerum, eller söder om centrum om man så vill, öppnar sig en vy mot veteåkern, sjön och bergen. Utsikten är mer imponerande i verkligheten än på den här bilden:
*
Åter var jag på banan igen. Här vid Hökerums torg har jag minst två gånger pausat, kanske ätit glass och suttit i gräset en stund. Denna dag for jag bara förbi.
Jag bestämde mig nu för att fotografera de där skyltarna som jag talade om ovan. Som illustration och som dokumentation.
(Hökerum, 192,9 m.ö.h. 32 km till Borås, 6 km till Nitta, 12 km till Ulricehamn.)
Fler vackra, sympatiska blommor kantade vägen:
I Nitta ligger också ett annat byggnadskomplex vars bakgrund jag inte känner. Vid min kvällstur mot Borås hade man just stängt serveringen för dagen, men annars fanns här möjlighet till förtäring. Det går att få bättre bilder än denna; t.ex. från banvallen som är knappt synlig i höger bildkant:
Nästa skylt:
(Nitta, 191,6 m.ö.h. 26 km till Borås, 6 km till Rångedala, 6 km till Hökerum, 18 km till Ulricehamn.)
Flera dagar i förväg hade det talats om att en ovanligt varm midsommar nalkades. Det visade sig också bli så och ännu nu, på söndagen, var det varmt. Jag, som mår bra av sådant väder, gladdes. Fastän det fanns en hel del skyar som skymde solen, var det över 25 grader ännu fram emot kvällen. Men nog blev det lite dunkelt mellan träden …
Tillbaka i Rångedala, två timmar före solnedgången, hade det klassiska, nordiska kvällsljuset börjat.
(Rångedala. 20 km till Borås, 8 km till Dalsjöfors, 6 km till Nitta, 24 km till Ulricehamn.)
Det stora, gula huset som ligger där en gång landsväg och järnväg möttes, måste väl ändå ha haft ett särskilt syfte? Jag anar inte vilket, men jag kan inte tro att det ligger där av en slump.
Fastän solen sken där nedåt horisonten, började ett lätt regn falla. För mig var det ingen fara, men för säkerhets skull försåg jag väskan med regnskydd. Vackert var det och skönt lät det när regnet strilade ned mellan träden. Det var som om det redan gröna blev ännu grönare.
I efterhand studerade jag SMHI:s radarbild över trakten och det tycks ha kommit ganska mycket regn på sina håll. Men alltså inte där jag befann mig, åtminstone inte när jag befann mig där.
Ännu en stund befann jag mig mellan Rångedala och Dalsjöfors. Här skiner solen på en lätt fuktig banvall.
Men nu till detta med växtligheten och blommorna … Vanligt gräs har ju sin charm och det är vackert med ängsblommor.
Nedanstående bild är däremot inte vacker. Den visar hur det stundom ser ut, längs banvallen och tyvärr längs alltför många vägar i Sverige. En sådan utsikt får det att mola i magen och jag ryser när jag ser den.
Dessa vedervärdiga, lupiner som invaderar den svenska naturen. Ja, de är för mig själva definitionen av en invasiv art. Lika illa som signalkräftor och värre än spanska skogssniglar (vilka jag ännu inte haft mycket att göra med). Hela grustaget i bakgrunden av bilden ovan är täckt av dessa blålila, onda växter.
Även Toarpsdals stationshus är svårt att fotografera utan att bilden invaderas av lupiner.
(Vad gör folk som bor i trakten? Varför går de inte ut och rycker upp eländet? Ryck dem med rot och allt, lägg dem i en säck och lämna till bränning.)
Dalsjöfors station är väl faktiskt den enda som är helt och hållet riven. Av en skylt på platsen framgår att rivningen berodde på en landsvägsrätning. Här finns bara en mur och en stolpe som visar platsens tidigare historia.
Och så finns förstås den nästan klassiska skylten:
(Dalsjöfors 222,1 m.ö.h. 12 km till Borås, 7 km till Gånghester, 8 km till Rångedala, 32 km till Ulricehamn.)
Ännu finns även en busshållplats med namnet ”Dalsjöfors jvstn”. Det är ju faktiskt lite roligt.
Vid det här laget var jag trött på BUJ. Varför hade jag tagit banvallen från Rångedala och hem, i stället för att ta den betydligt genare landsvägen? Det var nog för att jag såg framför mig en lugn och skön, lång nedförsbacke som det är den sista biten, hellre än de stundom sega motluten på landsvägen. Men det var inte utan att jag började ångra mig. Även om jag cyklade sakta, började tiden ta ut sin rätt. De där drygt två timmarna som födelsedagsbarnet och jag hade enats om att jag skulle behöva cykla den här dagen, började nu närma sig fyra. Dessutom var det inte varmt och skönt längre, utan mer klibbigt och svalt.
Jag pausade vid Hjortryds anhalt (244 m.ö.h.) och fotograferade även skylten som säger sig märka ut banans högsta punkt (246 m.ö.h.). Sedan fick jag då äntligen svepa utför den härliga backen mot Gånghester.
Här kan det gå riktigt, riktigt fort. En gång skrev jag en text med rubriken ”Det går i ett huj, att hoja längs FUJ”. Det hade lika gärna kunnat stå BUJ i stället …
(Gånghester. 5 km till Borås, 7 km till Dalsjöfors, 38 km till Ulricehamn.)
Och så var jag nästan hemma. Det finns alternativa vägar hem till mig, däribland en fortsatt skön nedförsbacke precis hela vägen till centrala Borås, men den här gången skar jag av flera kilometer och hamnade i terrängen kring Kransmossens friluftsområde. Där får man en hysterisk backe på mjukt grus, som en hyfsad cyklist måste ha en god cykel för att bemästra. Tur att jag hade det den här kvällen, då.
Dagens enda tåg blev, liksom vid tidigare utflykter på BUJ, det här leksakståget på Hulta:
Efter ungefär 65 km och 4 timmar på cykeln, var jag synnerligen trött. Det är ett skäl att detta blogginlägg har dröjt så länge.
Ett annat och viktigare skäl är förstås den stundande flytt som innebär en hel del förberedande bestyr – men inte har med järnvägar att göra ...
*
Kommentera