– Ja du, svarade jag, det är en svår fråga … Först måste jag säga att det inte är tågen som intresserar mig, utan järnvägen. Men det är svårt att ”åka järnväg”; man måste ha ett tåg att sitta i, eller möjligen en dressin. :) Och det är roligare att fotografera en järnväg om det finns ett fordon på det.
Det började med Ticket to Ride. Jag hade spelat flera varianter när jag hittade en bok på Bokmässan, en bok som var en karta över Sveriges järnvägsnät 1914. Varje sträcka var i olika färg och så tänkte jag att det vore coolt att göra en egen spelplan utifrån svenska järnvägar. Så gjorde jag det och på vägen var jag tvungen att studera järnvägshistoria för att det skulle bli rätt.
Järnvägar är så lätta att hålla reda på. Antingen går det ett spår där, eller så gör det inte det. Landsvägar är lynniga. Det finns en massa gränsfall och förresten är de så många att man inte kan hålla reda på dem.
Tågtrafik är demokratisk. Alla har samma rätt att köpa en biljett och åka med. Man kan knappast köpa ett eget tåg och ha förtur.
Tågtrafik är klimatmässigt överlägsen biltrafik. När spåret väl ligger på plats, rullar stål mot stål så effektivt att gummi på asfalt inte ens är i närheten. Om tåget drivs av elektricitet, blir det i princip inga utsläpp alls. Det är lika bra som en cykel, i alla fall nästan.
Tågtrafik – och järnvägssystemet – tilltalar mig matematiskt. Järnvägen är ett så tydligt nätverk med stationer och hållplatser som antingen är eller inte är. Stationsintervall och blocksträckor styr precis vilken trafik som kan utföras. Tidtabeller kan analyseras och funderas över. Det är som när jag skrev ned mellantider under en femmil, när jag i förra seklet gjorde poängtabeller för formel 1-säsongen eller när jag för statistik över länders framgång i fotbolls-VM. Matematik är häftigt.
*
Betyder det något att järnvägen är styvmoderligt behandlad? Att det har ansetts coolt att ha en bil men att bara losers åker pendeltåg? Att tågen behöver betala banavgifter medan Kalle Karlsson kan köra sin bil utan vägavgifter? Att politiker försöker vinna billiga poänger på att ”vi måste rusta upp befintliga banor innan vi bygger nya”, trots att vi inte har vare sig tid att vänta eller plats för tågen på de befintliga spåren? Jo, det betyder nog något.
Just därför brinner jag väl extra för de små banorna, dit jag kan cykla och slå mig ned i en skogsbacke i väntan på timmens enda tåg. Och vissa platser ligger så långt från den övriga civilisationen att man inte hör mänskligt liv annat än just då det där enda tåget kommer. Ett godståg som snirklar sig fram i fjärran och hörs fem eller tio minuter i förväg men sveper förbi på bara en minut.
Då kan jag också bli stolt, ja, stolt nästan på egna vägnar, när jag vet att det finns trafik som bara kan utföras med tåg. Stålämnen från Luleå till Borlänge vore näst intill omöjliga att köra på landsväg. Malmen från Kiruna och Gällivare måste ha sina tåg och de är så viktiga att till och med stora, starka staten låter malmbanan vara verkligt top-notch, smått unik i världen sägs det.
På samma sätt blir jag stolt över att det var järnvägen som byggde det moderna samhället. Hela industrialiseringen hade kanske varit omöjlig utan järnvägen. Några med dagens mått små och svaga banor lyfte Sverige till ett välmående och förmöget land, kan man påstå (om än jag överdriver en smula). Extra intresserad – och fascinerad – blir jag när jag träffar på en historisk detalj som den om hur svenskar svalt under nödåren 1867-69, men inte när det blev lika mycket missväxt tjugo år senare. ”För då hade järnvägarna byggts och man kunde effektivt transportera mat”, skrev min källa.
*
I mitt dagliga liv, som inte innehåller vare sig bilar eller körkort, har tågen utvecklats till att bli avgörande för både vardag och semester. Bara ett tåg kan transportera mig och min cykel till en skön sommarvecka många mil hemifrån. Bara ett tåg kan ge en bekväm resa till kalas för syskonbarnen och middag hos föräldrarna. Sedan en månad är det bara ett tåg som kan transportera mig till arbetet.
Att en tågresa ger en mycket närmare kontakt med skogar och slätter än vilken bil- eller bussresa som helst, eller att mitt intresse för järnvägar har fört mig till ett otal fullständigt galet natursköna platser där jag har studerat dem utifrån, är däremot snarare en följd av fascinationen för järnvägarna. Det var inte sådana upplevelser som gav intresset utan tvärtom. Och innan jag började designa semestrar och vardagsutflykter utifrån järnvägar, cyklade jag ut för att söka upp inspirerande uppförsbackar, vilket gav mig lika mycket motion och naturupplevelser, så det kan inte heller sägas vara järnvägarnas förtjänst att jag är ute och rör på mig.
Men som läget är nu, ger mig järnvägarna mycket glädje och hälsa. I alla fall så länge de inte blir ett tvång. Jag måste inte åka tåg i dag också, för att jag har gjort det 27 dagar i sträck. Jag måste inte skriva blogginlägg varje dag den här sommaren för att jag gjorde det förra året. Och på den punkten tror jag att jag håller mig på rätt sida gränsen. Jag hoppas det, åtminstone.
– Om du får ett annat intryck, får du tala om det för mig, avslutade jag.
*
Kommentera