På de tåg som inte går i rusningstid, utgörs ofta en del av passagerarna av barnfamiljer. Det visar sig ganska snabbt att det är väldigt stor skillnad mellan föräldrar, beträffande hur de umgås med sina barn. De flesta är väl som folk flest, men ibland noterar jag särskilt dumma föräldrar – eller ovanligt kloka.
På gårdagsmorgonens tåg till Herrljunga hade jag haft sällskap av en förälder av det senare slaget. Detta upptäckte jag när vi hade klivit av på plattformen.
Det föreföll vara en kvinna med två barn i förskoleåldern och jag antar att hon var barnens mor. De skulle tydligen resa mot Stockholm och tog sig sympatiskt nog fram i vanlig promenadtakt. (Anslutningståget hade varit några minuter sent, så bytestiden på tio minuter hade krympt till ungefär sex, vilket får somliga resenärer att rusa omkring som yra hönor, medan andra drar benen efter sig i onödan.)
Nu gick de alltså där på perrongen mellan spår 2 och spår 3. Mamman höll barnen i hand och de stannade bara upp när det äldsta barnet (sex år eller så) ville gå på andra sidan av en stolpe och därför släppte taget i några sekunder. När promenaden hade kommit igång på nytt, pekade mamman på plattformsskylten en bit fram:
– Ser ni skylten där? sade hon. ”3” står det där. ”Spår 3”. Då ska vi leta efter en skylt som det står en 5:a på.
Barnen tittade efter skylten och lokaliserade den. Därefter tog familjen av mot gångtunneln. Knappt halvvägs ned i trappan, gjorde hon en gest snett uppåt.
– Där står det ”spår 4-7”. Såg ni det? Såg du också? Spår 4-7 och en pil till höger.
Den lilla familjen tog således av åt höger, medan jag svängde åt andra hållet och log för mig själv.
Både i yrket och annars har jag träffat människor som inte kan just något. Inte nog med att många helt enkelt är obildade, utan vissa känner inte ens till elementära saker om sitt eget vardagsliv. Jag har dessutom förstått att det finns en del som inte vågar åka tåg: antingen för att de aldrig har åkt tåg eller för att de bara läser nyhetsartiklar om missöden.
Här var en förälder som tog tillfället i akt. Ett helt vanligt tågbyte i Herrljunga fick bli en del i formandet av barn som ska växa upp till kunniga, trygga människor. Naturligtvis hade hon full koll på situationen, visste vart de skulle och vore glad bara barnen kom hela och rena ombord på stockholmståget, men hon gjorde barnen delaktiga i resan.
Det gladde mig. Det kommer nog att gå bra för de barnen.
*
Kommentera