Detta är fjärde delen av åtta om min resa den 28 juni 2023.
Senast skrev jag om miljön kring Töreboda stationshus. Nu blir det snarast om ortens kombination av kanal och järnväg. Jag börjar med att infoga ett utsnitt av Lantmäteriets karta över köpingens centrala delar. Det kan underlätta läsningen, eftersom Göta kanal löper i en riktning som man kanske inte föreställer sig. Jag höll mig alltså i denna kartas östra delar, där kanal och järnväg möts.
(Kartan ovan är som sagt från Lantmäteriets utmärkta karttjänst. Den rekommenderas för envar.)
Vid mitt besök råkade jag passera en antikhandlare. Där köpte jag en bok av Västgöta-Bengtsson (eg. Sixten Bengtsson, men det är det ingen som kallar honom). Boken I Skaraborgsbygd (1965) handlar förstås om Skaraborg och avsnittet om Töreboda inleds med ett referat ur Carlssons geografibok som skolelever tydligen fick läsa för hundra år sedan eller så. Där sägs Töreboda beskrivas endast med orden ”Köpingen ligger, där Göta kanal och Västra stambanan skära varandra.” Västgöta-Bengtsson menar förstås att Töreboda har mycket mer än så att erbjuda.
Ett faktum är det likväl, att Göta kanal och Västra stambanan möts i Töreboda. Är det rentav därför som man lade en station av dignitet i Töreboda? (Ja, det är det.) Är det därför stationshuset är så maffigt? (Ja, det är det.) Och är det därför som det alls blev ett samhälle här? Ja, det verkar faktiskt så. Jag tror inte att man hade någon särskild anledning att dra kanalen just genom Töreboda av andra skäl än rent geologiska, så det känns som en slump av 1800-talets infrastrukturbyggande att Töreboda växte till ett så pass betydande (nåja) samhälle.
Efter mitt korta besök i Töreboda sommarslumrande centrum (Central Business District som en sentida kollega till Carlsson skulle ha kallat det), tänkte jag att jag väl fick titta på Göta kanal i stället. Den ligger som sagt alldeles bakom stationshuset och ser i förstone ut som en ganska bred å.
En hög spannmålssilo sträcker sig i samhällets utkanter mot himlen och syns på långt håll.
En stillsam gata med tillhörande gångväg sträcker sig längs kanalen. Något fick mig att tänka att detta måste ha varit en annan sorts väg förr. För att köra spannmål på? Eller för att underhålla och driva kanalen?
Väl framme vid silon, konstaterade jag att det minsann var så. Hit har rentav gått järnväg, för resterna av ett industrispår stack upp mellan asfalt och ogräs.
Asfalten tycks ha legat här länge. Den här sortens regelbundna gupp har jag tidigare bara sett på grusvägar och puckelpister där groparna förstärks av varje passerande fordon respektive skidåkare. Men här? Kan det vara sliprar som har gjort intryck och avtryck?
Men – skälet till att jag gick just hit, var inte spannmålssilon. Det var att jag på håll hade sett färjan Lina. Det sägs vara Sveriges och kanske Europas kortaste färjetur. Sådär en fem meter och kanske tjugo sekunder lång. Här är en bild från ena hamnen mot den andra.
När en större båt (större än den lilla färjan som tar högst fem resenärer åt gången), närmade sig, fick färjekaptenen släppa på linan så att den föll till botten eller näst intill. Och så snart den båten passerat, var det bara att hala in igen.
Färjepersonalen har alltså ständigt arbete utan regelbundna raster. Någon tidtabell finns nämligen inte, utan färjan lämnar hemmahamnen på östra sidan så snart någon vill över kanalen. En ung kille kom släntrande mot färjan ungefär samtidigt och när den flådiga skrytbåten hade passerat, åkte han med samma färja som jag. Inte för att han var på utflykt, utan för att han tydligen var kompis med kaptenen.
Jag hade fått för mig att jag skulle fotografera ett tåg som passerade över kanalen. Med tanke på hur många tåg som hade kört förbi på bara en kort stund när jag hängde runt stationshuset, verkade det vara lätt och snabbt gjort. Så var det inte. Jag fick hänga en bra stund i skuggan av i allén på kanalens östra sida.
Under tiden noterade jag ett par höga punkthus mellan träden. Lite för modernt … eller faktiskt ganska fräscht och snyggt?
Medan jag väntade tog jag tjogtals bilder på omgivningen. Det är förstås idylliskt, om man inte vill vara elak och kalla det turistanpassat.
Till slut kom ett tåg. Det var en sydgående dubbeldäckare i SJ-grått som dök upp ganska plötsligt kl. 13:20, gick över kanalbron där borta och sedan följde kanalen i något hundratal meter.
Därefter förflyttade jag mig och redan 13:22 kom ett X 2000 i samma riktning.
Kan en bild på en ”ren” kanalbro intressera någon? Inte vet jag, men här är den:
När jag frågade färjekaptenen om man kunde passera kanalen vid järnvägsbron, hade han svarat jakande. Det gick emellertid inte alls. Det blev en omväg på en kilometer eller så, innan jag hittade en gångtunnel under järnvägen och sedan en vägbro över Göta kanal. Där gjorde jag misstaget att gå ned på kanalbanken och titta lite, innan jag hade gått över bron. Ett misstag var det, eftersom det blev broöppning och jag alltså blev stående på så att säga fel sida.
Medan köerna av automobiler och flanörer – med och utan barnvagn – växte på båda sidor, skulle två båtar under bron.
Jag roade mig så gott jag kunde. En byggnad precis här, måste ha haft någon koppling till kanalen. Skylten ”Töreboda” kan inte ha kommit till av en slump. Var det en hamnstation månne? (Om ett sådant begrepp ens finns.)
Här är en bild till, från kanalens västra sida:
Sedan traskade jag vidare in mot samhällets centrala delar, med station och bussterminal. Eftersom jag hade gott om tid, tittade jag alltså inom en ganska imponerande antikhandel där jag köpte Västgöta-Bengtssons bok och två gamla almanackor (varav den ena hade anteckningar om vädret från 1960, medan den andra var från 1942 och hävdar att Saturnus har 10 månar trots att den tionde inte upptäcktes förrän 1966), samt en riktigt stilfull bonad i korsstygn som samma kväll fick pryda en av mina annars ännu kala väggar.
Men först skulle jag ta bussen mot Skövde. Några Västtåg går märkligt nog inte från Töreboda annat än morgon och sen eftermiddag. Alltså ställde jag mig på bussterminalen, där jag blev tilltalad av en äldre dam med rullebör. Hon frågade om det fanns någon […] i närheten.
– Men du kanske inte är från Töreboda?
Nej, det fick jag ju erkänna att jag inte var, så hon sökte upp två tjejer i busskuren. Där fick hon tydligen svar.
– Det fanns inte i hela Töreboda, sade hon när hon gick förbi igen.
– Jag hörde faktiskt inte ens vad du frågade efter, log jag.
– Jag frågade efter Lidl. Det var en sak jag skulle köpa där.
Jaha, tänkte jag och fick tillfälle att beundra husen där intill.
(Skulle inte dessa hus göra sig väldigt väl i modell? De är så rena till både stil och färg att de skulle vara förhållandevis lättbyggda för en skicklig modellbyggare. Nästan för enfärgade är de, så att de skulle se orealistiska ut.)
Sedan kom buss 505 och jag lämnade Töreboda. Vad skulle jag se i Skövde? (Inte så mycket. Bara ett stationshus och ett gulligt diesellok.)
*
Kommentera