Ibland är resan bara en transportsträcka och själva resan i sig är meningslös. Så är det sällan för mig. Oftare är resan i sig själva målet, eller åtminstone en del av målet. Stundom blir det mest minnesvärda i själva verket den oväntade händelsen som var omöjlig att förutse.
Så var det på en av mina resor på Kinnekullebanan sommaren 2023. Jag har med avsikt sparat denna text till efter att jag i bloggen hade skrivit om alla de utflykter jag gjorde det året. Därigenom blir det svårare att identifiera personerna jag berättar om och jag tänker alltså inte berätta vilken dag det rörde sig om, eller vilket tågnummer.
*
När jag steg på i Herrljunga, satt de redan ombord. Två unga tjejer var det och jag trodde till en början att de var kompisar eller möjligen systrar. Så var det inte, insåg jag när det blev uppenbart att de inte kände varandra särskilt väl. Ändå skulle de till samma plats och vissa detaljer i deras samtal fick mig att dra slutsatsen att de var kusiner.
Den äldre av dem var en 13-14 år och hade gissningsvis gått ut sjuan eller åttan. Den yngre av dem var kanske 12 år och såg ut att ha slutat sexan. (Det kan slå fel på ett år, men knappast mer.) Denna yngre kusin var en människa att minnas. Pratsammare ressällskap är svårt att föreställa sig. Jag hade planer på att skriva blogginlägg från någon tidigare utflykt, men hennes repliker blev snabbt så många att jag inte kunde låta bli att skriva ner dem i stället.
Som alla flickor i den åldern, hade hon oftast ett öga på telefonen. Snapchat var det säkert, om jag känner den generationen rätt. Jag hade inte mer än klivit på, förrän hon kommenterade:
– Nu skriver den där killen igen.
– Men vafan! ”Har du kille?” fyllde hon strax i och citerade vederbörande.
Hon funderade en stund, innan hon fattade ett beslut.
– Han var jätteful. Jag blockar han. Alla som är fula blockar jag. Vill du se min blocklista eller?
Till skillnad från många andra tjejer på tåg, hade hon som sagt bara ett öga på telefonen. Inte ens det, snarare ett halvt, för hon var också uppmärksam på omgivningen. Direkt efter utfart från Herrljunga station, blev hon förvånad.
– När bytte vi spår? När blev vi ett spår? Hade vi inte precis två spår?
(Jo, det hade vi. Om jag hade vågat, hade jag förklarat att i Herrljunga viker Kinnekulletåget av från Västra stambanan in på Älvsborgsbanan.)
Ut över Varaslätten gick tåget. Också det märkte hon. Även om åkrarna är stora, varierar grödan och emellanåt bryts enformigheten av små dungar. Allt skulle kommenteras:
– Korn och råg, det ena har litet fluff och det andra har stort fluff. Det där är korn!
– Och det där är majs. Det är härifrån vi får all vår majs.
– We are in a skog.
Mellan Vedum och Vara passerade vi en skördad vall:
– Vilken gräsmatta!
– Ja, tänk att bara springa över den gräsmattan, svarade kusinen.
När vi bromsade in vid Vara station, var det kusinen som utmärkte sig och plockade upp telefonen:
– Åh, nu är vi här! Med de där stenarna! utropade hon och fotograferade Vara stationshus.
Också den yngre tjejen tog snart upp telefonen igen. Snapchat lockade, men inte alla killar som uppvaktade henne:
– Han var typ ful. Vi iggar han. Och han … vi drar bort han, blockerar han. Och han har iggat mig en dag. Och han har iggat mig nästan en dag. Och han spammar mig, så han … Okej, nu har jag blockerat några till.
Puh! Ska man umgås med henne, vill det tydligen till att man ger henne ständig uppmärksamhet, fast i lagom dos. :)
Telefonen kan användas till andra saker. Till exempel att skaffa information:
– Jo, jag hade rätt! utbrast hon glatt. De små taggarna är råg, de stora taggarna är korn. Vad proffsig jag är!
Matematiken hade hon också koll på, för hon hade redan en gång räknat ut hur många minuter resan tagit hittills, hur stor del av den tiden som tåget hade stått stilla, liksom hur långt det var kvar till Mariestad. Men i Stora Levene suckade hon ändå, med trött gammelmansröst:
– Hur länge ska vi sitta här …
Sedan blev hon normal igen och vände sig till kusinen mitt emot, som åkte baklänges:
– Blir du inte åksjuk av att sitta där? frågade hon. Kolla där, titta! fortsatte hon och pekade ut genom fönstret.
Även jag var tvungen att slänga en förstulen blick genom samma fönster. Vad fanns att se? Jo, Stora Levenes stationsplan samt en folktom fotbollsplan strax bakom …
Strax rullade tåget förbi en åker. Det hade regnat kraftigt i ett par dygn, så här och var fanns fläckar av liggsäd.
– Men det är typ en älg som har legat där! utropade hon. Åh, men det var fan ett hål där! fortsatte hon så att även kusinen var tvungen att titta ut och se liggsäden.
– Ja, men det är typ älgar som har legat där, fortsatte det nyligen självutnämnda spannmålsproffset.
Här uppemot Lidköping växte det vete på åkrarna. Denna gång vände hon sig om och såg ut även genom mitt fönster.
– Andra sidan är också vete, konstaterade hon kort innan hon började jämföra åkrarna på sin sida. Hur kan den här veten vara grön när den där veten var gul? Alltså, jag fattar inte! Hur kan den här veten vara grön när den där veten som vi åkte förbi var gul?
Över de skaraborgska vetefälten svävade någon ormvråk eller glada eller bara en svala. Jag vet inte, för jag såg den inte, men det gjorde hon:
– Åh, fågeln står ju typ stilla i luften! Hur kan den stå stilla i luften? Fan, vad var det där för fågel! Flyger stilla?!
Vi stannade i Lidköping. Där sade tidtabellen att tåget skulle stå i några minuter, bland annat för att invänta mötande tåg. Inget gick denna rastlösa flicka förbi:
– Varför åker vi inte? Vad är det för fel nu då?
Återigen fick jag bita ihop för att inte svara. ”Om tåget kör nu, kommer vi att krocka med tåget från Mariestad” hade jag velat säga. (Men det är nog inte riktigt comme-il-faut att inleda samtal med unga, ensamresande flickor.)
Sedan ägnade hon sig åt sig själv en stund. Kanske ville hon vara fin när hon träffade släkten, vad vet väl jag. Upp åkte vardagssminket:
– Är mina läppar röda nu? frågade hon.
– Mm … svarade kusinen frånvarande.
– Vad bra! sade hon nöjt.
*
Tåget gav sig upp mot Kinnekulle, med alla dess små hållplatser. Dem noterade hon även när hon pratade i telefon med någon av släktingarna hon skulle hälsa på (kanske var det mormor; hennes röst hördes i alla fall flera meter från telefonen).
– Nästa stopp är Blomberg. Blomkål, hi hi. Ja, jag ser faktiskt Vänern, konstaterade hon, varpå hon lade på och omedelbart vände sig till kusinen i stället:
– Vi höll på att krocka in med en hjort en gång. Det såg ut som jättestora horn. Jag tror det var nånstans här.
– Den såg inte jag, sade hennes kusin.
– Alltså inte tåget, utan pappa! förtydligade hon, varpå hon kom med en förbluffande samling utsagor i samma andetag:
– Jag ska ringa i Lugnås, för att hon ska hämta oss med bilen. Nu kan det bli svårt med täckning sade pappa. Jag gillar att du hörde henne men hon hörde inte dig.
På den här linjen finns som jag tidigare berättat en display som visar dels hela resans alla hållplatser, dels var vi ska stanna härnäst.
– Trolmen? Jag trodde det stod Trollhanden. Finns det inga direkttåg till Mariestad? Det borde det finnas.
Hur var det med kusinens resvanor då? Det var hon också intresserad av.
– Har du åkt tåg förr nånstans?
– Ja.
– Med nån kompis?
– Nä … Vart ska jag med nån kompis?
– Allum?
En stund senare fortsatte samtalet på samma tema. Även om det var nästan som en monolog …
– Men har du bara åkt tåg en gång förut?
– Två.
– Så det här är bara tredje gången du åker tåg? Jag åker typ minst en gång i månaden till Allum. Men har du aldrig åkt tåg till din mormor? Hur har du kommit till mormor då?
– Med bilen.
– Så att jag är proffs på det här då.
Proffs var ordet. Inte bara på spannmål, utan tydligen även på tågresor.
*
Medan vi lade Kinnekulle bakom oss, började hon diskutera sin packning igen.
– Jag har liksom inte ens med mig hårborste. För jag borstar inte mitt hår. Jag skämtar inte när jag säger det. Jag gör verkligen inte det.
När nu kusinen inte var så pratsam, fick hon försöka ringa till släkten i stället:
– Hej Siri. Hej Siri! Ring mormor! Ring mooormooor!
Det nästan ekade i salongen … Sedan vände hon sig till någon helt okänd mottagare, varken kusinen eller mormor, och uttryckte sig med tillgjord röst:
– Du har aldrig varit i Dollarstore i Mariestad? Du är ju faktiskt lite konstig i huvudet.
Hennes nästa yttrande om Dollarstore tydde emellertid på en uppenbart tvehågsen uppfattning:
– Här har nån av Tyras äckliga kompisar klistrat på en sån här Dollarstoreprislapp för flera år sen. Med 300 spänn.
Varpå hon satte naglarna till resväskan för att pilla bort den pinsamma prislappen.
Vad gör man på sommarlovet? Solar och badar förstås …
– Fast jag gillar inte att bada i havet. Det är så mycket stenar där.
– Fast det finns inget hav i Mariestad, invände kusinen.
– Men det är samma sak, suckade hon. Jag badar bara i pool.
– Ja, poolen är mycket najsigare, instämde hennes kusin.
*
Tjejerna skulle stiga av i Mariestad, det visste jag redan. Då resan närmade sig slutet strax efter Lugnås, sammanfattade hon sin uppfattning om resan i två meningar:
– Jag tror att alla hatar oss. Eller, alla hatar mig.
Nej, du, tänkte jag. Alla hatar dig inte. Tvärtom. Den här dagen var du ett glädjeämne.
*
Kommentera