Under min vistelse vid stationen i Lidköping på påskafton, gjorde jag en upplevelse som jag inte ofta gör. Att stå på gångbron över järnvägen, just öster om stationen, gav nämligen en rent hänförande vacker vy av en bangård.
Så här såg det ut österut:
De tre Y1-orna på bilden är väl fina i sig, men mitt järnvägsintresse handlar ju först i tredje hand om fordonen. Viktigare är banan de går på och den trafik som de utför. På bilden ovan syns spåren som tågen står på och i bakgrunden går spåren ihop, för att slutligen bli ett enkelspår ända till Gårdsjö drygt nio mil bort (med bara några korta stationsområden på vägen).
Ännu finare var utsikten västerut, mot själva stationen. Så ska en bangård se ut, sannerligen!
Jag måste ju fundera på vad det är som gör mig så begeistrad. Kanske är det enkelheten: de fyra spåren som blir tre, som blir två, som blir ett. Kanske är det att spåren ligger tömda på fordon och människor. Kanske handlar det också om att det är just spår. På en landsväg kan bilar, vagnar och cyklar köra lite hur som helst; på en järnväg går tågen alltid på samma 1435 mm.
Jag tror också att det gör sitt till att bangården är så slät. Det är visserligen en följd av att spåren inte är rustade till högsta nivå; mellan räler och slipers finns mer gräs än makadam och vem som helst skulle kunna ta en promenad där. Jag är också rädd att spåren ser så här fina ut och är precis lagom glest placerade, för att området en gång blivit spårsanerat och att det alltså funnits fler spår som plockats bort...
Den estetiska tillfredställelse som jag förnam i Lidköping i lördags, kan nog bara jämföras med hur jag kände i Vetlanda i somras, hur jag upplever gamla bilder från 50-talets smalspår och hur jag kan se på ett foto av en välskött modelljärnväg. Det krävs alltså uppenbarligen en viss småskalighet för att det ska vara riktigt vackert. Att stå på en bro över Västra stambanan eller Nässjö C verkar inte tilltala mig på samma sätt.
Detta är det fjärde inlägget från min påskaftonsresa. De tidigare är:
20 april: Att resa på egen hand och i sällskap
21 april: Påskaftons underligheter
22 april: Vara – på spaning efter det smalspår som flytt
I morgon kommer sannolikt det femte och sista.
Så här såg det ut österut:
Ännu finare var utsikten västerut, mot själva stationen. Så ska en bangård se ut, sannerligen!
Jag måste ju fundera på vad det är som gör mig så begeistrad. Kanske är det enkelheten: de fyra spåren som blir tre, som blir två, som blir ett. Kanske är det att spåren ligger tömda på fordon och människor. Kanske handlar det också om att det är just spår. På en landsväg kan bilar, vagnar och cyklar köra lite hur som helst; på en järnväg går tågen alltid på samma 1435 mm.
Jag tror också att det gör sitt till att bangården är så slät. Det är visserligen en följd av att spåren inte är rustade till högsta nivå; mellan räler och slipers finns mer gräs än makadam och vem som helst skulle kunna ta en promenad där. Jag är också rädd att spåren ser så här fina ut och är precis lagom glest placerade, för att området en gång blivit spårsanerat och att det alltså funnits fler spår som plockats bort...
Den estetiska tillfredställelse som jag förnam i Lidköping i lördags, kan nog bara jämföras med hur jag kände i Vetlanda i somras, hur jag upplever gamla bilder från 50-talets smalspår och hur jag kan se på ett foto av en välskött modelljärnväg. Det krävs alltså uppenbarligen en viss småskalighet för att det ska vara riktigt vackert. Att stå på en bro över Västra stambanan eller Nässjö C verkar inte tilltala mig på samma sätt.
Detta är det fjärde inlägget från min påskaftonsresa. De tidigare är:
20 april: Att resa på egen hand och i sällskap
21 april: Påskaftons underligheter
22 april: Vara – på spaning efter det smalspår som flytt
I morgon kommer sannolikt det femte och sista.
1435 mm,
Kinnekullebanan,
Lidköping,
Y1,
bangård,
om mig,
påskafton 2014,
skönhetsupplevelse,
spårsanering,
Kommentera