Jag har i flera inlägg de senaste dagarna berättat om min resa till Stockholm med MTR, det Hongkongägda bolaget som utmålats som den första allvarliga konkurrenten till SJ på "paradsträckan" Stockholm-Göteborg. Hittills har jag mest redogjort för vad jag såg genom fönstret och upplevde på stationerna, inte för tåget som sådant. Men hur var det egentligen, att premiäråka med MTR Express?
Tåget har fått littera X74 och är en variant av den schweiziska tillverkaren Stadlers motorvagnsmodell Flirt (förkortning för "Fast Light Innovative Regional Train") som varit en internationell succé och sålts till tågbolag i många länder i Europa.
Till det yttre var tåget inget särskilt. Det var förstås alldeles knallrött, vilket är ovanligt för tåg i Sverige som kan ha röda inslag men sällan har det som huvudfärg, men även om det är fint att se på, spelar det inte jättestor roll. Formen var estetiskt helt okej och bara frontens höjd kanske kan anmärkas på. Inte heller det är särskilt viktigt. Fem inte särskilt långa vagnar kändes lite för ett långdistanståg men eftersom passagerarna inte fyllde ens en tredjedel, är det väl klokt att inte ha satsat på något större...
Invändigt gav tåget ett fräscht intryck – förstås, för det är ju alldeles nylevererat. Inredningen är huvudsakligen svart och mörkgrå men vissa röda inslag piggar upp intrycket.
Nu kanske jag får kritik för ovetenskaplighet, men jag såg invändigt tydliga likheter med Bombardiers tysktillverkade dieselmotorvagn Itino, som finns på flera svenska banor (Krösatågen och Kustpilen i Småland med omnejd, Västtrafiks tåg på Kinnekullebanan, Värmlandstrafiks på Frykdalsbanan och Norrtågs på linjen Lycksele-Umeå).
Det är många detaljer som sammantagna ger denna likhet:
- Dörren har lågt insteg.
- Den ligger mitt i vagnen...
- ...och leder till en liten hall som är avskärmad från sittplatssalongerna.
- Vissa sittplatsutrymmen är belägna några trappsteg upp från golvet.
- Toaletterna är av liknande konstruktion. (Mer om dem senare.)
Förmodligen är min känsla av likhet tågen emellan, en följd av att det är de två nyaste tåg jag rest med och att de båda är byggda utan större svensk inblandning. Det kan med andra ord vara så att både Flirt och Itino är exempel på kontinentens moderna motorvagnar, medan X2 och Regina (liksom de äldre X11-X14) är mer typiskt svenska till sin design. Allt detta får väl sägas vara spekulationer och i alla fall mycket subjektivt.
Något som är bra med MTR:s X74, är att det finns gott om plats för bagage. Rymliga bagagehyllor syntes på en av bilderna ovan och på nästa ses bagagehyllor i entréhallen:
I taket finns informerande bildskärmar och till skillnad från andra tåg med liknande skärmar (vilket jag nog främst har sett på Östgötapendeln), flimrar ingen irrelevant reklam förbi, utan bara kortfattad information och en liten puff för vad den lilla serveringen erbjuder.
Ombordpersonalen är förstås viktig för passagerarna. Eller, den kan bli viktig om passagerarna behöver dess hjälp. Nu hände det inte mig så jag kan inte säga hur personalen skulle sköta en allvarlig kris eller bara en enkel tågförsening. Min kontakt inskränkte sig till två tillfällen.
Först kom en av dem ut på plattformen i Skövde och frågade först sällskapet framför och sedan mig om vi hade biljetter till MTR Express. Jadå, det hade vi ju, men jag har hört att passagerare klivit ombord med SJ-biljetter och tänkt att det säkert går lika bra. Vis av sådana erfarenheter har väl MTR:s personal kommit fram till att de behöver fråga i förväg. (Det har aldrig hänt mig, men vänner och andra rapporterar att liknande frågor ställs även på andra sträckor som flera tågbolag trafikerar.) Märk emellertid att jag under resan från Skövde till Stockholm aldrig behövde säga vem jag var eller vilken plats jag hade, utan jag slog mig ned på ett ledigt säte och åkte sedan med i två timmar utan kontroll.
Andra gången var på nedresan, då jag hade slagit mig ned i en vagn nästan utan resenärer, långt från den plats jag var inbokad på, och ombordpersonalen kom fram till mig strax före Hallsberg och frågade vilken plats jag egentligen hade. Eftersom man som resenär på dessa tåg inte får någon biljett, hade jag skrivit ut bokningsbekräftelsen i förväg, sade vilken plats jag hade och nämnde även mitt namn...
– Men du var ju inbokad på förra tåget, ja alltså tåget till Stockholm, men då var du inte med! sade damen förvånat.
– Jo, jag var med, men jag steg på i Skövde i stället för Herrljunga, sade jag och log.
Det roliga här var alltså att tåget hade så få passagerare att personalen till och med kom ihåg namnen på förra resans bokningar.
För så var det – det var inte många ombord. Jag borde förstås ha räknat mer exakt, men passagerarna var koncentrerade till två vagnar: den närmast Stockholm för oss med billig biljett och den närmast Göteborg för dem med dyrare biljett. Då jag bokade in mig en månad tidigare, fick jag välja mellan ett litet antal platser och intrycket blev alltså att tåget nästan var fullbokat. Så var det nu inte, utan det fanns säkert utrymme för ett par hundra resenärer till i mittenvagnarna. Ingen risk för trängsel med andra ord.
Toaletterna kanske blir nödvändiga och eftersom jag tyckte att de var intressanta på flera sätt, ska jag redogöra för dem också. Inledningsvis: själva toalettstolen är av en konstruktion som känns gammaldags och inte särskilt lyckad. Det kan kort sagt uttryckas med att den har en vattenlinje som är så låg att tidigare besökares resultat blir tydligt... Resterna finns så att säga kvar och det är faktiskt riktigt motbjudande. Gör om och gör rätt.
Inte lika äckligt men ändå ohygieniskt är att det saknas pappershanddukar. I stället ska man torka händerna i en varmluftstork, vilket innebär att den inte alls oviktiga mekaniska efterrengöringen uteblir. Inte bra – gör om och gör rätt.
Det finns ett gäng knappar och grejer, vilkas funktion utmärks med symboler och punktskrift. Tyvärr finns det ingen svensk text och till slut går man vilse i djungeln. Toalettspolningen är en knapp vid toaletten och det är ju logiskt, men när det sedan sitter en knapp märkt "WC" över handfatet, är det inte bara jag som blir förvirrad. Det visade sig att det var ännu en toalettspolningsknapp och fler resenärer än jag stod förtvivlat och tryckte på den för att få vatten i handfatet. Detta vatten styrdes däremot med fotocell och även om det inte är en ovanlig lösning numera, stördes logiken av den där knappen som med sin gröna färg signalerade "Tryck här".
Sedan ska man ta sig ut från toaletten och hittar denna manöverpanel:
Som sagt: symboler och punktskrift, kryddat med lite färgkoder. Här lyser det både grönt och rött och vad innebär det? De flesta besökare behärskar inte punktskrift, men om man vet att varje tecken är en bokstav och använder lite logik, kan man snart urskilja orden ÖPPNA – STÄNG – LÅS i den ordningen. Förmodligen är knappen LÅS röd för att dörren är låst (inte för att det är en förbjuden knapp) och förmodligen är knappen ÖPPNA grön för att man får trycka på den (och inte för att dörren är upplåst), och det är som ni förstår helt ologiskt. Jag är inte ensam om att avsky blotta tanken på att någon skulle kliva in på toaletten när jag är där, så ett otydligt låssystem är bara dumt.
När man sedan gått ut därifrån, visar det sig att det inte går att stänga dörren utifrån, utan man får bara vänta och hoppas på att den glider igen automatiskt. Synnerligen störande det också.
Beträffande X74:ans toaletter blir alltså omdömet: gör om dem!
Komfort och korglutning är kanske mest omdiskuterade, åtminstone på facebook och postvagnen.com.
När snabbtågen skulle introduceras på de större stambanorna i Sverige, byggdes de nya X2-orna (som fick varumärkesnamnet X 2000) med så kallad korglutning. Det gör att tågen kan köras snabbt och bekvämt även i kurvorna genom att vagnskorgen lutas en aning. I början tyckte somliga passagerare att de blev åskjuka av det och även om det på senare år inte har talats så mycket om det, går MTR ut hårt och hävdar att deras Flirt-tåg är bekvämare eftersom de saknar korglutning.
Det där är ganska fult, av flera skäl. För det första blir restiden längre, eftersom MTR måste sänka farten i kurvorna. För det andra lider de allra flesta inte av åksjuka på X 2000, så när MTR i reklamen säger att deras tåg "tack vare att de inte har korglutning" är bättre för barnfamiljer, gör de bekvämligheten till ett problem. För det tredje är åkkomforten helt enkelt många gånger bättre på X 2000 än på MTR Express. Jag satt och skakade omkring, inte riktigt som en ärta i en burk men kanske som i en mindre berg-och-dalbana. Att åka skarvspår med Itino mellan Nässjö och Vaggeryd är inte alls värre, snarare tvärtom, och det blev till exempel en knepig utmaning att sitta på MTR:s tåg och skriva läsliga vykort...
När nästa bild visar en röd lampa, MTR:s glättiga men totalt menlösa resemagasin, samt en brun liten påse, är det därför för att påsen nog skulle kunna komma till större användning på MTR:s tåg än på SJ:s.
I övrigt är komforten däremot utmärkt. Sätena kan visserligen inte fällas, men det störde i alla fall inte mig. Det är också mycket gott om plats för knäna och även den som har långa ben kan sträcka ut utan att störas av vare sig inredning eller medpassagerare. Som framgår av vissa bilder ovan, är platserna designade för individuella resenärer, så att den som eventuellt brukar irritera sina grannar med breda rumpor eller så kallad "manspreading" inte kan göra det här. Verkligen skönt att slippa det eländet. Dessutom är alla bord individuellt nedfällbara, även för den som sitter vid ett bord för fyra resenärer, så det finns ingen anledning att grymta över att grannen ska fälla ned sitt bord när man själv vill slippa. Fast det behöver man ju inte vara rädd för ändå, eftersom det är så sparsamt med resenärer på MTR:s röda tåg...
Detta är den femte texten om min resa till Stockholm den 16 juni 2015. Andra inlägg är:
23 juni 2015: Spetsvändning i Stockholm
24 juni 2015: En timme på Cst
25 juni 2015: Blodig anka på Stockholm central
26 juni 2015: Vad gör man i Skövde?
Kommentera