När jag gjorde upp resplanen för min "Spetsvändning i Stockholm", var det behovet av sovmorgon som gjorde att det fick bli ett så kort uppehåll som en timme innan tåget gick tillbaka till Västsverige. Det hade kanske varit klokt att tänka till lite (även om bokningen var ett hugskott och jag bara hadeen kort stund på mig för den) och stanna en dag eller två i huvudstaden, för där finns säkert ett och annat att göra även för mig. Men för att raljera en aning med mig själv: en timme i Stockholm är mer än nog.
Bara att ta sig från perrongen till själva centralhallen var ju ett äventyr i sig. Långa korridorer, skyltningar med utgång mot den ena gatan eller den andra, hänvisningar till pendeltåg och tunnelbanor, folk som rusade härs och tvärs – och mitt i alltsammans jag som smilade åt huvudstadshysterin...
Först kunde jag inte hålla mig från att studsa uppför en extra trappa och se ut över hallen:
Sedan promenerade jag ut i det grå solskenet...
Under den blå himlen låg ett stationshus under ombyggnad.
Där stod, mitt i bild, Nils Ericson, mannen som ansvarade för byggandet av de svenska stambanorna.
– Hör du farbror Nils, sade jag, kunde du inte ha dragit en bana på tvären från Göteborg via Jönköping till Östergötland också? Vi skulle nämligen ha haft användning för den...
Där satt också på en piedestal den gamla stationsklockan med tillhörande vinghjul, som gjort flera utflykter till andra platser i Stockholm men sedan bara ett par år är tillbaka på hemmaplan.
Jag kunde ju inte låta bli att ta en bild av den klassiska Ringen. Där har ett stort antal möten skett under åren, som när jag efter många års brevskrivande skulle äta min första lunch med Anna-Karin under ett annat tågbyte för nästan lika många år sedan.
En minnesplatta ingår så att säga i själva designen:
Från andra sidan ser centralhallen ut som så här:
När de grundläggande sevärdheterna var avklarade, inledde jag en långpromenad härs och tvärs i korridorer, rulltrappor och banhallar. För en tågskådare är förstås Stockholms centralstation mums för Måns, men också jag kunde få lite förströelse där. Trafik och järnvägar i många riktningar är nämligen inspirerande och på sätt och vis skönt att se.
Arlanda Express har säregna tåg kallade X3, på egen bana och med en front påminnande om en fågelnäbb.
De kör i skytteltrafik mellan Arlanda flygplats och Stockholm C, men tågen är sällan fullbelagda eftersom biljettpriset är högt och det finns busstrafik som är betydligt billigare och tydligen duger för de flesta resenärer. Om ett 30-tal år öppnas Arlandabanan för konkurrens och först då kan det bli tal om lägre priser.
SJ kör sin egen pendel till Uppsala, med lok i båda ändar och 80-talsvagnar däremellan. Vissa tycker att de är höjden av bekvämlighet medan andra ser dem som hopplöst omoderna och hellre åker andra tåg på sträckan.
SL (alltså Storstockholms lokaltrafik) kör pendeltåg – på denna bild med littera X60.
För bara några veckor sedan häpnade jag då jag lärde mig att det inte ens går att ta sig ut på perrongen utan biljett. Wow, det är ju som i gamla brittiska deckare från första hälften av 1900-talet, tänkte jag. Alternativt kan man se det som ett slags förvuxna tunnelbanor och då kanske det är mer naturligt. Å andra sidan har jag gjort mina flesta tunnelbaneresor (och de är inte många) i Wien, och där var det bara att kliva på valfritt tåg utan att redovisa biljettinnehav förrän det var kontroll. Mycket praktiskt system. Lika praktiskt som på västsvenska spårvagnar. :)
Inte långt därifrån möttes två slags SJ-tåg. Dels fanns två multipelkopplade X40-motorvagnar (ni vet de där obekväma dubbeldäckarna) med okänd adressat, dels fanns ett loktåg mot Dalarna.
X10 är en klassisk motorvagn som jag bara åkt i upphottat skick då de kallas X11, X12 eller X14. Sådana finns det gott om i Västsverige och stundom även i Östergötland och Småland. Originalet verkar som pendeltåg i Stockholm och rusar förbi på nästa bild.
Rusade förbi gjorde också en familj som på engelska frågade flera gånger om detta var tåget till [Koppenhagen]. Yes, sade jag lika många gånger, it goes to Copenhagen.
(Denna min insats för tågresandets underlättande, var ovanligt enkel. På tåget stod nämligen "Köpenhamn" med stora bokstäver. (Om jag inte har fel så att det faktiskt stod København, men det gör ju ingen skillnad.))
I utkanten av banhallen, på gränsen till friska luften (nåja, det är trots allt Stockholm så "friskt", jag vet inte...), stod ett annat Rc-lok, vars tåg strax drogs ut från stationen.
Men klockan närmade sig avgång för mitt returtåg till vackra Västsverige, varför jag begav mig till plattform 10. Ett för dagen nyinhandlat exemplar av tidskriften Tåg nr 5-6 2015, matchade snyggt det inkommande tåget.
Sedan for jag i väg med Stadlers X74 och har ännu inte saknat Stockholm C.
Fotnot: "Cst" är signaturen för Stockholms centralstation och betecknar de inledande bokstäverna i orden "Centralstationen Stockholm". Förkortningen används frekvent i järnvägskretsar och är faktiskt mycket praktisk eftersom den inte kan missförstås. "Sthlm" är hela staden, "centralen" ligger i en hel mängd svenska städer, men "Cst" är entydigt.
Kommentera