Förra onsdagen (17 juli) var jag ute och åkte Krösatåg för första gången. Det har jag berättat förut. På hemväg från Värnamo till Nässjö fick jag äran att resa med Y31 Wendela Hebbe (namngiven efter en småländsk 1800-talsförfattare och journalist).
Nåväl, i slutet av en vänstersväng, med höjden till höger och dalen till vänster, kände vi plötsligt en oväntad, kraftig inbromsning. Vad sjutton händer nu? undrade jag och försökte se framåt genom den smala springan till förarhytten. Tåget fortsatte rulla, nu betydligt långsammare, och jag kastade ett öga genom fönstret på vänstersidan.
Där hade en björk fallit på sidan och jag hann tänka att det där trädet låg väldigt nära spåret. I nästa sekund small det.
Björkstammen sköts framför tåget, en stolpe med skyltar som nyss stått rakt upp böjdes under trädets tyngd som om den varit av gummi eller lakrits. Tåget stannade och resenärerna suckade. Jaha, nu är det kört med den här resan, tänkte vi.
Sedan började tåget accelerera. Tågvärden kom rusande och sprang in till föraren. Där blev hon kvar en stund, men Wendela Hebbe körde vidare och var snart i normal marschfart.
Under tiden satt jag och i det närmaste förbannade min långsamma fattningsförmåga. För varför – varför! – satt jag med kameran i handen utan att föreviga kollisionen?? Eller ännu hellre, spelade in ett kort filmklipp? Suck...
Och så kom vi fram till Malmbäck och efter ett kort stopp där, for vi vidare till Nässjö. Inte ett ord sades i högtalarna och trots malören höll vi tidtabellen. Så snart jag kommit ut, gick jag fram till fören och tog denna bild:
Eller, på närmare håll:
Det såg ut ungefär som när pappas vedklyv varit i gång en stund. Knappt en skråma. Det är tydligen starkt virke i Krösatågen.
Kommentera