Svenska banor

Den är ungefär 100 meter lång, men lyckas ändå få plats med två växlar och en eller rentav två vägövergångar.  Sprillans ny är den också, så den finns till exempel inte med på Hittas satellitbilder.

När jag på cykel utforskade Nässjö i förra veckan, befann jag mig långt från stationsområde och bangård och blev helt förbluffad när jag stötte jag på den här lilla banan.  Vad sjutton! tänkte jag.  Vad är det här?  Men så insåg jag att Brinellgymnasiet låg som närmaste granne och förklaringen var helt enkelt att här gör eleverna sina praktiska övningar.  På Brinellgymnsiet finns nämligen utbildningar till bantekniker, eltekniker och signaltekniker, vilket passar järnvägsmetropolen bra.

Vill man däremot bli lokförare, får man flytta till Mjölby.  Dit är det ju inte så långt – och kommunikationerna är som bekant dessutom goda.  Ja, så länge man inte vill ha cykel med sig, för det går ännu inte.  (Men jag jobbar på det...)

Vänder man på klacken, hittar man visserligen ett kortare spår, men det är så litet att det knappt räknas, tycker jag.

 

Detta lilla spår är inte trafikerat, men har alldeles i närheten detta charmiga och ytterst smalspåriga tåg.

 

(Samma konstverk hittar man på i alla fall två andra platser i Nässjö.  Bland annat finns det på järnvägsmuseet, där de inte kunde svara på varifrån småtågen härstammar.)

 

 

Inte nog med att Nässjös gymnasister har byggt en egen järnväg – de har också egen järnvägsstation vid Bockabanan.  Det är, som jag berättade i lördags, den järnväg som går mellan Nässjö och Hultsfred, på vilken det alltså finns en hållplats med namnet Brinellskolan. 

Plåtstinsen hade någon vridit i tågriktningen, men eftersom ingen potentiell passagerare fanns i närheten, vred jag duktigt tillbaka den.  Detta var innan jag hade fattat att Krösatågen bara stannade på begäran, så någon krona och minut sparade jag säkert åt tåget därigenom.  Bra va?  :-)

Egen elektronisk tidtabellstavla har man också. 

Elektronisk information är väl närmast ett måste numera, men det kan jämföras med när jag cyklade genom Fristad samhälle norr om Borås härom sommaren.  Jag var trött i benen efter att ha cyklat långt och funderade på att ta tåget in till stan.  När jag då svängde inom stationen, fanns där ingen som helst upplysning om när det gick några tåg, inga tryckta tidtabeller – ingenting.  Det är klart att jag hade kunnat ringa till Västtrafik och fråga, men sådana samtal har en tendens att bli både längre och dyrare än planerat och så blev jag bara sur för att informationen inte fanns på den mest självklara platsen.

På samtliga stationer tillhörande Krösatåget, finns också en tryckt tidtabell.  Inte nog med att den visar den aktuella linjens tider; den visar alla Krösatågslinjer.  En fenomenal service, för det är ju inte alla som liksom jag far omkring med tidtabellen i fickan.

Lämpligt nog kom ett tåg till Brinellskolans hållplats medan jag stod där och beundrade.  Ingen ville förstås gå av (bara en kilometer från Nässjö C) och då ingen heller ville stiga på, körde tåget förbi.  Tåget visade sig vara Döderhultarn, på väg mot sina trakter i Oskarshamn kanske.