Den Y31 jag hade satt mig på i Mörlunda, var på väg mot Oskarshamn. Det innebar att jag skulle få sitta på tåget i en dryg halvtimme och det var skönt att inte längre behöva sköta framforslandet själv.
Lite sömnig är man efter mycket cykling, så det gäller att koncentrera sig och välja rätt knapp.
Hur ofta väljer någon fel? Det verkar inte vara helt genomtänkt. Dessutom är jag nyfiken på vad som händer om man trycker på SOS (sos?)... Den är väl inte kopplad till nödbromsen i alla fall, hoppas jag.
Första uppehållet var i Berga, som är en järnvägsknut för banorna mot Hultsfred, Oskarshamn och Kalmar. Jag blev snabbt bundis med tågvärden och när jag hade stuckit ut kameran genom dörren och fotograferat stationshuset, förklarade han att det var landets vackraste.
Berga stationshus ägs numera av en privatperson, en åkare som tydligen även tycker om järnvägar. Han har sett till att det är i toppskick och håller väntsalen öppen för resenärerna. Tågklarerarna satt förut i en barack utanför, men där trivdes de inte, varför de nu hyr ett rum i stationshuset. Det var väl klokt, så säg?
Nästa station var Oskarshamn, som naturligtvis var slutstation. Jag säger "naturligtvis" för järnvägen går inte längre. Tågvärden hade visserligen bjudit mig som turist på cykelbiljetten under förutsättning att jag reste vidare till Gotland, men det tog jag med en nypa salt, och förresten lovade aldrig något...
Nåväl, när jag klev ur tåget såg jag att det var självaste Emil i Lönneberga jag hade rest med. Inte så konstigt att resa med en smålänning i Småland, för givetvis har alla Krösatåg namn efter småländska storheter.
Nu var jag lite busig. Till och med den gamle (nåja) tågvärden, höjde på ögonbrynen när han fick höra att jag tänkte resa tillbaka med vändande tåg. Det där var ett beslut som hade vuxit fram, att den här resan i Småland visserligen var rolig och skön på många sätt, men det kunde vara lagom med fem dagar på luffen.
Tåget skulle stanna i Oskarshamn i en dryg timme, så det var läge att äta middag. Nu var jag trött på alla sunkiga grillhak och gav mig av inåt stan för att hitta en riktig restaurang. Det enda som dök upp var tyvärr Pizzeria si och Pizzeria så, och när jag gav upp och gick in på Pizzeria så, hade de inte ens öppnat.
Så slog det mig, att jag hade varit i Oskarshamn två gånger tidigare och hade vi inte i alla fall en gång ätit på något ställe i hamnen? Jodå, jag hittade till restaurang Aidi och beställde kycklingsallad. Det låter väl inte så flashigt, men det var både snyggt och gott, samtidigt som restaurangen var fräsch, personalen trevlig och notan prisvärd.
Den gratisreklamen bjuder jag på med glädje. För inte heller här hade de egentligen öppnat, men lagade ändå mat till mig. Och som jag sade till personalen: detta var den godaste mat jag ätit på en hel vecka...
Sedan hade jag en halvtimme på mig för att studera omgivningarna. Hamnspåret till exempel, det används ett par gånger i veckan och jag skulle nästan resa till Oskarshamn enkom för att se tåg rulla ned bland färjor och flanörer.
Sedan går spåret upp mot stationen. Syns lutningen i bilden? Kanske.
Oskarshamn är ett typiskt exempel på en säckstation. Alla inkommande spår slutar som i en säck, där det inte går att resa "igenom" stationen, hur gärna man än skulle vilja. (Som jämförelse är väl Göteborg landets mest välkända säckstation.)
Säckstationer tar mindre utrymme – och kan ge rätt vackra vyer. Med fara för livet typ, ställde jag cykeln mitt på en vägbro och försökte fånga härligheten.
Hamnspåret sänker sig till höger, Emil i Lönneberga står och väntar på avgång, bakom alltsammans tronar det magnifika stationshuset från 1906.
(Jag tog massor av riktigt snygga bilder på Oskarshamns station, ett gulrött Krösatåg, blå himmel och gröna träd – det har sällan varit så svårt att välja vilka jag ska illustrera bloggen med.)
Det där med prepositioner är svårt inte bara för den som lär sig svenska i vuxen ålder. För det som jag skulle kalla "bakom stationshuset" kallar den infödde oskarshamnaren kanske "framför stationshuset". Poängen är i alla fall att det på andra sidan stationen står ett magnifikt träd, en kaukasisk vingnöt, som en gång skänktes av en sjöman.
Tänk att vila i den kaukasiska vingnötens skugga. Och tänk att göra det utan att bli poet på kuppen. Det är inte lätt, ska jag säga. (Fast mamma är väl stolt över att jag, som inte kan namnet på trädet framför mitt hus, vet att det står en kaukasisk vingnöt i Oskarshamn?)
På samma sida om huset som den kaukasiska vingnöten, finns också en stor trappa med magnifika pelare.
Och så gick tåget igen. (Tänk att jag har varit i Oskarshamn idag. Det känns som om det var en månad sedan...!) Den här gången slog sig fem tjejer ned i grannfåtöljerna och det innebar en intressant start på resan mot Nässjö. Nu var det tyvärr inte intressant på det sätt som läsaren säkert hann tänka. Damerna hade varit i Visby några dagar och efter att ha lyssnat på deras konversation en stund, började jag föra små anteckningar. Varning utfärdas härmed för grovt språk.
"Jag skämdes för dig, Emma, när du kissade precis vid [klubbens namn]."
"Nej, det gjorde jag inte alls! Jag kissade faktiskt på trottoaren."
[...]
"Honom skulle jag inte ens ligga med för pengar. Hela underlivet knyter sig när jag tänker på det."
[...]
"Josefine blev magsjuk efter en vecka för hon ville inte skita hos sin nya pojkvän".
I Hultsfred hade jag fått nog och lämnade min cykel att ensam lyssna på privata samtal i tågets mittsektion medan jag flyttade till en annan kupé. Då hade jag dessutom fått syn på en gammal bekant...
Ja, såg ni? Det var ju smalspåret från Gårdveda som hade dragit sig mot nordöst och nu delade banvall med "vår" järnväg.
Hultsfred är en av mycket få svenska stationer som har järnvägar av olika spårvidd. På rak arm kommer jag bara på Västervik (med Jenny), Uppsala, Bor, Haparanda och... tja, Fågelsta kanske, om det kan kallas station?
Så här ser stationen ut.
Och här är spår 5 och 6, med spårvidd 891 mm. Trots perspektivet är det nog ganska påfallande att det närmaste spåret har betydligt större spårvidd (det vill säga 1435 mm).
Efter Hultsfred viker järnvägen av mot väster och stationerna ligger trädda på det snöre som Bruzaån utgör. På denna järnväg, som nu går under namnet Bockabanan, är den ena stationen mindre än den andra och först i raden ligger Silverdalen. Kontrasten mot stationshusen i Berga, Oskarshamn och Hultsfred är ganska stor, eller hur? 
När Emil kom till sina hemtrakter, gick det knappt ens att se var han befann sig.
Ett mer imponerande stationshus finns i Mariannelund. Det är rätt nymålat, men ser ni vad målarna har missat?
Jo, tågvärden gjorde mig uppmärksam på att huset ser ut att vara doppat i färgburken – knutarna har samma färg som resten av väggen och så ska det förstås inte vara.
Ingatorp station har däremot de typiskt svenska rödvita färgerna, men fungerar väl inte som stationshus längre. Och vad man än tycker om stationen – i Ingatorp är det kyrktornet som ska studeras. Det har vunnit pris för sin skönhet, fick jag veta för nu ganska många år sedan, vid den första av de många smålandsresor som det blivit på senare tid.
Vidare gick färden via Hjältevad (nästa bild), Bruzaholm och Hult...
...till Eksjö. Det var en kontrast att se en station som så tydligt låg i en stad. Här var allting nyrenoverat, linjer nymålade och den omgivande bebyggelsen visade att det inte var landsbygd längre. Så skyltade till exempel mataffären "öppet alla dagar 6-23".
Vi gjorde stopp på hållplatserna Ormaryd och Brinellskolan (påminn mig om att jag en annan dag ska skriva några rader om den senare), och så nådde vi Nässjö, vilket numera kändes som hemma. För se, där har jag ju bott två hela dagar av mitt liv. =)
Därefter lämnade jag med viss saknad Krösatågen och Emil i Lönneberga i Nässjö...
...och klev på ett västtåg. Men det är en annan historia, nämligen sista kapitlet av denna reseberättelse. Det tar jag i morgon, för nu måste jag sova...
Kommentera