Först vill jag påminna om var i Sverige denna resa äger rum, genom att reprisera bilden från första inlägget. Bockabanan är alltså den gröna järnvägen mellan Nässjö och Hultsfred.
Eftersom jag första dagen av min resa hade tagit mig via Nässjö till Hult, var det ett steg tillbaka att ta tåget till Eksjö i fredags förmiddags den 25 juli 2014, men det gjorde jag alltså. Eksjö station är säregen och syns tydligt på bilden nedan.
Också på nästa bild syns Eksjö station, nu tillsammans med en del av bussterminalen. Det är uppenbart dels hur ful en bussterminal är jämfört med en järnvägsstation, dels hur stort utrymme den tar. Är det mer av detta som landstinget i Jönköpings län vill ha, när de beslutar att persontågtrafiken öster om Eksjö ska läggas ned?
Medan jag funderade på den saken, fick tåg nr 7666 grön signal...
...och rullade iväg.
Sedan blev jag stående en stund framför stationen och talade med en ledamot av ledighetskommittén. Han tyckte dels att jag skulle besöka Skurugata och Finlandsparken, dels att jag om jag behövde sovplats var välkommen hem till honom. Han tittade på min karta och pekade. "Jag bor här," sade han, "det är Eksjö kommuns näst högsta punkt, bara Skuruhatt är högre." Jag hade inte hjärta att tala om att det inte alls är kommunens näst högsta punkt; det finns rätt många platser som ligger högre och dessutom är det svårt att definiera "näst högsta punkten". Det finns ju rent matematiskt ett oändligt antal näst högsta punkter, nämligen de som omringar den högsta...
Det var i alla fall ett trevligt samtal – även om jag raljerar med det nu – och jag kände mig redan hemma i staden (ty hemma är där man känner människorna) när jag cyklade vidare, iväg genom Eksjö stad och besåg stadshuset...
...Gamla stan...
...och torget med dess stadshotell. Kanske minns någon av mina läsare detta?
Åter till järnvägen -- det är ju faktiskt en järnvägsblogg, detta. Eksjö station ser så ensam ut, som en borg i ett torrt och sprucket landskap, kanske i Spanien.
Sedan började jag följa järnvägen österut igen. Den löper genom ett intressant landskap och långa sträckor är den lätt att följa per cykel, eftersom landsvägen går tämligen nära. Problemet är bara att landsvägen är den tidigare nämnda riksväg 40 (f.d. rv 33) och någon otäckare väg har jag sällan eller aldrig cyklat på. Den är smal och utan mycket till vägren. Massor av trafik var det, med omväxlande personbilar, husvagnar och förstås hemska långtradare. Hu!
Bara ett stenkast från den fula storvägen, ligger ett leende landskap, lika pursvenskt som någonsin Siljansbygden eller storstadsskärgårdarna. Där löper järnvägen fram och snarast förstärker skönhetsvärdet. Ja, låt den prunkande växtligheten ånga, inte asfalten, och låt rälsen blänka, inte plåtbilskarossen!
Var får man allt ifrån...
Bilden visar också något som är typiskt för våra mindre järnvägar: de många korsningarna med stigar och smärre landsvägar. Sådana korsningar ligger tätt, här är det bara 347 meter mellan dem.
Strax därefter varnas även landsvägstrafikanterna för en av dessa korsningar. Det är en tydlig skyltning som inte finns på många ställen, vad jag vet.
(Det slog mig också när jag cyklade förbi, att den här typen av bom borde placeras över landsvägen inför passager av elektrifierade järnvägar. Alldeles för ofta kör höga bilar sönder kontaktledningen alldeles i onödan och om man placerade bommar som denna i samma höjd, skulle sådana olyckor undvikas. Det finns på sina håll inför järnvägsbroar och räddade enligt uppgift en bro i Uppsala häromveckan.)
Långt innan bilarna hade tvingats stanna vid nämnda korsning, gjorde jag det och fattade posto vid sidan av vägen. Just här fanns det gott om utrymme och eftersom vinkeln är liten mellan järnväg och landsväg, blir området mellan bommarna mycket stort. Så för en gångs skulle kunde jag befinna mig mellan bommarna men ändå på betryggande avstånd från eventuella tåg.
Nåväl, eventuella tåg var att ta i, för jag visste ju att snart skulle tåg nr 7671 komma förbi. Jag försökte mig på konststycket att fotografera och filma samtidigt, med olika kameror, och resultatet blev denna gång åtminstone acceptabelt. Här kommer tåget ut bakom träden...
...och här försvinner det bort. (Det är återigen Y31 nr 1405 Emil i Lönneberga som gör sig bemärkt.)
Filmen visar att det tar ganska precis 50 sekunder från det att bommarna fälls, tills tåget passerar. Det är kortare än på andra platser längs den här banan, men jag antar att en längre varseltid skulle göra att stressade bilister körde runt bommarna.
Varför i hela världen man bara har halvbommar vid en jättestor väg som den här, förstår jag däremot inte. Eller kan det vara så att bilister ofta fastnar mellan bommarna och då inte ska lockas att bli stående, utan i stället ha fritt spår rakt fram? Så kan det vara.
I samma korsning finns även en mindre väg som jag nu vek in på. Det är en grusväg (till större delen) som kan sägas vara en parallellväg tämligen utmärkt för cyklister som inte vill hållas på riksvägen men inte heller ta en omväg på någon mil. Alldeles i början av den vägen gjorde jag en ny paus, för att ur en spännande vinkel få se nästa tåg, nr 7670. Även detta Krösatåg gör sig rätt bra mot bakgrunden, eller hur?
(Det är svårt att se, men det är Emil i Lönneberga igen, som varit och vänt i Hjältevad.)
Vinkeln var fin, men jag blev lite småsur ändå, när jag cyklade hundra meter till och hittade en vy där jag hade kunnat se och höra tåget ännu längre. Men än sen, det kommer jag snart att ha glömt. Här är därför en stillbild av en bit järnväg i en annat typ av modern, småländsk natur.
Med fart på cykeln passerade jag Hult igen (min grusväg leder fram till samhället; det gör inte riksvägen) och hade inget alternativ till den avskyvärda riksvägen. Här var mer eller mindre flera kilometers raksträcka, sanslöst tråkig och fullständigt vidrig att cykla på. En vägren på ett par decimeter (!) och ren självbevarelsedrift nödgade mig att ibland styra halvt ned i diket, på mjuk sand, för att undkomma långtradare som blåste på nästan lika fort som tåget. Det gör jag aldrig om (och därmed har jag ju ingen möjlighet att besöka trakten igen, för snart läggs som sagt persontågen ned).
Vid km 36 kunde jag i alla fall stanna till och se på järnvägen en stund. Här går den nämligen parallellt med riksvägen.
Och vid kilometer 39 var jag äntligen framme i Bruzaholm. Inte för att jag så mycket hade längtat just dit, men det var obeskrivligt skönt att svänga in på samhällets gator och cykelvägar och slippa den vidriga vägen som jag hade slitit på i flera timmar, kändes det som (och det var ju på sätt och vis sant också).
Här kunde jag också se tåg nr 7673 – som sensationellt nog måste ha varit försenat, ser jag nu i efterhand, säkert fyra minuter sent var det.
Bruzaholms stationshus är på många sätt vackert, men den förbommade framsidan ger ett sorgligt intryck.
Och här finns faktiskt, till skillnad från varje annan liten hållplats jag dittills hade beskådat längs denna bana, inte ett enda sidospår, ingen övervuxen växel eller ruttnande stoppbock. Här är bara genomgångsspåret -- det och inget annat.
Efter att mycket hastigt ha installerat mig på Bed and Breakfast Solhöjden i Bruzaholm, fortsatte jag med en mycket lättare cykel. Det var 32 grader varmt och jag hade varit ute större delen av dagen, de senaste timmarna i nästan ständig sol. Färden hade nu alltså badmöjligheter som mål. Lantmäteriets blå karta hade lurat mig – det finns trots en tydlig markering för det ingen badplats i Bruzaholm – och i stället för att som alla Bruzaholmare åka söderut till sjön Mycklaflon, fortsatte jag österut mot sjön Hjälten i Hjältevad. På så vis kunde jag hålla mig i närheten av järnvägen en stund till...
Jag fann en mycket liten grusväg söder om järnvägen och det var ju skönt, eftersom jag inte ville uppleva mer av riksväg 40. Än bättre blev det när denna skylt uppenbarade sig mitt i skogen:
Mindre trevligt var det när vägen plötsligt tog slut, då man helt sonika tagit bort övergången och vräkt ut tre stora grushögar för att stoppa trafiken från att korsa järnvägen. Sådant stoppar säkert bilister men för en cyklist finns inga hinder och jag tog mig på lämpligt sätt vidare till Hjältevad.
Under innevarande tre veckor är Hjältevad slutpunkten för persontrafiken på järnvägen Nässjö-Oskarshamn. Jag kanske har nämnt det förut, att man håller på och byter spår mellan Hultsfred och Mörlunda och då har man av någon helt okänd anledning valt att stoppa tågen redan i Hjältevad, 37 km från Hultsfred. Anledningen är faktiskt så outgrundlig att inte ens lokförarna har fått veta. Möjligen finns det inget ledigt spår för att lämna tågen över natten i Hultsfred, men det är nu rätt få tåg som är det sista för dagen (bara ett, faktiskt), så alla andra tåg kunde gärna ha fått köra dit. Mycket märkligt.
Nåväl, i Hjältevad stod en motorvagn inne och väntade. Lite senare skulle som tåg nr 7672 denna Itino nr 1405 återvända till Nässjö. Körde Emil i Lönneberga i skytteltrafik denna dag? Man får nästan det intrycket...
Sedan hände det att jag gick och köpte glass i ortens lilla livsmedelsbutik. Jag funderade så smått på om jag skulle försöka ta reda på om godståget som fanns i grafen men som ofta är inställt, skulle gå just den här dagen (till exempel hade jag kunnat fråga Krösatågets tågvärd som stod bakom mig i kön...). Men så kom jag ut ur affären med glassstruten i högsta hugg och hörde signalerna vid korsningen en bit bort. Muller, muller, muller och innan jag hade hunnit fiska upp kameran kom ett grönt Green Cargo-lok körande i full karriär med tre godsvagnar. Minst tjugo minuter före tidtabellen, men så kan godståg göra ibland. Åtminstone när persontrafiken är inställd öster om Hjältevad för i normala fall hade godståget 6324 inte kunnat lämna Hultsfred 20 minuter tidigt med mindre än att det hade krockat med persontåget 7673 någonstans kring Lönneberga...
När jag nu ändå hade missat godståget, kunde jag lika gärna göra vad jag längtade efter – ta ett bad och lägga mig på stranden med Bra Korsord. :) Och eftersom jag är som jag är, kunde jag också höra hur kvällstågen 7672 och 7675 följde sin tidtabell på andra sidan sjön...
Kommentera