När jag i torsdags den 24 juli 2014 klev av tåget, gjorde jag det i Hult. Om orten de facto är en idyll är svårt att säga för den tillfälliga besökaren, men i den sena eftermiddagens solsken såg i alla fall stationsområdet idylliskt ut.
Det gamla stationshuset, här sett från sydväst, förefaller nu vara en välbevarad privatbostad.
Ja, till och med hållplatskuren är fin – något helt annat än de moderna plexiglasschabrak som alltför ofta fyller plattformarna på landets små och medelstora stationer.
När jag hade gjort en liten inspelning av tåg nr 7672 (som därför inte hamnade på foto), lämnade jag stationen och tog denna bild från norr, av stationshusets baksida.
Nu lämnar jag järnvägen en stund och berättar att jag liksom förra året hade letat upp en liten skogsväg med en vändplats som jag skulle kunna resa mitt tält vid. Den här gången blev resultatet enligt följande:
Det här var ingen bra tältplats, det ska jag genast säga. Det var svårt att hitta någon plan yta och gräset blommade så friskt att jag snart fick frön i strumpor och skor och förstås "inomhus". Att sticka tältpinnarna i den steniga, hårda marken gick heller inte så bra och jag fick finna mig i att övernatta i en bostad som lutade betänkligt. Och myggen... ja, ni kan ju gissa om de trivdes med mig till middag?
Efter att mest för ros skull ha gjort upp en liten lägereld (som hade det goda med sig att myggen flydde), lämnade jag lägerplatsen en timme och cyklade ned till ortens bad- och campingplats vid gården Movänta.
Jag tog mig ett dopp (tänka sig!) och tyckte inte ens att det var kallt (ännu mer "tänka sig!"), medan jag funderade på platsens märkliga namn. En tänkbar telefondialog utspann sig inombords:
– Vi har hittat världens finaste campingplats, kom hit ni med! Den heter Movänta.
– Nä, nu hörde jag nog fel, vad hette den sade du?
– Movänta!
– Sade du verkligen Morjänta?
– Nej, MOVÄNTA!
– Oväntad? Alltså, jag hör inte... Säg en gång till.
– Hult...
Det var inte för att jag bodde granne med en vildsvinsåtel som jag vill glömma den här natten. Det var kallt, lakanet trasslade in sig i luftmadrassen, något gick och prasslade utanför tältduken... Ja, en massa småsaker gjorde nattsömnen ovanligt kort. Till slut gav jag upp, gick ut och packade ihop eländet. Sedan rullade jag iväg cykeln och den där kylan som genomborrat tältplatsens skugga klockan sex, var redan vid åttatiden ersatt av en nästan för stark värme.
Cykeln förde mig tillbaka till Hults samhälle (och nu är järnvägsbloggen åter på spåret), där jag i väntan på nästa tåg tog en liten tur österut på ett par kilometer. Där korsade jag rv 40 (som nyligen bytt nummer från 33) och hittade en lovande skylt:
En söt liten järnvägsövergång följde därpå.
("Järnvägsövergång" är förresten ett ord jag inte riktigt gillar. Det antyder ju att landsvägen är norm och järnvägen något exotiskt.)
Så här såg banan ut mot öster...
...och så här mot väster.
Framgår det att järnvägen lutar kraftigt? Även om det inte syns, så är det ett faktum, ty till och med en cykel skulle få en väldig fart i en lutning som järnvägen har här.
Efter att ha cyklat tillbaka till riksväg 40, följde jag denna en mycket kort bit och stannade på en viadukt. Nästa bild är tagen västerut och längst bort kan man ana en högersväng som är själva infartskurvan till Hult.
Åt andra hållet, österut, får tågen bara hålla 70 km/h, vilket är förklarligt då en lång kurva följer, samt den lilla plankorsningen jag nyss visade.
Jag befann mig nu 33 km från metropolen Nässjö, denna järnvägs nollpunkt. Detta visas av kilometerskylten – kolla gärna själv nästa gång du åker tåg, för kilometerskyltar finns på alla järnvägar (men bara på ena sidan banan; de är ju till för lokförarens orientering snarare än resenärens intresse).
Sedan svalkade jag av mig inne i den lokala butiken medan jag handlade frukt.
...och så var jag tillbaka på plankorsningen vid stationen.
På Hults station finns faktiskt ett litet stickspår. Det utgår från en växel i stationens västra sida, en växel som vad jag förstår är låst. (Nej, jag prövade inte att lägga om den, vilket är en vana jag annars har att göra – i alla fall på mer eller mindre nedlagda banor.)
Sedan slutar stickspåret i den här förfallna stoppbocken.
Jag nämnde även i mitt förra inlägg att det finns stickspår på fler stationer än sådana där spåret faktiskt används. Det tycker jag är bra. Ingen vet ju vad som kan hända framöver, kanske är det inte just i Hult som en industri eller ett timmerupplag kommer att placeras, men förr eller senare behövs en station och då är det ju synd om det inte skulle finnas några spår annat än dem som behövs just nu.
(Mellan knutpunkterna Nässjö och Hultsfred ligger en mängd hållplatser för persontrafik. I Eksjö och Hjältevad sker regelmässigt tågmöten och följaktligen finns tågklarerare placerade på dessa stationer. På övriga platser kan inga tåg mötas eller vagnar rullas undan, så stickspår som de i Hult eller Ormaryd är för närvarande oanvändbara.)
Järnvägen mellan Nässjö och Oskarshamn är från 1874 och stationen också rätt gammal – så en bild i svartvitt kan förstås passa.
Har ni tänkt på det, att gräset var grönt och kornet gult även innan färgfilmen kom? Ibland när jag ser på gamla beredskapsfilmer, inser jag att jag nästan har glömt bort det...
Nåväl, det kom ett gult tåg efter en stund och stannade framför stationen i Hult. En resenär väntade på vidarebefordran österut och klev därför ombord på tåg nr 7667.
Denna dag utgjordes tåget av Y31 1405, med smeknamnet Emil i Lönneberga. Det har jag stiftat bekantskap med förut, då jag en lika solig men inte fullt lika odrägligt het julidag gjorde en skön resa Mörlunda-Oskarshamn-Nässjö, alltså på just denna bana och förbi just denna station.
Medan jag väntade på mitt eget tåg, hittade jag den här vyn, vilket är järnvägen västerut, där skillnaden i stigning tydligt framgår.
Resenären före mig hade ställt om plåtstinsen men inte flyttat den tillbaka innan hon klev ombord (ajabaja!) och jag korrigerade den genast. Eller rättare sagt, jag ställde den åt andra hållet.
Jag passade också på att undersöka väntkuren. Den har allt som en väntkur behöver: en bänk att sitta på och en tidtabell (som inte syns så bra på bilden).
Dessutom ger den möjlighet till experimentella fotovinklar.
Nu kommer en bild med ett underligt motiv. Hur är det möjligt att eftermiddagståget kl 15.52 ska gå från spår 2? Det finns ju inget spår 2! Det enda spår som finns, utöver huvudspåret, är sidospåret, vilket man inte bör köra in på (och väl inte heller kan, eftersom växeln förefaller låst). Här har nog någon matat in fel uppgifter...
Men nu kom tåg 7666 och där skulle jag med. Efter att ha gjort en snabb vändning i Hjältevad, kom nu Emil i Lönneberga och stannade enkom för mig och cykeln.
Och sedan var min vistelse i Hult slut för denna gång. Vart skulle resan nu styras? Jo, den skulle göra ett steg tillbaka och sedan ta två steg framåt, tänka sig.
Kommentera