Svenska banor

Sommarens sista järnvägresa – i betydelsen resa med syfte att uppleva järnväg – ledde mig söndagen den 9 juni till Lysekilsbanan. Innan jag hamnade på Lysekilståget tillbringade jag emellertid ett par timmar i Munkedal. Redan innan jag klev av, syntes det att något var i farten på den lilla Munkedals jernväg.

Detta visste jag förstås i förväg och när jag stigit av promenerade jag en dryg kilometer till Åtorps station. Därifrån skulle just ett tåg avgå söderut till Munkedals hamn och inte bara jag stod redo att fotografera.

(Detta med väntande tågofotografer skulle bli ett av dagens återkommande motiv; mer om det i morgon.)

Fastän tåget avgått, var det full rulle på det så kallade järnvägskaféet. Här kunde besökaren köpa glass, våfflor och annan enklare förtäring i ett ganska oordnat kaos. Maten betalades först i biljettkassan och beställdes sedan i kafékökets entré. Kaos var det som sagt, när serveringspersonalen inte visste vem som hade serverats vad och blev stående med smältande glass som någon av de många gästerna väntade på...

Museibanan sträcker sig från "Munkedals nedre" (på samma plats som samhällets huvudstation) till Munkedals hamn. Huvudstationen Åtorp ligger däremellan. Museitågens turer utgår från Åtorp och går först söderut till hamnen, sedan norrut hela vägen till Munkedals nedre och slutligen åter till utgångspunkten.

Eftersom jag hade anlänt just som tåget gick och därför inte hann köpa biljett för hela resan, tänkte jag mig att jag kunde hoppa på när det kom förbi andra gången och nöja mig med att bese banans norra hälft. Men se det gick inte för sig. Det var hela turen eller inget som gällde, upplystes jag om.

När jag ätit upp glassen fick jag alltså snällt stanna utanför tåget. Först tittade jag på lokstallet.

Därefter såg jag tåget på håll.

Jag fortsatte min promenad och kom lagom till lokets rundgång vid Munkedals nedre.

Denna stationsbyggnad innehåller en mycket liten utställning om banans historia, samt en nästan lika liten modelljärnväg.

Spåret slingrar sig härifrån genom en liten dunge och det är intressant att se hur detta slingrande är i dubbel bemärkelse. :)

Passagerarna gick ombord igen och loket eldades på.

Vanligtvis finns inga ånglok vid Munkedals jernväg, utan man använder så kallade motorlok. Dagens lok var specialinbjudet från annat håll, vilket skylten på nästa bild visar.

Ohsabanan alltså, den som jag sett flera gånger och reste på för två år sedan.

Sedan gick tåget och bara jag blev kvar.

På den öde stationen såg det nu ut som så här:

Då kunde jag leta upp en tom plats och mäta spårvidden. 600 mm är den alltså, vilket är mycket nära två fot.

Banan tar som sagt slut här, men bakgrunden på nästa bild visar att det har funnits en fortsättning.

Bakom buskaget går nämligen ett längre industrispår som trafikeras om vardagarna. Det leder till det pappersbruk som en gång var anledningen till att den smalspåriga banan byggdes. På den kunde man få en praktisk anslutning till hamnen och eftersom det inte fanns några andra järnvägar i trakten, spelade spårvidden mindre roll. När Bohusbanan stod klar valde man att lasta om mellan spårvidderna och långt senare blev den logiska följden att man breddade smalspåret.

Den överflödiga delen av smalspåret: sträckan från Munkedals station till hamnen, blev ändå kvar och är således dagens museijärnväg.

När jag hade sett mig mätt på Munkedals jernväg, vandrade jag bort längs det moderna industrispåret. Det är ganska lummigt och charmigt, men jag kom bara halvvägs innan jag var tvungen att vända mitt inne i grönskan.

(Noterade ni stigarna? Vissa gångtrafikanter håller sig klokt bredvid spåret, men andra utmanar ödet och går mitt i. Den första varianten är att föredra.)

Vände gjorde jag alltså, för att bege mig till stationen och tåget i nästa bilds övre del.

Det tåget skulle nämligen om en stund ta mig till Lysekil.