Mina vänner hör ena dagen talas om att jag har ett intresse av järnvägar och frågar nästa dag om jag har åkt den där museijärnvägen vid... vahettere... ja, men där vid Alingsås...
– Anten–Gräfsnäs?
– Ja, just det, den har du väl åkt!
– Nej, tyvärr, det har inte blivit av...
Nu har det så äntligen blivit av. Häromdagen hade Sofia besök av vänner österifrån, vars femåring var väldigt förtjust i tåg och snällt nog blev jag medbjuden.
Jag har nog alltid känt till AGJ och ungefär samtidigt som jag förstod var den låg, hade jag börjat höra talas om Västgötabanan, Västergötland–Göteborgs järnväg, VGJ (kärt barn har som sagt många namn) och det var inte längre bara ett rörligt museum utan en rest av en viktig trafikled.
Eftersom jag denna dag var på alla sätt turist, på besök med en barnfamilj och utan möjlighet att grundligt studera alla aspekter av banan, så som jag hade gjort om jag varit där ensam, får dagens text bli mer bilder och reflektioner av utflyktsmålet Anten–Gräfsnäs, snarare än ett järnvägsreportage. Jag kommer nämligen säkert tillbaka...
Strax före elva parkerade vi på en grusplan som redan var nästan fullbesatt. Jag har en gång fått höra att förmiddagsresan alltid är mest populär när museitåg är ute och åker och den här dagen var nog inget undantag.
Ånglok 24 och en lång rad blandade passagerarvagnar (samt en godsfinka) stod parkerade på Antens station.
Köpa biljett går fort om man har kontanter – se det som ett tips! – medan kön till kortluckan inte är kort utan lång. Som underhållning upprepas förhållningsorder i högtalarsystemet och när man fått sin biljett kliver man ombord, hittar en möjlig sittplats och far i väg.
Första stopp blev hållplatsen Arelid. Inte för att någon skulle gå av, utan för att man inte kunde åka vidare förrän alla biljetter var viserade så att personalen visste huruvida någon faktiskt hade biljett just hit.
Och då kan man hoppa ned på marken i några sekunder och resten av livet skryta om att man stigit av ett tåg i Arelid. :)
Enda verkliga mellanstationen är annars Kvarnabo.
Där är det nästan allmän avstigning. Och spårspring... tja, det är väl ofrånkomligt kantänka...
AGJ har gjort påfyllande av vatten till ett folknöje och tar tillfället i akt att göra reklam för föreningen.
Snart nås norra ändstationen i Gräfsnäs, särskilt inbäddad i grönska mot slutet av en regnig juli.
Resans andra gemensamhetsaktivitet är att heja på personalen som vänder loket inför återfärden.
Här har förut resenärerna fått hjälpa till med vändningen men den delen av proceduren har tillsynsmyndigheten haft synpunkter på och åtminstone tills vidare får "personalen i uniform" göra hela arbetet. I stället är det mycket koncentration på säkerhetsaspekter. Gång på gång hördes ur högtalaren:
– Stå inte i spårbilden!
Att uppmaningen inte riktigt åtlyddes, tja, kan det ha att göra med att få känner till betydelsen av "spårbild"?
Det går fyra dubbelturer per dag när AGJ har trafikdag så här års. Loktåg och rälsbuss turas om att resa t.o.r. Anten–Gräfsnäs och vid vårt besök var det väl ungefär 50/50 sett till hur många som genast reste tillbaka respektive stannade i Gräfsnäs till ett senare tåg. Blir man kvar, kan man vinka adjö till det avgående tåget.
Medan man väntar på en senare avgång finns väl inget bättre alternativ än att göra en promenad till närbelägna Gräfsnäs slottsruin och tillhörande slottspark. Inte heller detta saknar anknytning till järnvägen, då det var VGJ som i början av förra seklet lockade resenärer genom att göra parken till en sevärdhet och rusta upp (!) ruinen.
Jag hade hört och läst att utsikten från tåget skulle vara så fantastiskt, längs med stranden som spåret går, men den imponerade inte ett dugg på mig. Regnskurar kanske gjorde sitt till men inte heller när solen sken mellan molnen tyckte jag att det var bättre än vilken liten sjö eller svensk skog som helst. Bättre var vyn från slottsparken.
Efter halvannan timme eller så, köpte sällskapet glass i parken medan jag fångade inkommande YP-rälsbuss på bild.
Semaforen tycks ständigt stå i läge "kör", men det kan vara en missuppfattning (jag upptäckte den nämligen inte från början).
Ja, så blev det påstigning igen. Trångt var det, men med gott humör är också det lite småtrevligt.
Den detaljen att rälsbussen är ganska gammal gör inte att den är obekväm. Tvärtom:
– Det är skönare sittplatser här än på Öresundstågen, sade Sofia.
Återresan innehåller ingen vattenpåfyllning och dessutom är rälsbussen snabbare än ångtåget så resan gick på halva tiden eller så, varför vi snart rullade in på Antens station igen. Där väntade återigen loktåget på fritt spår:
Men om man som vi hade stigit av tåget för gott, kunde man antingen resa hem med bil och linjebuss, eller upptäcka muséet.
Här finns något för de flesta. Man kan titta på en HC-rälsbuss, tycka att den är fin och jämföra den med en normalspårig variant som beundrades i modell tidigare i somras.
Undanställda vagnar kan man titta in i och känna doften av en svunnen tid.
Och är man fem år gammal, kan man dansa framför modelljärnvägen!
Sedan, när sällskapet tröttnat på all järnvägiana, får man köpa sig en glass och promenera vidare, bort från AGJ...
Några kommentarer så, av en iakttagare som denna dag mest följde med i lunken och inte tänkte så mycket på järnvägen i sig.
- Det är väldigt mycket turism på AGJ. Allt är mycket pedagogiskt, med försök att inkludera besökarna i verksamheten.
- Det är tydligt att föreningen gärna vill ha besökarens pengar... Medlemskap i föreningen föreslås gång på gång och särskilt nämns att man kan vara stödmedlem och inte behöva göra något, utan bara betala. Souvenirer ska säljas både när det passar och när det kanske inte passar lika bra – passagerarna i rälsbussen skruvar till exempel lite generat på sig när tåget gör ett extra stopp för att huvudkonduktören ska kunna byta vagn, plocka fram handelsresandekofferten och bjuda ut sina varor.
- Servicen är mycket anpassad till var besökarna förväntas befinna sig. Således konstaterade vi att det var bra att det fanns en väntsal i Gräfsnäs, eftersom vi då skulle ha någonstans att komma undan regnskurarna vid vårt längre uppehåll där. Men när tåget hade gått tillbaka, var väntsalen stängd och toaletterna låsta...
Jag är alltså inte helt förtjust i upplägget. Det är alltför professionellt, lite för mycket nöjesfält över hela projektet AGJ. När jag har åkt tåg på Ohsabanan samt VHVJ:s delsträckor Åseda–Virserum och Hultsfred–Västervik, har jag inte alls fått samma känsla. Där har det varit mer genuint.
AGJ drivs säkerligen av lika ideella och personligt engagerade krafter som andra museijärnvägar, men medan det på dessa har varit tydligt att de aktiva medlemmarna varit just ideella, skulle dem jag såg den här dagen på AGJ lika gärna kunna ha varit anställda skådespelare. Är det elakt sagt? Det beror väl på...
En annan gång, en annan sommar, kommer jag att återvända till AGJ, kanske på egen hand men åtminstone på egna premisser. Då kommer jag inte att göra det som turist, utan som järnvägsintresserad och sökande efter andra vinklar än majoriteten. Muséet kommer jag att undersöka närmare och jag skulle gärna ta mig en promenad någon kilometer söderut – för det är ju först där som spåret slutar.
Kommentera