I söndags den 2 augusti 2015 hade jag tillfälle att cykla omkring i Varberg under en knapp timme. Jag hade anlänt på Viskadalsbanan från Borås och skulle vidare på Västkustbanan från Göteborg mot Halmstad–Malmö. Inget spännande så långt, så det var bara att ge sig av från centrum...

 

Men på kartan hade jag sett ett spår till i Varberg och det ville jag undersöka. Det var det så kallade Susvindspåret, ett industrispår som viker av från Västkustbanan lite norr om stadens huvudstation. Jag trampade alltså i väg mot nordöst och hittade den här korsningen med landsvägen:

 

Spåren var på väg att växa igen och sliprarna (som förstås var av gammalt trä) hade stundom sjunkit ned i banvallen.

 

Gatan heter Äckregårdsvägen och just här slutar bostadsbebyggelsen och serviceverksamheter som skolor och idrottsplatser, för att norr om spåret övergå i industrier. Alltså en plats som gjord för ett industrispår.

I idrottsområdet pågick hästtävlingar så vissa gator var avstängda, men med cykel gick det som vanligt utmärkt att ta sig fram, varför jag fortsatte österut längs spåret. Nästa bild gillar jag själv, ganska elegant i sin enkelhet.

 

En bit österut går en mindre gata in till industrierna. Där visade det sig finnas två parallella spår...

 

...med träbeklädnad invändigt. Men inte kan det ha gått någon trafik här på länge?

 

Efter att spåren har gått ihop, korsar banan ännu en gata: den så kallade Österleden.

 

Föregående bild visar att det finns ljussignaler men inga bommar. Det är förklarligt, ty inga tåg får framföras i hög hastighet: beroende på källa gäller 10 eller 30 km/h men över plankorsningar är det ganska säkert 10 km/h och då ska det mycket till om någon svårare olycka ska inträffa.

 

Ovan syns hur ännu en växel leder till ett sidospår mot söder. Det i sin tur hamnar här:

 

Från en plats strax utanför porten ser växeln ut på detta sätt:

 

Det andra spåret slutar emellertid i en stoppbock.

 

Detta är alltså den östra ändpunkten för Varbergs spårsystem, men så har det inte alltid varit. Efter att ha rundat den lilla dungen bakom stoppbocken hamnade jag på en parkeringsplats och kunde ana vad som förut funnits här utanför stadsgränsen: en järnväg som fortsatte till Grimeton, Ullared och Ätran. Ja, över fyra mil lång var den järnväg som byggdes färdig 1911 och låg till 1961. Fortsättningen från det lilla samhället Ätran gick till Kinnared och ägdes av Halmstad–Nässjö järnvägar vars huvudbana anslöt just i Kinnared.

 

Tänk vilken succé en järnväg till Ullared skulle vara i dag, med alla som kunde ta tåget dit på en dagsutflykt, köpa billiga prylar och resa hem igen... (Men det har jag visst skrivit om förut.)

Med detta i åtanke återvände jag samma väg som jag kommit...

 

...till den alltjämt livliga Varbergs station...

 

...och steg ombord på nästa Öresundståg söderut. Men vad som hände där är liksom en annan historia.

 
Hallandsås 2015, Susvindspåret, Ullared, Varberg, Varberg-Ätran, VbÄJ, banvall, industrier, industrispår, reseberättelse,

Kommentera

Publiceras ej