(Detta inlägg innehåller ett mycket stort antal bilder. Många av dem är rent fotomässigt dåliga, särskilt som de är utplockade ur filmklipp. Jag nämner detta redan från början, för att den som inte vill se sådana bilder ska kunna hoppa över inlägget i dess helhet.)
Som läsarna av denna blogg kanske minns, kände jag ganska väl till järnvägen över Hallandsås efter två dygns cyklande fram och tillbaka över berget. Detta var i augusti och till allas glädje hade det äntligen blivit högsommar.
(Om denna resa skrev jag nio blogginlägg. Det sista, som avslutades med länkar till de övriga, hittas här.)
Vad jag däremot inte gjorde, var att faktiskt resa på den järnväg som jag så ingående dokumenterade. Jag hade gjort en tur och retur-resa för sex år sedan, i samband med Wiborgsläktens möte i Roskilde, men från den resan var mina minnen av Hallandsås så få att de inte fanns. Därför var jag förstås tvungen att bese åsen från tåget innan banan stängdes den 4 november i år. Det kom att bli två sådana resor.
Den första ägde rum den 10 oktober. Jag hade gjort upp en plan som innefattade ett Öresundståg från Göteborg till Ängelholm. Därifrån skulle jag genast göra en snabb tur och retur-resa till Båstad, innan jag slutligen reste norrut från Ängelholm till Göteborg. På så sätt skulle jag få åka över Hallandsås fyra gånger och det är egentligen minimum för att helt och hållet uppleva en järnväg: i både nord- och sydgående riktning kan man då se omgivningarna såväl öster som väster om spåret.
Det ingick också i planen att filma resan genom vagnsfönstret. Någon av dessa filmer (på ungefär 12 minuter vardera) blev riktigt lyckad, ett par andra fullt tillräckliga, medan någon blev ganska misslyckad. Filmandet ledde också till att jag inte har mycket till stillbilder från bandelen, men jag tycker själv att det går utmärkt att illustrera resan med bildrutor ur filmerna. Så har jag gjort förut och om sådana bilder förstås inte kan mäta sig med en fotografs, gäller det i nästa lika stor utsträckning vanliga stillbilder tagna med min kompaktkamera och jag har aldrig haft som mål att vinna några fototävlingar. (Att hitta ett lyckat motiv kan förstås vara intressant, men det är en annan historia.)
Efter att ha färdats genom södra Västergötland och hela Halland, nådde jag Båstad kl 13.20 CEST. Samhällets norra station kallas även Båstads nya station och visst är den betydligt modernare än Båstad Södra, men den har vid det här laget nästan tjugo år på nacken. Så länge sedan är det man trodde att tunneln skulle vara klar och Båstad Norra har till och med kallats spökstation, eftersom den sedan mitten av 90-talet legat i malpåse, oanvänd av nästan alla. Sidopåren har förstås varit i drift, men plattformarna var till nyligen gräsbevuxna och gav ett förfallet intryck. Nu, uppfräschad och redo för den trafik som skulle börja två månader senare, såg den ut så här genom mitt fönster:
Hela området ser ut som en byggarbetsplats, ett månlandskap eller bara allmänt fult och så lär det fortfara att vara tills grönskan lagt ett lindrande täcke över eländet.
Ett kort stopp på Båstad S – och så i väg till Grevie och Förslöv. Väster om spåret var detta utsikten:
Och så – Ängelholm. Denna stad, känd för Rögle BK (ishockeysportens bästa bandyklubb) och som en av otaliga skånska järnvägsknutar, hade jag aldrig besökt och jag nöjde mig med att leta upp en matbutik för att köpa en middagssallad. Det fanns ändå ganska trevliga vyer, men snart återvände jag till stationen och köpte ny biljett.
Pågatåg ser man sällan på mina breddgrader, så det var rätt exotiskt att bara några timmar hemifrån se denna symbol för skåningarnas vardag.
Norrut fortsatte jag alltså och såg Skälderviken. Inte för att jag vanligtvis är entusiastisk över havsutsikter, men den här dög även åt mig.
Snart lämnades det nya dubbelspåret i utkanten av Förslöv och filmandet återupptogs. Denna gång följdes spårets östra sida.
Jag steg som planerat av mitt tåg i Båstad och hann ta ett par bilder innan det fortsatte mot Göteborg.
Det fanns fortfarande en väntsal i stationshuset, en sällan använd sådan om jag ska bedöma den utifrån mina besök på platsen. Den saknade all lyx och dess enda syfte, förutom en enkel tv-skärm med tågtider, var att ge en smula värme och tak över huvudet.
Medan jag satt på perrongen och åt min middag, kom ett specialtåg mullrande. Det var dagens halkbekämpningståg.
(Ett annat halkbekämpningståg finns beskrivet i detta inlägg.)
Jag kunde också passa på att se på själva spåret. Det finns inget definitionsmässigt fel med träsliprar, men på den här banan har man hållit underhållet på ett minimum, så det var inte konstigt att sliprarna var lite slitna…
Och så vände jag återigen söderut, återigen filmandes utsikten österut...
För andra gången i Ängelholm och nu stod där ett bekant halkbekämpningståg och väntade på fritt spår. Sådant fick det och så bar det av mot okända öden söderut.
Eftersom Öresundstågen mellan Göteborg och Danmark går på fasta minuttal, blev mitt andra besök i Ängelholm lika långt som det första (34 minuter om tidtabellen håller). I stationshuset fanns elektriska uttag som laddade kamerans batteri medan underligt, underbara mörka moln gjorde mig sällskap.
Under de mörka molnen reste jag än en gång förbi Skälderviken…
…och gjorde så min sista resa över Hallandsås för denna gång. Det var ju bara en kombination kvar: att resa norrut och filma västerut. :)
Sedan lutade jag mig tillbaka under det att tåget i höstkvällen fortsatte längs Västkustbanan, förbi Varberg och Värö…
…till Göteborg där jag för denna dag sade adjö till Öresundstågen.
Kommentera