Svenska banor

I gårdagens inlägg redogjorde jag för mina iakttagelser av trafiken i Håkantorp, där jag tillbringade drygt halvannan timme i torsdags den 7 juli 2016. I dag tänkte jag koncentrera mig på stationen och dess omgivningar. Först en historisk sammanfattning:

Håkantorp har alltid legat längs Uddevalla–Vänersborg–Herrljunga järnväg. Denna var en av Sveriges första järnvägar och byggdes 1867 med spårvidden 1217 mm (vissa källor uppger 1219 mm). Det motsvarar fyra engelska fot och var ett sätt för den i järnvägsfrågor mycket driftiga landshövdingen Sparre i Älvsborgs län att få igenom järnvägsbygget. Eftersom det inte var jättebra att ha en spårvidd som inte var likadan som alla andra banor, kallades spårvidden "snålsparrig". Däremot delade den spårvidd med Borås–Herrljunga järnväg och det var ju en fördel. Under 1800-talets allra sista år breddades emellertid spåren på båda banorna till normalspårets 1435 mm.

Nästa järnväg hit var Lidköping–Håkantorps Järnväg (HLJ, sedermera inkorporerad i Lidköpings Järnvägar). Den hade samma spårvidd som Lidköpings andra järnvägar, alltså tre svenska fot eller 891 mm och blev snart en viktig länk i det västgötska smalspårsnätet.

Än tydligare blev detta år 1900 när smalspårsnätet fick sin huvudlinje Västergötland–Göteborgs Järnvägar från Göteborg till Vara, Skara och Mariestad. Den linjen gick inte direkt till Håkantorp men eftersom den kom tämligen nära, byggde VGJ en bibana från Tumleberg en bit söderut. Nu fanns alltså två fullständiga järnvägar med korsning i Håkantorp, som blev en av Västergötlands stora järnvägsknutar där omlastning mellan smalspår och normalspår ägde rum.

När alla privatbanorna förstatligats beslutades snart att sträckorna Håkantorp–Lidköping–Forshem–Mariestad–Gårdsjö skulle breddas. Städerna samt kalkbrottet i Hällekis behövde normalspår och genom att bredda en linje i utkanten av smalspårsnätet splittrade man inte upp de återstående smalspåren. 1953 hade Håkantorp därför normalspår också mot Lidköping, medan den lilla smalspårssnutten mot Tumleberg blev överflödig och revs.

Men kanske kan man se något av Tumlebergslinjens banvall? tänkte jag och gav mig av dit. Jo då, så här ser den ut:

Att det är en gammal banvall finns det många sätt att se:

• den konstanta och typiska kurvradien
• det upphöjda läget över en annars låg omgivning
• den platta profilen – inga backar att tala om

Grusvägen/banvallen går att följa några hundra meter tills den tvärt tar slut och övergår i en buskridå. Det innebär också att Levene socken övergår i Ryda socken och en närmare titt på kartan visar att Levenes yttre gräns just här gör en underlig sväng, som om man i sen tid dragit om gränsen för att hela Håkantorps stationssamhälle skulle ligga inom socknen.

Nästa bild, från tidigare VGJ:s banvall, visar ett godståg på nuvarande Älvsborgsbanan.

Och på detta sätt anslöt banan till stationen. Det har funnits en plankorsning här i någorlunda sen tid, vilket syns på att det alltjämt sitter uppsatt en gammal bondfångare och varning för livsfarlig ledning.

Men åter till dagens station. På nästa bild ses tåg 13364 avgå mot Lidköping. Bilden visar också en av Håkantorps stations egenheter.

När ett tåg närmar sig stationen söderifrån, finns en växel. Till höger ligger spår 1 och till vänster spår 2. I stationens norra ände finns dels en växel till Kinnekullebanan, dels en växel där spår 1 och 2 går ihop. Fine. Men växeln mot Lidköping/Mariestad/Gårdsjö ligger från spår 1 och inte från det gemensamma spåret. Det innebär alltså att ett tåg från Herrljunga/Vara mot Lidköping måste komma från spår 1.

Därigenom kan ett tåg från Kinnekullebanan inte möta ett tåg på väg dit, i alla fall inte utan komplicerade backningsprocedurer, varför eventuella tågmöten på den banan måste flyttas till Vara 6 km söderut. Det är ju ingen optimal lösning. Bättre hade varit att först låta spår 1 och 2 gå ihop och först därefter låta Kinnekullebanan vika av.

Å andra sidan kan två tåg komma in samtidigt från Lidköping och Vänersborg utan att störa varandra ute på linjen. I motsatt riktning kan ett Kinnekulletåg från Vara rulla in på Håkantorps station och ha passagerarutbyte, vänta in tidtabellen eller vad det nu känner för, samtidigt som ett annat tåg blåser på från Vara mot Vänersborg utan att behöva ta hänsyn till Kinnekulletåget. Det skulle möjligen kunna vara en fördel – men jag är högst tveksam till om det överväger nackdelarna...

I ovanstående bilds vänsterkant syns förresten växeln till vad som väl måste kallas spår 3 (eller spår 4?), ett stickspår som ser helt oanvänt ut och väl bara finns där för att användas i nödfall, om havererade vagnar behöver skuffas undan en tid. Detta spår syns även på nästa bild, som är tagen från plattformen mellan spåren 1 och 2:

Som synes finns ett staket utanför spår 2. Måhända är det till för att hindra barn och hundar (en sådan stod framför huset på bilden ovan och skällde på mig) att komma ut på spåret, men varför då inte sätta staketet utanför även stickspåret? Det finns för övrigt ett annat mycket högt staket som spärrar inträde till hela bangården, inklusive stickspåret, från norr. I söder är det däremot som tidigare visats rena barnleken att kliva ut i spåret...

I stationens norra ände finns som sagt en plankorsning över tre spår: spår 1 och spår 2 som just ska gå ihop samt det avvikande spåret mot Kinnekullebanan. Ännu längre mot norr finns ytterligare en plankorsning för en liten grusväg som försörjer några gårdar i nordväst. Den är faktiskt riktigt idyllisk:

Nästa bild visar två saker. För det första att Uddevalla–Vänersborg–Herrljunga järnvägs gamla epitet "havrebanan" äger sin riktighet även i dag. För det andra att banan härifrån har en hastighetsbegränsning på 50 km/h för loktåg. Nu går det till vardags nästan inga loktåg här, men det är ju ett problem vid omledningar.

(En liknande skylt sitter på spår 1 och visar att hela Kinnekullebanan också har sth 50 km/h för lokdragna tåg.)

Håkantorp är en "småort", vilket definieras som tätbebyggelse med 50-200 invånare. All form av samhällsservice förefaller saknas, undantaget förstås kollektivtrafik. Jag passerade en eller två smärre rörelser för specialintressen (kan det ha varit något med hundar?) och alldeles vid vägkorsningen i stationens norra ände låg dessutom en byggnad som säkerligen har varit ortens butik och nu var loppmarknad. Jag tillbringade några minuter där och fann mest det vanliga krimskramset. När jag dessutom hittade en ungdomsbok med titeln Det stora tågöverfallet (av Hans Erik Engqvist) kunde jag emellertid inte stå emot utan köpte den för en tia.

Det var några meter härifrån...

Jag brukar ofta fantisera om hur det vore att bo på en viss ort. Hade jag bott i Håkantorp, hade jag gärna satt mig i denna underbara lilla park, lutat mig mot ett träd, läst en bok – och jämfört tågen med tidtabellen. :)

Ja, titta bara. Sommaren som finast...

I parken, som en gång har härbärgerat ett stationshus, finns stationsskylten kvar. Jag antar i alla fall att den är i original och det är väl en fin gest till platsens viktiga historia att också förse den med några blomkrukor.

Även om stationshuset är rivet, såg jag det som i dag utgör dess moderna motsvarighet: en hållplatskur, en elektronisk tidtabellstavla och en plåtstins. Lyckligtvis hade jag bara användning för plåtstinsen samt skuggan av kuren.

På många av landets mindre stationer, med visserligen persontrafik men endast ett fåtal resenärer, är plattformen både enkelt utformad och liten till formatet. Så icke här, utan man har investerat i en jättelik plattform.

Jag mätte inte upp den på plats, men av en satellitbild att döma är den faktiskt ungefär 170 meter lång. Här ryms alltså ett långt loktåg, om man skulle vilja stanna det här, eller till exempel ett modernt X 2000. Det finns alltså alla möjligheter att utvidga trafiken.

Bilden ovan visar till vänster det som varit mitt bestående intryck av Håkantorp då jag flera gånger passerat ombord på olika tåg (oftast på hemväg från Bohuslän): Svenska Foders stora silo.

Jag har inte lyckats utröna vad anläggningen mer konkret används till, men det var en kittlande upplevelse att promenera omkring mellan dess olika byggnader och fundera på om det är mer liv och rörelse under icke-semestertider.

Medan jag tog en sväng mellan silorna och bangården snubblade jag nästan bokstavligt över ännu ett spår.

Det var uppenbarligen inte i drift men torde ha blivit kvar här för industrins ändamål. Kanske hämtades spannmål upp med tåg långt efter den stora ombyggnaden 1953, eller har man importerat spannmål och andra råvaror till fodertillverkning? Jag vet inte och inte heller vet jag om spåret i sin södra ände har anslutning till huvudspåren i någon gammal växel, men det slutar i dag i en murken stoppbock.

Håkantorp har alltså flera intressanta egenskaper. Dess historiska betydelse med sammanlagt tre olika spårvidder, dess i dag intressanta spårplan, dess yt- och volymmässigt stora industribyggnader, dess rester av nedlagda järnvägar och industrispår, dess stationspark, dess belägenhet mitt i ingenstans – och dess mäktiga plattform. Allt detta gör dels att envar någorlunda järnvägsintresserad bör göra ett besök där, dels att en engagerad person skulle kunna bygga upp platsen i modell...

...och då har jag inte sagt något om den lilla byn någon kilometer från stationsorten, en by som gör sig fin när den klär horisonten i nordöst.

Härmed är jag färdig med Håkantorp för denna gång. Det är en liten ort som jag, om Herren dröjer och jag får leva, säkert kommer att återkomma till, om inte annat på någon cykeltur någon gång. Det är inte en plats att turista på i flera dagar men en timme eller två kan man absolut vistas där.

 

---

 

Eventuellt intressanta länkar:

Bangårdsritning över Håkantorp 1926.
Bangårdsritning över Håkantorp (1930-tal?).