Svenska banor

För en tid sedan berättade jag att järnvägar långt i från är mitt enda intresse. Den gången kombinerade jag järnvägar och astronomi. I dag är det idrottens tur.

Vissa delar av idrottshistorien har jag synnerligen goda kunskaper om. Inte minst handlar det om skidsport och särskilt längdskidåkning. Efter att jag tidigare i livet hade sett världscupskidor i Kiruna, Falun och Göteborg, var det nästan en självklarhet att jag skulle resa till Lassalyckan i Ulricehamn den gångna helgen.

Skidlöpning torde vara den äldsta formen av spårbunden persontrafik, men det är en så långsökt anledning att skriva om skidsport i järnvägsbloggen, så när Sofia och jag i lördags den 21 januari 2017 hade tagit bussen till Ulricehamn och ställt oss i sista kurvan före mål för att se damernas tio kilometer fristil, var det inte därför jag bestämde mig för att skriva ett blogginlägg här.

(Bilden ovan föreställer nog Charlotte Kalla just före start.)

Man har sina favoriter och om man är insatt i sporten och gärna ser att berömdheter använder sitt kändisskap för att föra fram medvetenhet inom genusfrågor och andra aspekter av hur man bygger ett gott samhälle, är Maria Rydqvist en person att heja extra på. För dagen iklädd Älvdalens klubbdräkt, smet hon förbi mångas ögon, men jag tog som hastigast en bild...

Men vad var det för något rött gammalt hus som stod där i stadionkurvan?

Jo, kan man tänka sig...

Ulricehamn hade ju en gång en egen spårväg. Jag skriver "ju", eftersom det är något som nästan alla i trakten känner till, även om det förstås är okänt bland allmänheten i Sverige. Hur jag fick lära mig det, minns jag inte, men vid mina kortare besök i staden (något långt har jag aldrig gjort) har jag tänkt på att jag en gång läste en bok om denna udda spårväg och att det av den framgick att det finns några enstaka rester kvar. Inte av spåret, men av någon elstolpe, tror jag det var. "Det borde jag leta reda på vid tillfälle", har jag tänkt.

Allt som oftast (ja, alltför ofta...) hänger jag på wikipedia och där ramlade jag en dag in på en förteckning över världens alla spårvägar. I själva instruktionerna till den listan stod att endast spårvägar som faktiskt funnits fick vara med. Inte spårvägssystem som bara hade planerats, inte spårvägar som beslutats men inte byggts – och så nämndes Ulricehamns spårväg som ett särskilt udda exempel.

Till stadens järnvägsstation, då med linjer i tre riktningar (senare fyra och i dag ingen), ville det lokala sanatoriet uppe på höjden ha praktisk anslutning för gästerna. Det var närmare två kilometer i branta backar, vilket inte var lätt för vare sig hästar eller människor men en elektrisk spårväg skulle passa bra. Sagt och gjort: man byggde sin spårväg, köpte ett fordon med släpvagn och skulle köra en provtur.

Sedan blev det inte mer... Provfärden råkade ut för ett missöde, man behövde förbättra linjen men hade inte pengar, frågan om biljettpriser blev för svår att lösa, spåret låg där det låg och efter flera år hade stadens ledning tröttnat på alltsammans och propsade på rivning. Att riva spåret gick fort när det väl kom i gång, höga metallpriser gav goda inkomster och så var Ulricehamns spårvägs saga all.

Men lek med tanken att spårvägen hade blivit kvar och varit i bruk än idag. Tänk, då hade det gått massor av extraturer denna helg i januari 2017 då hela skidpubliken skulle transporteras till stadion. Ulricehamnsborna hade varje dag under vintern haft ännu lättare än nu att ta sig till skidspåret. Lika lätt som Oslos invånare tar sig till Holmenkollen – vilket ofta sägs vara en anledning till att skidsporten är ännu större i Norge än i Sverige – kunde Ulricehamns befolkning ta sig till Lassalyckan. Visst vore det en fascinerande verklighet? Ja, trots att spårvagnens väg till stallet väl hade gått rakt genom skidstadion...

Undrar om sist startande, Aimee Watson från Nya Sydwales i Australien, hade en aning om det när hon skyndade förbi?

Sofia och jag hade tagit anslutningsbussen upp, skulle senare promenera ned och passade nu på att dricka choklad och äta smörgås i solen. För en åskådare på skidtävling var det en perfekt dag, med 2-3 plusgrader, ihållande solsken och inte fruset om vare sig kinder eller tår.

[- - -]

Sedan lämnade vi skidstadion, vandrade till Övre Ryckåsen, försökte följa herrarnas femtonkilometerslopp och insåg att det var svårt när man saknade tidtagarur och radio. Men heja på åkarna kan man göra och när jag på sista varvet hov upp min röst och skrek "Go Alex, go!" fick kanadensaren Harvey sådan fart att han vann hela tävlingen. Så, uppskattar ni liksom jag denna en av Québecs stora söner, kan ni tacka mig för segern...

Tar historien slut där? Ja, på sätt och vis gör den väl det, men jag tänkte fylla på med en reflektion från dagen efter. Då reste jag nämligen västerut från Borås, med en härlig X12 som tåg 7348 mot Göteborg. Halvvägs ligger Hindås, förr känt som en vintersportort av rang.

Mhm, funderade jag, om det hade funnits världscuptävlingar i mitten av förra seklet, hade Hindås nog varit en väl så trolig tävlingsplats som Ulricehamn. Och var det inte till Hindås som min farfar åkte skidor en gång i sin ungdom? Även om han inte gjorde det (utan bara skidade till Delsjön; jag minns inte riktigt detaljerna trots att det inte var väldigt länge sedan han berättade den historien), var det nog i Hindås som han träffade en trevlig läkardotter från Borås, som han sedan talade varmt om på sin ålderdom... Liksom spårvägsstallet i Ulricehamn var min farfar född 1911. Den 21 januari var i gengäld min farmors födelsedag och hennes föräldrar tillbringade en eller ett par somrar på sanatoriet/kurhotellet i Ulricehamn...

Så slutade detta inlägg som det började, i form av något slags glaspärlespel. Vad kul!