Jag vet inte vad som var mest häpnadsväckande med mina tågresor i juldagarna 2021. Att det blev sammanlagt tio tåg på bara tre dagar, eller att jag satte vad som måste ha varit personligt rekord då jag på annandagen reste med sex? En mindre nogräknad individ kanske skulle ha sammanfattat dem i fyra skilda resor. Här sammanfattar jag dem i sannolikt tre stycken blogginlägg.
Vi tar det från början …
Första resan – julaftons förmiddag (tåg 1-2)
Ännu en julafton och ännu en resa mot Lerum. Det har varit så i flera år, att det är där jag har firat julafton och juldag. Förra året var ett undantag, ty då satt jag hemma i karantän. Enligt provsvaret som kom den 29, var jag kärnfrisk och det var väl vad jag hade anat också.
Tolv dagar före julafton 2021, hade jag varit nere på stationen för att ta det första tåget på den nyrenoverade sträckan Borås–Herrljunga. Av det blev intet, ty några minuter före avgångstid, gick ett meddelande ut i högtalarna och sade att tåget var inställt. (Om detta kan man läsa mer i gårdagens text.)
Då hade det varit snö och jag hade sett fram emot en resa i gryningen genom ett vitt landskap. När jag satte mig på tåget nästa gång, hade snön smält. Men nu, på julafton 2021, hade ny snö fallit. I tre dagar hade det snöat lite till och från. Inte några tre decimeter som i början av månaden, men kanske åtta centimeter eller så. Stabilt vitt men inte skidföre, med andra ord.
Om det tolv dagar tidigare hade varit många tidiga söndagsresenärer, var det nu bara jag som väntade på tåg 7392 mot Göteborg. Medan jag fotograferade, stod min väska och papperskasse ensamma på perrongen.
Efter att lokföraren dykt upp och gjort bromsprov, öppnades dörrarna och jag klev ombord på X12 nr 3197. Det var visserligen drygt tio minuter kvar till avgång, men ingen annan syntes till … Jo, två skator kom flygande och inspekterade bakre dörren. Och titta, där är ju två människor!
Så var känslan och i min halva vagn satt jag ensam resan igenom. Bara några snabba ruscher av tågvärden visade mänsklig närvaro.
Tåget var framme exakt enligt tidtabell och så behövde jag inte ens skynda mig för att hinna med ett tidigare pendeltåg än det jag planerat.
Det var något mer människor på tåg 3540 mot Alingsås. Men just bara något mer, för jag hade sannerligen gott om plats för mig själv och mina väskor på denna X61 nr 421. Ingen ökad risk för smittspridning där, inte.
När jag steg av på Lerums station, återstod bara den alldeles lagom långa promenaden till julaftonskalaset. I resväskan låg julgransprydnader från Erzgebirge samt ett dussin andra julklappar. Somliga var skrymmande och jag visste att jag på min nästa resa skulle ha betydligt lättare packning. (Se där en fördel med att bli vuxen: julklapparna man får är mycket lättare och mindre än julklapparna man ger …)
(Bilden ovan visar motsägelsefullt nog inte Sävelången eller Aspen, utan Landvettersjön i gryningsljus.)
*
Andra resan – juldagens eftermiddag och kväll (tåg 3-4)
Efter en lång julafton med en sen kväll, väntade en juldag då glada barn väckte mig till frukost samt en klassisk juldagspromenad i bitande kyla. Julnatten hade bjudit på femton minusgrader; också på dagtid var det tio. Men – bland annat för att få fylla på vatten till julgranen, återvände jag hem redan på juldagens eftermiddag.
Resan inleddes i skymningen på Lerums station, varifrån jag skulle ta tåg 3559 till Göteborg.
Vad kan jag säga om denna resa? Kanske kan jag nämna att det var fler resenärer än på julafton. Det kanske inte är förvånande, med tanke på att 2000-talets folk går på nattklubb under denna en av årets heligaste dagar. Ett faktum var det i alla fall att så var fallet.
På Göteborgs central vandrade jag omkring en stund. Jag filosoferade kring lite av varje och funderade på vilken sorts text jag skulle kunna skriva om en juldagskväll på en järnvägsstation.
Den där mannen i en av Pressbyråns många kiosker, som jag köpte varm korv av flera gånger i somras, han arbetade även på juldagens kväll. Varför tycks han alltid vara i tjänst?
Bortanför Kungsbackapendelns spår stod en julgran och såg nästan ödslig ut, trots alla ljusen. En ölburk såg än mer övergiven ut, där den var kvarlämnad av någon med ett sannolikt tragiskt livsöde.
Min väntan var inte orimligt lång och så kunde jag stiga ombord på tåg 7397 till Borås.
Jag tror att jag satt och skrev. Var det på denna resa jag plockade upp en gammal text som legat orörd sedan 2004? Dess första utkast är äldre än så, men nu slog det mig att jag skulle kunna förbättra texten, förse den med lämpligt förord och låta den bli en julklapp till något av syskonbarnen i en mer eller mindre nära framtid. Den är nämligen ointressant för en utomstående, men speglar mycket väl min barndoms julaftnar och alltså utgör den en typ av släkthistoria.
Där på X11 nr 3142 slog det mig att stolarna på just X11:or är betydligt mer obekväma än möblemanget på syskonen X12 och X14. Märkligt att jag aldrig har tänkt på det förr …
När jag steg av i Borås, var det mörkt. Visst fanns det som vanligt gott om gatlyktor och mysbelysning mest överallt, men skymningen var över. På Stora Brogatan hade butikerna stängt och endast barer och restauranger hade öppet. Ännu var det inte många människor där, men genom fönstren såg jag en ensam man spela kort inne på kasinot. Croupieren log den uttråkades affärsmässiga leende när hon delade ut korten till mannen vid bordet. Var det decemberlönen han spelade bort, eller ensamheten och tristessen?
Jag var också ensam, men nyss hade jag blivit omkramad av syskonbarn som gråtit en skvätt trots att jag lovat att vi skulle ses mycket snart igen. Och hemma väntade julgranen på vatten.
Först skulle jag bara ta lokalbussen sista biten – och kasta en blick mot Jupiter som stod där över Viskan.
*
Kommentera