Värnamo–Vallerstad–Kärda–Källundasjön–Värnamo, 25 juli 2021
(Detta är den tolfte texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)
Det var söndag, närmare bestämt 8:e efter trefaldighet, och jag beslöt att ta en lugn förmiddag. Den inledde jag med halvannan timme eller så i Apladalen. Denna Värnamos stora stadspark är nästan mer berömd än staden själv. Jag satt där och läste i en födelsedagsbok om Skara stifts historia.
Klockan elva var jag på högmässa i Värnamo kyrka. Ovanligt mycket liturgi var det, till och med för en högmässa. Trevligt, tyckte jag. Själva kyrkoherden predikade på temat Andlig klarsyn och det började lovande. Sedan visade sig huvudtesen vara att den som har haft svåra upplevelser i livet, ofta tar ut sin bitterhet på andra människor. Den tesen kunde jag inte riktigt ta för given, vilket gjorde mig lite fundersam inför hela predikan. Det kändes inte som om den talade helt och hållet till mig och i stället för att lyfta den olycklige, tryckte den snarare ned vederbörande ytterligare ett par steg. Nej, bästa predikan i sommar hörde jag oväntat nog av den unga pastorsadjunkten som hoppade in i Brämhult.
Så blev det en smörgås vid ett rangligt kafébord vid Lagan innan jag återvände ”hem” och bytte om inför eftermiddagen.
På en halv dag skulle jag inte hinna lika långt som vanligt, men det gjorde ingenting. Jag skulle hålla mig väster om staden och första etappmålet skulle bli Kärda samhälle. På vägen passerade jag Vallerstad gård (eller herrgård?) som har en storslagen huvudbyggnad. Åtminstone utifrån; insidan vet jag inget om.
(Ovanstående bild från senare på dagen, då jag passerade för andra gången. Solen stod lägre och ljuset var annorlunda.)
Landskapet var vackert, vägen lagom stor, vädret härligt och Sverige som skönast.
Jag hittade ett sandtag, som påminde mer om en sandöken än om Småland. En liten sjö låg intill och den var däremot idyllisk så när som på att strandzonen hela vägen var bevuxen.
Sedan bromsade jag in då en stig ledde in genom träden. Vad kunde finnas därinne? Det gick hjälpligt att cykla och så stod jag vid järnvägen. Det vill säga, jag stod inte vid järnvägen, för ett tätt staket, stadigt och högt, förstörde både utsikt och känsla. ”Ett staket mitt i skogen? Är det nödvändigt?” suckade jag och mindes diskussioner från Postvagnen, där skribenterna hittat sådana staket längs järnvägar som går med stora åkrar på båda sidor och alltså inte alls torde vara rätt plats att inhägna.
Staketen fanns även i Kärda tätort. Mycket tråkiga vyer innebar det, så jag hoppar över bilder av detta.
Kärda kyrka kan däremot få hamna på bild, även om den inte heller uppvisade något speciellt sevärt.
Här befann jag mig för att fotografera ett tåg. Jag hade trott att jag åtminstone någonstans skulle kunna få någon trevlig bild, men det var lättare sagt än gjort att hitta en sådan plats. När jag hade attackerat de västra delarna av samhället från två olika håll, parkerade jag cykeln och vandrade längs ett par diken. Det växte korn på åkrarna och när jag snubblade till så att jag tog ett steg eller två på själva den odlade jorden, fick jag genast dåligt samvete. Nåja, det var bara några få strån som blev trampade på och just där hade det vuxit så dåligt att axen inte innehöll många korn, så jag behöver väl inte känna mig alltför illa till mods.
Skulle jag se något tåg då, när jag insåg att jag inte kom längre? Jag var tveksam, för på hundra meters håll fick jag intrycket att järnvägen nog gick bakom skogsbrynet. Eftersom jag inte skulle hinna någon annanstans, blev jag kvar. Det var ett riktigt beslut.
Tåget hördes redan när jag såg en rät linje i skogsbrynet. ”Åh, där är ju rälsen!” utbrast jag. I nästa nu dök tåg 7634 från Halmstad till Nässjö upp och i några sekunder såg jag det alldeles utmärkt.
Det var rentav Y31 nr 1427 ”Wendela Hebbe”, min personliga favorit bland tågsätt.
På väg mot nästa åskådarplats, råkade jag cykla fel. Det gav ytterligare en kilometer eller så i benen. Dessutom råkade jag se en byggnad som var Kärda tidigare stationshus.
Det är lustigt att man så tydligt kan se avvikelser i terrängen, som visar att det är en tidigare stationsplats. En liten mur här, en konstgjord gräsbacke där, en byggnad som uppvisar tecken på att vara ett omgjort godsmagasin.
Även här, där det hade kunnat vara en riktig idyll, förstörde det grå staketet hela intrycket …
Mitt främsta mål denna söndag eftermiddag var att fotografera sandtåget. Oftast går det i ena riktningen under sen kväll och i andra riktningen nattetid. Söndagståget följer en annan tidtabell och jag hoppades att kartans antydan om en lämplig observationsplats skulle stämma med verkligheten. Det gjorde den verkligen.
När jag ändå var på plats vid km 92,6, kunde jag passa på att fotografera tåg 7639 mot Halmstad. Det kom körande i stadig hastighet här ute i skogen och jag var glad att jag i förväg hade mätt upp ett rimligt säkerhetsavstånd. Om jag stod utanför kryssmärkena, torde jag vara på den säkra sidan, resonerade jag.
Det var en liten idyll i skogen och jag trivdes utmärkt. Den lilla grusvägen som korsade järnvägen utan ljus eller ljud, fortsatte norrut mot riksväg 27. Hade jag kunnat komma hit från andra hållet? Den tanken hade slagit mig innan, men det var tur att jag inte hade gjort allvar av det alternativet. Vägen var synnerligen avspärrad två gånger om.
Jag tror inte att många timmerbilar eller andra behöriga fordon trafikerar denna väg. Förvarningsskyltarna mot järnvägen är inte direkt tydligt synliga:
Det var skylten med tre markeringar. Som alla vet, ska det finnas två till, med två respektive en markering. Dagens utmaning blir för läsaren att hitta skylten på nästa bild:
Den tredje skylten såg jag inte alls. Själva korsningen med järnvägen är däremot lätt att se. Under min ganska långa vistelse här kom varken människor eller landsvägsfordon förbi. Det skulle inte förvåna mig om trafiken är glesare än en bil per dag.
Godståget kom före sin tidtabell. Att det kunde bli så, hade jag räknat med. Det fanns en lucka i den ordinarie trafiken här och jag antar att så snart tågklareraren hade tagit upp bevakning av Forsheda station, kunde sandtåget från Limmared till Halmstad hamn få klart från Värnamo. Jag var alltså beredd, men lite förvånad över att tåget inte hördes längre i förväg. Det var trots allt ett godståg, om än ett litet och sött sådant.
Det var Svensk tågkrafts TMY-lok, en så kallad ”gammeldansk” med det lustiga numret 1111, som ledde åtta vagnar genom skogen.
När jag ändå var här och trivdes med platsen, inväntade jag nästa Krösatåg på linjen. Det skulle inte dröja särskilt länge och jag hade hur som helst inget bättre för mig. Jag bytte sida, ställde mig längre bort och såg tåg 7638 (Y31 nr 1428 ”John Bauer”) ur en annan vinkel än jag brukar.
Sedan satte jag av i en annan riktning än jag kommit och det blev inga fler tåg. Jag cyklade söderut och omgavs av små torpstugor, smala tegar och nyuppsatt taggtråd. Runt ett annat bete fanns eltråd som försörjdes av en planka med solceller. Det har jag nog aldrig sett förr, men det gjorde mig glad att hitta det just här.
Härnäst anlände jag till en trakt som ingen rått mig att besöka. Det var oväntat att ingen från trakten föreslagit mig att cykla hit, för här var så vackert att jag efteråt inte behöver tveka om att det var sommarens bästa vägar.
Längs östra stranden av den drygt två kilometer långa Källundasjön ligger tre eller fyra stora gårdar. Här är infarten till Källunda gård:
Här tror jag att jag har fångat Hökhults gård på bild:
Den gamla infarten till Hökhult ligger kvar som en väl uppbyggd bank. Någon annanstans hade jag trott att det var en banvall, men så är det inte. Den av vägbankar intresserade, torde ta en tur hit och studera:
Mest storslagen och värd minst en halvdag, är emellertid Åminne herrgård. Detta är den ursprungliga platsen för det bruk som jag hade besökt två dagar tidigare. Även i Källundasjön fanns sjömalm, så detta var väl en näst intill lika lämplig plats för ett järnbruk. Förstår jag saken rätt, är det härifrån namnet Åminne stammar. När järnvägen byggdes längs Vidöstern och en station lades sju kilometer öster om herrgården, fick alltså stationen namn efter denna. Sedan växte ett stations- och brukssamhälle upp, så att de ursprungliga gården numera ofta kallas ”Gamla Åminne”. Lite som York och Gamla Ullevi, fast inte riktigt. :)
Ruinerna av det gamla bruket ligger kvar och kan besökas. Det ska jag göra en annan gång om livet ger mig tid.
När jag sade att man kan tillbringa en halv dag här, inkluderade jag det närbelägna naturreservatet. Jag borde vara avskräckt efter torsdagens debacle i Moens naturskog, men det var nog bara ett tillfälligt missöde. Här verkade det vara mer ordning på stigarna, även om jag inte provade dem på riktigt.
Genom en hel liten bokskog gick däremot huvudvägen, så den fick jag se som en sådan ska ses: underifrån.
På andra sidan bokarna, öppnade sig landskapet till verkliga herragårdsträdor.
(Mäktigt ord va? Jag lärde mig det i en av mina favoritböcker.)
Det var avkopplande att cykla här. Medan jag passerade kor med årskalvar, blandade småskogar och sköna vyer, spelade jag in film och sammanfattade resan så här långt. Inte för att det intresserar bloggen, men det kan ju intressera mig som vet var jag ska leta när jag i framtiden läser detta och försöker minnas. :)
En skogsbacke inte långt från Vallerstad har man givit det likabetydande namnet Gräsmarksplatsen. Här ligger järnåldersgravar, vilket jag av födsel och ohejdad vana brukar tycka är intressant.
En hålväg ligger också här – anledningarna att återvända hit samlas på en hög som överstiger vilket forntida gravröse som helst.
Jag slutar denna sista egentliga reseberättelse från Värnamo 2021 på samma plats som jag gjorde den första utflykten under vistelsen. Då fotograferade jag ett kvällståg och en mjölkbil vid en plankorsning i Sörsjö. Denna afton hade jag inte ens brytt mig om att se om jag skulle hinna se några fler tåg. Nu konstaterade jag att en vägvisare mot ”Åminne stn” tycks som kommen ur ett annat sekel.
(Så är det nog också. Vägen är förmodligen gammal och mer urpsrunglig än den parallella länsvägen ett par kilometer österut.)
Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:
- En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
- Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
- Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
- Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
- Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
- En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
- Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
- Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
- Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
- Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
- Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
- De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
- Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
- Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)
Kommentera