Värnamo–Bor–Hösjömo, 24 juli 2021
(Detta är den tionde texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)
För någon vecka sedan berättade jag hur jag gav mig ut på spaning längs Ohsabanan. Det var ju ett lyckat besök. Jag nämnde emellertid också att jag i åtta år hade sett fram emot att stå på en myr eller mosse och se tåget passera över ett öppet landskap. Det var nu mitt mål, två dagar senare.
Jag cyklade från Värnamo mot Bor. Ganska snart hittade jag en viadukt under vilken det eventuellt skulle passera ett SJ-tåg ungefär då jag var där. Det gjorde det inte och förmodligen gällde det ett av de många tåg mellan Göteborg och Kalmar som under året varit ständigt inställda på grund av dålig beläggning. (Det där viruset, ni vet …) Utsikten var ändå finfin!
På omväxlande små och medelstora vägar tråcklade jag mig fram genom landskapet. Det var inte så mycket att se, konstaterade jag. Inte förrän jag kom till gården Tagel vid Hindsens södra ände. Där var det vackert, minsann!
(Två dagar tidigare hade jag besökt Ohsabanan genom att cykla norr om Hindsen. Denna dag tog jag alltså vägen söder om sjön.)
Den här gården har förmodligen en historia av att ha varit mer än bara en gård. Någon sorts industri i mindre format ser ut att ha funnits här. Jag tror även att jag har läst mig till att Ohs bruk under en period transporterade sina produkter per häst hit.
Men så dök järnvägen upp i skogsbrynet och kom i fokus för kameran. Hm … Vi kollar väl spårvidden igen?
Utan att jag var helt förberedd på det, hamnade jag vid hållplats Sjövägen. Det skulle visa sig att jag, när jag var klar med denna förmiddags exkursion, hade befunnit mig vid samtliga stationer och hållplater på Ohsabanan. De är många, vilket framgår av kartan:
Enligt uppgift är denna hållplats inrättad för att underlätta resor till det närbelägna Rusarebo naturreservat. Här är alltså hållplats Sjövägen:
Medan jag stod här och fotograferade, kom en traktor körande. Föraren saktade in, såg sig noga för, lyssnade … nej, inget tåg i närheten. Trodde han kanske att jag stod där för att fotografera ett annalkande tåg, eller tar han det alltid lika varsamt? Jag hoppas på det sistnämnda, för varken tåg eller traktor skulle må bra av en kollision.
Flera gånger korsar järnvägen och den lilla skogsvägen varandra. De går sällan på särskilt stort avstånd och man kan långa sträckor se spåret från vägen.
Var var då de där öppna markerna som jag skapat mig en inre bild av? Ja, åtminstone inte här vid Stensjöns station:
(Stickspåret var ursprungligen till för att ett tungt tåg från Bor ibland behövde delas upp i två. Här ovanför den branta backen kunde man ställa av de första vagnarna medan man körde ned för att hämta resten av tåget.)
Alltså fortsatte jag inåt skogen och uppåt berget. Det vill säga, något berg är det kanske inte, men det är höglänt terräng i förhållande till tätorter och kyrkbyar i närområdet. När vägen slutligen svängde i 90° och enligt kartan skulle lämna järnvägens närhet i flera kilometer, fortsatte jag ut i geografin. En körväg som var knappt körbar ledde mig till ett hygge. Det var förhållandevis nyplanterat – kunde granarna vara knappt tio år kanske? Där, men inte förr, fann jag något som man kan låtsas är öppen mark. Och av en ren slump hittade jag en skylt som markerade banans högsta punkt.
Ohsabanans högsta punkt. 237 meter över havet.
Här kunde jag väl fotografera tåget, tänkte jag. Inte för att bilden skulle bli särskilt bra, men … Tja.
Jag blev lite stressad när jag hörde tåget. Kunde det redan vara på väg? Det borde inte ens ha passerat Gimarp åtskilliga kilometer bort; hur kunde jag så tydligt höra det signalera? Svar: för att det har en effektiv signal och omgivningen var tämligen tyst. Inte ett människoskapat ljud uppfattade jag, inte mer än ett ångloks vissla när det passerade någon väg eller stannade vid en station långt, långt bort. Före automobiler och flygmaskiner måste lokomotivens ljud ha ekat över landskapet, över bygder och trakter där människor lyssnade till tåget och trodde sig veta att de hörde framtiden.
Jag ställde min enkla kamera på en stubbe där den fick filma. Själv ställde jag mig med stillbildskameran i handen på en annan stubbe och såg på granarna. Om banan når 237 m ö.h., hur högt når då trädtopparna? Över 250 åtminstone. Kanske tangerar även hyggets högsta punkt en sådan höjd.
Och så, långt om länge, efter att jag väntat mer än 20 minuter och hört tågets signaler närma sig, kom lördagens tåg nr 1. Jag såg röken stiga från ett ännu osynligt lokomotiv.
Sedan rasslade tåget förbi, lok och sex vagnar var det väl, fyllt av artigt vinkande passagerare.
Det fortsatte utom synhåll och jag cyklade efter. Ganska lugnt gick det, för inte kunde jag väl cykla i fatt ett tåg? Vid Hösjömos hållplats, inte många meter under de 237, stannade jag till och fotograferade. Det är en idyllisk liten plats, vilket jag konstaterade redan när Lina och jag for förbi 2013.
Sedan cyklade jag vidare … och märkte att jag vann på tåget. Det var som sjutton, gick tåget så sakta att jag kunde cykla i fatt det? Ja, vägen ledde utför och bakom ett buskage anade jag mer än hörde tåget. Vid Stensjön gjorde det planenligt uppehåll och då var jag redan på plats med kamerorna.
Loket ser litet ut och är väl också litet, men på nära håll är det ändå en imponerande maskin som hittat vägen ända från Sachsen till en liten hållplats i det småländska skogslandskapet.
Att tåget var försenat flera minuter, kunde jag med lätthet avläsa på armbandsuret. Vad var felet? Måhända behövde loket bara oljas, för det var vad personalen med gemensamma krafter ägnade sig åt medan passagerarna stannade ombord.
Och så vidare genom skogen. Jag först och tåget efter. Rätt långt efter var det till slut. I botten av en skön nedförsbacke hade jag gärna stannat och tagit en bild, men där var upptaget av två andra fotografer. Den ena hade gömt sig mellan träden, den andra monterat upp ett stativ i vägkanten. Deras syfte liknade månne mitt, men de fuskade storligen, ty de transporterade sig med bil.
Jag tog i stället plats vid Sjövägen. Där inträffade det ovanliga att en bil tvingades stanna framför varningsskyltarna. (Förmodligen satt ytterligare en entusiast bakom vindrutan, för det hade funnits gott om tid att hinna före om vederbörande hade haft bråttom.)
Nedåt, nedåt gick jag och tåget. Ute på klippkanten öppnar sig passagerarens vy mot sjön för en kort, kort stund. Även jag passade på från mitt håll innan tåget gick in mellan träden på nytt.
Jag skyndade vidare, tog en omväg på grusväg och gata. När jag mötte en digital hastighetsskylt uppmätte den min hastighet till en 25 km/h och log glatt. (Jag vet inte hur fort man måste köra genom villaområdet för att få en sur gubbe på tavlan. 50 kanske?)
Till Bor kom jag samtidigt som tåget.
Passagerarna hoppade av på höger sida (till vänster var det nämligen privat tomtmark, blev jag varse) och gick till främsta vagnen för att inhandla förfriskningar.
Därefter gjorde loket rundgång förbi alla vagnarna, växlades in på vändskivan, roterades ett halvt varv och växlades tillbaka till den vagn som under återfärden skulle bli den första. (Evangelietexten om ”de sista skola bliva de första" gäller även för ett tågsätt som byter riktning.)
I god tid innan tåget avgick, gjorde jag det samma. Denna gång stannade jag längre vid Tagel.
Räddningstjänsten kom förbi i två fordon, det ena med båt på släp. Jag hade sett dem högre upp i skogen en timme tidigare. Vad hade de här att göra? Utryckning till någon mindre sjö? Det såg underligt ut, men jag svängde åt sidan och vinkade snällt.
En mamma och två flickor närmade sig, på väg mot sjön. Döttrarna var i baddräkt men krävde att även mamman skulle bada. ”I så fall måste jag sätta på mig bikini”, suckade hon. ”Vänta lite då.”
Lyckligtvis bytte hon inte kläder i min absoluta närhet, för då hade min närvaro med kamera möjligen kunnat missförstås. Inom kort kom ändå hela familjen förbi. De hade sett tåget för en stund sedan och undrade om det skulle komma ett till. Jag förklarade att jo, det skulle gå tillbaka vilken minut som helst.
Visst, tåg 2 mot Ohs bruk kom snart tuffande i skogsbrynet.
Och jag efter. Återigen cyklade jag efter tåget. Jag antog att det visserligen skulle gå långsammare uppför än det gjort utför, men min hastighet måste påverkas ännu mer. Således blev jag återigen förvånad när jag blåste i kapp och förbi på nolltid. Ah, vad det är härligt att flänga på skogsvägar en varm sommardag!
Den här gången var det min tur att plocka tåget på den långa rakan längs backen, tyckte jag. Alltså ställde jag mig där jag hade tänkt, och hade nog stått där också om den röda bilen kommit och protesterat. (Det gjorde den inte. Som nästa bild visar, hade den placerat sig på annat håll.)
Att vänta vid Stensjön igen, kändes synnerligen överflödigt. (Som om inte hela mitt projekt denna dag kan anses för onödigt …) Jag funderade på om det inte kunde vara intressant att se tåget mellan träden, ur en vinkel som jag inte tidigare provat. Därför fotograferade jag tåget för sista gången uppe på platån, där solen strilade ned mellan de högväxta granarna.
Eftersom jag ändå ville utforska trakterna vidare, cyklade jag efter lite lugnt och följde tåget bort till Hösjömos hållplats. Där fick den röda bilen gasa förbi en sista gång. Den hade bråttom och skulle tydligen genskjuta tåget även på banans norra del. Där hade jag emellertid varit två dagar tidigare, så det lockade inte särskilt. Jag kunde vara belåten med Ohsabanan för det här året och övergick till andra näringar.
Om dessa berättar jag nästa gång. Då blir det fler skogar, en kyrka, hallon samt ett underligt godståg.
Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:
- En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
- Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
- Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
- Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
- Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
- En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
- Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
- Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
- Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
- Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
- Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
- De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
- Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
- Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)
Kommentera