Ohs bruk med omnejd, 22 juli 2021
(Detta är den fjärde texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)
Senast fotograferade jag Ohsabanans tåg i skogen. Den där dagen (22 juli 2021) gjorde jag förstås annat också. En stund på bangården i Ohs hör verkligen till järnvägstemat, men allt gör det inte. Därför tror jag minsann att jag samlar mina ekologiska, historiska och ecklesiastiska erfarenheter här – och kompletterar med järnvägnörderier nästa gång.
*
Jag hade en timme eller två mellan de två långväga tågen. Vad skulle jag göra då? Jo, jag befann mig redan på en väg som ledde till ett naturreservat och sådana brukar ju vara sevärda.
Vägen slutade vid en parkeringsplats där det redan stod en bil och en informationsskylt. Aha, tänkte jag, ”Moens naturskogs naturreservat”, det var något på väg att utvecklas till en urskog. Sådana är vackra. Skylten meddelade att en orangemarkerad vandringsstig var 1,4 km lång och det tycktes lagom. ”Titta gärna efter dessa arter” uppmanade skylten även. Nåja, jag är inte speciellt bevandrad i artkunskap eller direkt intresserad, men jag tycker om naturen.
Ut gick jag och nog var det vilt alltid.
Snart hade jag noterat att marken till stor del var täckt av blåbärsris. Inte bara ris heller, utan ett osedvanligt blåbärstätt ris. Hade de rört sig, hade jag påstått att det kryllade av blåbär, men nu får jag väl nöja mig med att konstatera faktum, ty jag kommer inte på någon god metafor.
Mina fötter sökte den där stigen. Ja, enligt skylten fanns en sådan, men den var inte upptrampad.
– Här kan ingen ha gått under det här året åtminstone, muttrade jag och fick rispor i benen.
Blåbären växte överallt utom i gläntor vid stormfällen och annat. Där fanns i stället hallon. Samma sak med dessa lika goda bär: de växte i mängder och massor.
Stundom fanns död ved på marken och emellanåt sträckte sig kala träd mot skyn. Det var vackert på sitt sätt.
Framför allt var det precis som en skog ska vara. Det ska finnas en blandning av levande och dött, högt och lågt, grönt och grått, friskt och torrt. Skogen mår bra av det och vi mår bra av det.
Härnäst konstaterade jag att jag måste hålla noga utkik efter de orangea träden och orangea stolparna. Ibland vek stigen (som inte var någon stig) av åt ett annat håll än det jag väntat mig. Ibland fick jag stanna upp och se mig omkring efter nästa markering.
Och så kom stunden när en sådan rekognoscering inte gav något resultat. Jag såg mig åt alla håll, vågade mig en bit framåt i den logiska riktningen utan att släppa det senaste orangea trädet utom synhåll, men fann inget. Jag tittade på marken, för OM nu ingen varit här på länge och OM träd hunnit falla sedan dess, KUNDE ju ett oranget träd ligga ned. Nej, ingenting.
Det var bara att vända tillbaka. Varmt och svettigt var det, vindstilla i skogen, allmänt långtråkigt, ett tåg som väntade. Efter en stund fann jag att markeringarna på ett ställe hade delat upp sig. Jag hade av bara farten svängt höger men det fanns orangea träd även rakt fram och där ledde den obefintliga stigen vidare till en skogsväg och jag fann snart min cykel.
På cykeln hann jag inte långt förrän ett spräckligt rep låg utsträckt över vägen. Eller … nej. Åhå, sådana varelser har jag aldrig sett i min barndoms skogar, utan bara på grusvägar i Borås. Och numera vid en urskog i Finnveden.
(Bilden torde föreställa en huggorm.)
Den kvällen upptäckte jag att båda mina strumpor bar fläckar av blåbär, på ställen djupt ned i skorna. Sedan dess har jag bara haft mörkblå och svarta strumpor i de skorna, så jag vet inte hur illa det är ställt med dem …
*
Det är lite knepigt att veta vad man ska kalla det lilla samhället vid Ruskens södra ände. På officiella kartor står det Os. På vägskyltar kallar man det Ohs. Järnvägsstationen heter Ohs bruk. Jag vet inte vad lokabefolkningen säger, men det skulle inte förvåna mig om de säger att de ska åka hem till ”bruket”. (Jag skulle kunna skriva en hel artikel om hur folk benämner sin hemort. Det är faktiskt riktigt spännande. Byn, samhället, fram, bruket, stan – alla dessa varianter har jag hört.)
Ett nedlagt bruk förtjänar åtminstone ett bruksmuseum. Jag skulle följande dag ha en hårresande upplevelse i ett annat sådant, men det var bara svalt och trevligt i Ohs bruks bruks bruksmuseum. :)
Här fanns en massa bråte. Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Ett försök till sortering hade nog gjorts, men därefter har man fortsatt samla på sig prylar som har en enda sak gemensamt. Alla signalerar ett ”då”. Vi talar inte om istid utan 1900-talets första hälft, med utflykter om några decennier i vardera riktningen. (Det påminde om sockenmagasinet där hemma, fast värre.)
Väckelserörelse och arbetarrörelse är två av de viktigaste grunderna till den svenska demokratin. Ibland var de i luven på varandra; här samsades de i samma hörn.
På stora affischer hade man samlat citat och bilder från en svunnen tid (ibland var det oklart när den svunna tiden inträffat). Påfallande modern är den feministiska attityd som kan läsas mellan raderna i följande text:
Tydligen har man en gång haft ur som med avsikt skilt sig från svensk normaltid. Ett anslag lyder:
”Ohsatid eller vanlig tid! För dagsverkarna kom t.ex. detta att betyda att man började redan halv tre på morgonen, i tron att klockan var tre! Denna ordning levde kvar ända fram till 1940!”
Orättvist? Absolut. Värt att skratta åt? Jadå. Ändå infördes ohsatiden nationellt år 1980. Numera kallas den sommartid och prisas av halva befolkningen som inte förstår bättre när de stiger upp klockan fem i tron att klockan är sex.
Andra attityder tycks ha funnits i Ohs liksom tyvärr i hela Sverige och säkert resten av världen (utom Tyskland, som numera vet vad det leder till):
Bruket var i drift till 1979 eller däromkring. Ett protokoll från 1978 visar vad som väntade:
… och så tar vi en bild av poststationens fack, bara för att det är roligt. (Till skillnad från nu hade postverket öppet alla dagar, om än inte så länge åt gången.)
Poststationen i Osbruk hålles öppen:
Vardagar: kl. 8:30–9:30, 11–13, 17-18
Sön- och helgdagar: kl. 9–10
*
Utanför muséet ligger en märklig asfaltsplan. Jag har ibland kommenterat vad jag kallar spökvägar, rester av stora vägar som ligger kvar när huvudlederna letts om. Här var rena parkeringsplatsen eller tennisbanan, som lämnats åt sitt öde.
I Rättvik brukade vi sjunga en sång. Jag har alltid tyckt att den är tråkig, men den var så populär på 90- och 00-talen att jag säkert tror att den ännu sjungs:
Jag vill som en blomma stark,
tränga tyst igenom,
asfaltsvägens hårda mark,
och slå ut i blom.
I Ohs är det hela björkar som tränger genom asfalten.
*
En järnvägsbloggare och entusiast ska väl ta varje chans att se ett tåg. När tåg 15 skulle lämna Ohs bruk, struntade jag ändå i det och tog cykeln en kilometer till Ohs kyrka, som ligger på en höjd ovanför Rusken.
Den såg pampig ut på håll. ”En stor kyrka till ett en gång stort samhälle” tänkte jag. Märkligt nog var detta ett exempel på en kyrka som gav ett större intryck utvändigt än invändigt.
Jag vet faktiskt inte om jag upplevt det förr, men så var det. Insidan påminde mer om ett medelstort kapell.
Vacker var den. Nej, vacker är den, ty vad jag vet står den ännu kvar en vecka senare.
Ohs kyrka har en ganska avskalad interiör. Man har inte gått till överdrift när man inrett den, utan låtit detaljerna bli de blickfång de är värda. Se på Gunnar Torhamns altartavla till exempel: vilka färger och vilka uttryck som kan skapas med enkla medel!
Allra först drogs blicken emellertid till predikstolen. Den måste väl ha samma konstnär som altartavlan och är målad i en stil som för tankarna till moderna sällskapsspel. Jag har flera stycken i min samling, med kort och spelplaner som påminner om Petrus, Paulus och Johannes här.
Det är förresten lite intressant att man målat tre apostlar, men inte de förväntade utan plockat in Paulus i stället för Jakob. (Det är inget fel på Paulus, men det vore mer logiskt med en kvartett om han ska vara med.)
Ohs kyrka har en intressant historia och är fortfarande intressant, eftersom den samtidigt är både församlingskyrka i Gällaryds församling och en stiftelseägd kyrka med ekumenisk inriktning. Någon allmän begravningsplats finns inte i anslutning till kyrkan, men i ett sidokapell ligger familjen Berglund begravd. Det är den familj som lät bygga kyrkan (1929-1931 ) och drev bruket. Här sker fortfarande begravningar, när någon ättling dör.
Trevligt är att besökare kan trycka på en knapp och få information om kyrkan uppläst. På samma sätt kan man få höra ett urval av klockspelets repertoar. Klockspel förresten, det låter ju väldigt häftigt, att en liten landsbygdskyrka har installerat ett klockspel. Det består emellertid av en modern typ av bandspelare, så det är inte lika imponerande som det låter. Inga bronsvidunder här, inte!
Vi kan ju ta några exteriörbilder också, när jag ändå håller på. Södra sidan:
Norra sidan:
Västra sidan:
(Notera gärna hur snyggt man har låtit rampen för rullstolar och rörelsehindrade smälta in i omgivningen. Möjligen kunde räcket ha varit elegantare, men annars är det ett praktexempel på hur det ska göras!)
Framfartsvägen är av herrgårdsmodell, liksom planen framför kyrkan:
På denna väg återvände jag, efter att ha köpt ett par vykort och tagit adjö.
*
Slutsatsen av några timmar i och kring Ohs / Os / Ohs bruk, är att det faktiskt skulle kunna gå att tillbringa en hel vecka här. Varje dag skulle man ha något att göra:
- måndag: bada i Rusken
- tisdag: besöka bruksmuséet
- onsdag: resa med tåget till Bor och proviantera på Konsum
- torsdag: resa med tåget till Gimarp och plocka bär i Moens naturreservat
- fredag: vandra runt på bangården och studera växelgatorna (om man inte gått vilse föregående dag)
- lördag: resa med tåget till Elgaryd och bada i Älgarydssjön
- söndag: besöka kyrkan (eventuellt fira gudstjänst om det är rätt söndag)
Beträffande föreslagen sysselsättning för fredagen, ska jag återkomma till det nästa gång, i ett mer rapsodiskt inlägg utan så mycket text. Skälet till det är att jag inte har mycket kunskap att dela med mig av …
Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:
- En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
- Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
- Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
- Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
- Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
- En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
- Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
- Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
- Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
- Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
- Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
- De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
- Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
- Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)
Kommentera