Svenska banor

Värnamo, 21-26 juli 2021

(Detta är den trettonde texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)

Detta års Smålandsresa blev ett dygn kortare än förra årets och tre dygn kortare än förrförra årets.  I gengäld var den i tid räknat längre än alla de andra likande resor jag gjort till Småland (och i ett fall Skåne).  Med tidsaspekten är jag alltså nöjd.  Hugskottet att åka till Värnamo i stället för den plats jag hela våren och försommaren hade tänkt mig, blev egentligen ur alla aspekter lyckat.

Vad varje annan turist än jag hade gjort, är att upptäcka mer av själva staden.  Det finns vackra byggnader, intressanta utsikter samt säkert både muséer och monument att beskåda.  Kyrkan är rätt storslagen:

Torg finns det flera av och de är på olika sätt trevliga att se.

Jag cyklade mest förbi under morgnar och kvällar, då folklivet var tämligen begränsat.  Det gör mig inget, men jag vet i alla fall att det om dagarna finns folkliv att tala om på affärsgatorna.

Ett sjukhus har man också.  Det låter säkert helt naturligt för den som är hemmahörande i storstäder, men för en medelstor stad är det inte längre någon självklarhet.  För Värnamo är det självklart.  När jag började fundera på saken, insåg jag att det är ganska långt till närmaste stad.  Det finns många kommuncentrer på nära håll, men en stad … nej, dit är det längre.  Till större städer är det sju mil eller ännu längre, och jag fick även bekräftat av lokalbefolkningen att Värnamo har fungerat som en köpstad och samlingspunkt för ett mycket stort område.

Här är södra entrén till lasarettet, för den som vill se:

Jag är inte mycket för vatten, men inlandets åar och små sjöar har jag inget emot.  Genom Värnamo rinner Lagan, som alla vet.  Den är alltid närvarande på ett eller annat sätt och rätt vacker att se på.

*

Jag har klagat mycket på landsvägarna.  De är för stora och ofta kantade av hus som är ovanligt fula för sin storlek och stilmässigt alldeles felplacerade i landskapet.  Undantag finns emellertid, så som när jag hamnade på en liten parallellväg till den vidriga länsväg 127.

(Stenen är för mörk för att bli bra på bild – är den av diabas? – men den är märkt Östbo Härad År 1867.  Det är ett märkesår i Smålands och Sveriges historia, då det ingick i den sista verkliga hungersnöden.)

När jag samma dag var på väg hem från Ohs, hade fått lämna länsvägen och bara var någon kilometer från stadsgränsen, stannade jag vid en vall som tycktes vara mitt i höskörden.  Det var inte fuktigt gräs som skulle bli ensilage, utan riktigt, äkta hö.  Jag uppskattade det till att nästa dag vara redo för att bli pressat till balar.

Jag tog famnen full av hö, stack hela högen till näsan och kände doften.  Ah!  Sedan tog jag ett fång till och gjorde samma sak igen.  Mm!

*

Jag vore förstås inte jag om jag inte hade uppehållit mig vid Värnamo station ett tag.  Hur länge befann jag mig där, sammanlagt?  Tja, en två timmar skulle jag gissa på.  Så här ser det pampiga stationshuset ut (om någon inte skulle veta det sedan förr):

En av de detaljer som kännetecknar stationhus, är hur högt de ligger.  Nästa bild visar dels fasaden i närbild, dels att Värnamo är beläget 159 meter över havet.

Invändigt ser det också bra ut.

Jag har suttit här en eftermiddag för flera år sedan, men nu tittade jag bara inom i en halv minut eller så.

På spåren går tåg av många slag.  Godståg åt alla håll, SJ:s tåg mot Göteborg och Kalmar, Krösatågens Y31/Y32 mot Halmstad, Jönköping och Nässjö, samt Krösasystemets eldrivna tåg mot Växjö.  Det är väl för denna sistnämnda linje som det i minst ett decennium har planerats utvidning.  Då skulle lokaltåg gå även mellan Värnamo och Borås, vilket är en av få svenska järnvägar som inte har några lokaltåg.  En sådan linje skulle underlätta mitt liv rent praktiskt samt även göra det lite roligare.  Andras vardag skulle säkert ha ännu större nytta av sådana tågförbindelser, inte minst på de orter som då skulle återfå persontrafiksuppehåll.

*

Där slutar jag för nu.  Nästa gång ska jag bara berätta om hur jag tog mig hemåt.  Det var en ovanligt händesefattig resa, men eftersom jag är jag, kommer jag säkert att pladdra på ändå.  Några timmar innan jag skriver dessa rader har hästsportexperten Maria Gretzer kommenterat OS-finalen i banhoppning för lag genom att bland annat huta åt Christian Olsson:
– Sluta svamla nu, Christian!

Hade det varit jag som talade i radio, hade hon nog haft skäl att säga så även till mig …

 

---

 

Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:

1. En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
2. Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
3. Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
4. Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
   
5. Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
6. En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
7. Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
8. Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
9. Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
10. Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
11. Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
12. De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
13. Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
14. Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)