Svenska banor

Värnamo–Ohs, 22 juli 2021

(Detta är den tredje texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)

Tidigt i denna bloggs existens besökte jag Ohsabanan.  Den gången hade jag sällskap av Karolina och vi åkte hela banan tur och retur.  (Det var en trafikeringsmässigt speciell dag, då det gick att både börja och sluta sin utflykt på järnvägens södra ändstation i Bor.)

Sedan dess har jag haft en … nej, inte dröm och inte fantasi, utan snarare kanske en vision.  Jag såg mig själv stå på en stubbe eller sitta på en sten på någon myr eller mosse och ta vackra bilder av det passerande Ohsabanetåget.  När jag nu var i Värnamo, skulle jag förverkliga denna vision.  Här infogar jag en egenritad karta:

Från Värnamo till Ohsabanan måste man cykla endera norr om eller söder om den halvstora sjön Hindsen.  Min första tur åt det hållet gick norr om sjön den 22 juli 2021.  Det var en stundtals vidrig inledning längs den vältrafikerade men smala väg 127.  Cykelbana finns bara en kort bit och brukbar parallellväg ytterligare en bit.

När jag äntligen fick vika av söderut och pusta ut, belönades jag med några sköna vyer på mindre vägar:

Till skillnad från tidigare Smålandsresor, var jag aldrig uppe på höglandet.  Under dessa dagar kom jag endast en gång upp över 250 meters höjd.  Det var här, vid ett par mindre gårdar i Kravlemålen.  Nästan idylliskt var det.

Traktor med hövändare är också idylliskt.  Är det rentav en Heublitz?

Efter branta utförsbackar fick jag se varningsskyltar för spår och tåg.  Och jo då, här var den, Ohsabanan:

För det var väl rätt bana?  Jag hade väl inte stött på någon annan järnväg här i skogen? :)

Spårvidd 600 mm motsvarar två av mina rätt stora fötter …

Jag nöjde mig inte med detta, utan cyklade vidare.  Först cyklade jag fel och sedan cyklade jag väl någorlunda rätt.

En annan vägkorsning hittade jag, där jag insåg att jag såg ända till Gimarps station:

Tåg nummer 1 hördes, det tutade och stånkade och pös.  Långt om länge såg jag det också mellan träden.

Vid mitt förra besök på Ohsabanan, var uppehållen i Gimarp intressantare.  Det växlades och kopplades om, tåg gick åt båda hållen och många hoppade av.  Här var det mindre intressant.  Jag vet faktiskt inte om någon mer än personalen steg av tåget.

I själva spåret kunde jag ju inte stå, så här kommer några bilder av tåget lite mer från sidan och bakifrån:

Äh, vi kan ju kolla spårvidden här med …

Sedan insåg jag att det fanns ett ”tåg 1b” också.  Det stod och väntade inne på stationen och jag förstod inte dess funktion förrän det kom körande och vrålande med rena leksakstutan.

Aha, ett brandtåg.

Vad skulle jag nu ta mig för?  Jag besökte ett naturreservat, vilket jag nog berättar om senare.  Därefter inväntade jag returtåget nummer 2.  Denna gång hade jag fattat posto på den punkt där jag först mött järnvägen, i ett intressant vägskäl där tre landsvägar skapar två korsningar med järnvägen.

Här ligger även hållplatsen Gimarpsby.

(Vad jag kan se, finns ingen plattform för eventuella på- eller avstigande, vilket finns på de andra hållplatserna.)

Jag hörde återigen tåget långt i förväg.  Ja, det var minst tio minuter innan, så det är lätt att få uppfattningen att det är närmare än man tror.  Till slut kom det i alla fall, tåg nummer 2 mot Ohs bruk:

Också här kom ett bonuståg körande.  Det tycks mig vara ett rätt trevligt arbete, att såväl bakåt som framåt hålla utkik efter eventuella gnistbränder.

Inne i skogen döljer sig ett charmigt litet skjul.

Under tiden fick cykel grå vila sig i vägrenar och mot varningsskyltar.  Under en heldag på landsvägarna, måste detta vara de trevligaste stunderna för en sådan maskin.

(Notera att en rälslängd ligger i diket och väntar på bättre tider.)

Jag fortsatte längs spåret och lekte väl med tanken att köra i kapp med tåget.  Inte för att jag trodde mig kunna matcha ens ett museitågs hastighet, men i alla fall …  Eftersom jag stannade flera gånger längs vägen, kom jag långt efter tåget till Ohs.

Gimarps station ser ut så här på lite närmare håll:

Elgaryds hållplats sägs vara passande för badutflykter.  Tja, varför inte?  Solen sken även här.

Innan jag avslutar denna exposé över den norra hälften av Ohsabanan, ska jag visa en bild av tåg nr 17 som senare under eftermiddagen passerade hållplatsen Ekebohult:

Jag hade sett mycket däremellan, men bilden passar bättre här.  Denna text har ju handlat om linjen och de små hållplatserna,. 

Mina intryck av samhället Ohs, bruket och dess stora station, ska jag berätta om nästa gång.

 

---

 

Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:

1. En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
2. Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
3. Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
4. Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
   
5. Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
6. En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
7. Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
8. Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
9. Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
10. Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
11. Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
12. De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
13. Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
14. Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)