Helmershus–Värnamo, 23 juli 2021
(Detta är den nionde texten i en serie på fjorton, där länkar till alla finns nederst i inlägget.)
För mig, som på senare år utforskat Sveriges geografi utifrån järnvägshistorien, är Helmershus synonymt med ändpunkten för en järnväg. När sträckan Ljungby–Värnamo lades ned, behöll man nämligen några kilometer i norr, till industrin i Helmershus.
När jag hade funnit att banvallen inte längre var cykelbar, utan fortsatt en helt kort bit på landsvägen norrut, stannade jag till vid ännu en av dessa bedrövliga utsikter. Sand och sand, byggarbetsplats med uppriven natur … I fjärran anade jag även en järnvägskorsning. Dit måste jag ju cykla.
Vad som förvånade mig när jag nått fram, var att man klippt av rälsen. Fram till korsningen löpte spår från båda håll. Över grusvägen var däremot bara grus.
Alltså parkerade jag cykeln och gav mig in i snåren och spåren. Det vill säga, ibland syntes spåren knappt bland buskar och träd, men emellanåt låg spåret tämligen fritt.
Till en växel kom jag …
Där sades att Banverket innehade spåret utanför växeln. Inte för att det har funnits något banverk på mycket länge, men man kan väl anta att det formellt är Trafikverket som övertagit ansvaret.
För att inget fordon av misstag skulle bege sig ut på orätta vägar, hade spåret stängts av.
Inne bland träden låg ännu en växel.
Riktigt charmigt kan man tycka – om det vore en berså. Här såg det bara förfallet ut.
Söder om växeln fortsatte spåret. Hur långt? Jag vet inte. Någon kilometer möjligen, men förmodligen inte ens så långt. Här är spåret bevarat endast för att möjliggöra godstransporter till Helmershus.
Jag återvände till min olåsta cykel. Medan jag planerade dagens fortsättning, kunde jag ju även försöka skåda genom eller över staketet. Två spår avslutades i varsin stoppbock. Industrin, vilken den nu är, kan inte ha använt sina spår på många, många år.
Banan till Helmershus är formellt sett inte nedlagd. Så övervuxen och avklippt som den är, känns det likväl orealistiskt att tro att den någonsin kommer att trafikeras på nytt. Öppen men stängd på samma gång, som sagt.
*
Hade jag vetat bättre, hade jag inte tagit huvudvägen in mot Värnamo. Det fanns en parallellväg som nog var betydligt bättre att cykla på. Att ta nedanstående bild, var nästan förenat med fara. På en viadukt bör man inte stanna utan skäl. (Och järnvägsbilder är faktiskt inte skäl nog.)
Jag passerade alltså över HNJ, Halmstad–Nässjö, och där går det ju tåg. Det hade jag redan sett och två dagar senare skulle jag tillbringa flera timmar i dess närhet. Nu kastade jag ett öga på min tidtabell och noterade att två tåg strax skulle komma den här vägen. Någon brådska hade jag inte, utan det passade bra att stå och fotografera på en liten biväg med utsikt över Lagadalen.
Först nordgående tåg 7640, bestående av en Y32 med för mig okänt nummer.
Sedan förflyttade jag mig en bit närmare spåret, för att få en annan vinkel nästa gång. Över plankorsningen passerade bilar och cyklar i en strid ström. Kanske var det badplatsen nere vid sjön som lockade?
Backen från sjön är brant. Två ganska unga flickor kom ledande sina cyklar mot spåret. Jag funderade på om de skulle hinna över innan signalerna började blinka rött. Det gjorde de … nästan. Mitt på spåret var de när det plingade. De hoppade högt och skyndade därifrån. Sedan kom tåget snart därefter.
(Tåg 7645 i form av Y32 nr 1406 ”Kristina Nilsson”.)
På nästa bild syns en stoppbock. Den är, antar jag, till det som kallas skyddsspår, för det är nämligen här skiljeväxeln ligger till spåret mot Helmershus. Den får jag studera mer en annan sommar.
In i dungen försvann tåget och jag cyklade åt andra hållet, direkt hem till mitt logi. Där pratade jag en stund med Livia, Liam och deras föräldrar. De hade varit på High Chaparral. 4-åringen hade tyckt att det var för stökigt och mest hållit för öronen, medan 8-åringen stormtrivts och köpt en pistol. Innan vi skildes åt, förklarade jag att jag brukar säga till mina elever att man aldrig får sikta på någon ens med en leksakspistol. Hon flinade och vände den åt ett annat håll. Föräldrarna konstaterade att det var mer effektivt när jag sade till än när de gjorde det ...
Nu kunde jag vila ut inför morgondagens eskapader.
Om min resa till Värnamo 2021 berättas i 14 bloggtexter:
- En omväg till Småland (Borås–Värnamo 21 juli)
- Ett kvällståg eller tre (Värnamo 21 juli)
- Norra Ohsabanan utifrån (Gimarp–Ohs bruk 22 juli)
- Ohs utanför spåren (Gimarp–Ohs bruk 22 juli) [med just inga järnvägar]
- Rundvandring på Ohs station (Ohs bruk 22 juli)
- En urtrist väg som det var skönt att lämna (Värnamo–Vittaryd 23 juli) [med just inga järnvägar]
- Kargt och varmt söder om gränsen (Vittaryd– länsgränsen 23 juli)
- Minnen från Åminne (länsgränsen–Åminne 23 juli)
- Öppet men stängt i Helmershus (Helmershus–Värnamo 23 juli)
- Att cykla fortare än tåget (Bor–Hösjömo 24 juli)
- Efterlängtad makrill samt cirkuståg i Bor (Gällaryd–Bor–Värnamo 24 juli)
- De vackraste vägarna (Värnamo–Kärda–Åminne herrgård 25 juli)
- Vad jag hjälpligt såg i Värnamo stad (Värnamo 21-26 juli) [med järnvägar blott i periferin]
- Epilog och poesi (Värnamo–Borås 26 juli)
Kommentera