Detta är sjunde och sista delen om min resa till Kinnekulle den 16 juni 2023. Länk till alla texter i serien finns i slutet av detta inlägg.
Förra gången berättade jag att jag hade beslutat mig för att cykla vidare från Blomberg till Källby. Nu ska jag berätta om hur det både blev så och inte alls blev så.
Ibland kan små händelser göra större skillnad än de borde. Innan jag ens hade lämnat Blomberg, kom jag ifatt två cyklister. Det var ett par i 60- eller 65-årsåldern och jag låg bakom dem en kort stund. Då noterade jag att mannens baklykta lyste med skarpt sken. ”Det vet han nog inte om” tänkte jag. Åtminstone jag själv cyklar inte omkring med lampan tänd i fullt solsken. När jag cyklade förbi, påpekade jag alltså detta så där lite trevligt ni vet.
Han tittade nervöst på mig, som om han inte hört. Alltså upprepade jag vad jag nyss sagt. Återigen såg både han och hans sällskap oförstående ut. ”Not understand” sade han på stolpig engelska. Aha, utlänningar … ”Deutsch?” frågade jag. Nu sken han upp, nickade glatt och bekräftade mitt antagande.
Det är ju så, att om en turist i Sverige inte är svensk, är det sannolikt just en tysk. Den där gången när Karolina och jag åkte dressin i Småland, var det rentav så att alla andra än vi, som var ute mellan Hultsfred och Målilla den dagen, var tyskar. (Ja, utom just den familj som vi till slut tvingades prata med. Med den talade jag glatt tyska tills jag hörde dem tala inbördes och insåg att de var Dutch snarare än Deutsch.)
Hur som helst, jag fick mig nu en kort pratstund med de här två som verkligen var tyskar. De förklarade att cyklarna var elcyklar och tydligen hade lyset på helt automatiskt, även om frun skämtade om att det var fråga om ”Bremslicht”.
När jag önskade dem en fortsatt lycklig resa och for vidare, insåg jag att jag borde vänta med ett litet ärende som jag hade tänkt uträtta i lämplig skog jag passerade. (Ett ärende av privat natur, så att säga.) För om jag stannade till ett par minuter, skulle de andra cyklisterna snart passera mig och jag skulle behöva prata med dem igen och de skulle känna sig förföljda och de skulle tycka att det var pinsamt och jag skulle tycka att det var pinsamt och jag skulle skämmas och inte kunna sova på flera dagar och …
För sådana är väl vi svenskar? Vi ser pinsamheter och skam i småsaker, när vi inte borde.
I stället blåste jag på där genom skogen. Det var god cykelväg – nästan perfekt, faktiskt – och i varje korsning satt en vägvisare med röd text på vit bakgrund som visade riktningen mot Mariestad åt ena hållet, Källby och Lidköping åt andra hållet.
En hackspett tittade också ut ur sitt bo.
Vägen var alltså den rätta och även om den var tråkig, var det en lättcyklad väg. Men …
… var var Källby? I ärlighetens namn antog jag väl att den där tätortsbebyggelsen som jag så småningom nådde till, torde vara Källby. Däremot hade jag inte den blekaste aning om när jag skulle befinna mig i höjd med järnvägens hållplats där jag tänkte stanna och ta tåget. Tidigare under dagen, då jag cyklat på landsvägen, hade avtagsvägarna till ”stationerna” varit skyltade. Nu fanns inget sådant. Jag kom bara förbi villagator, sommarstugeområden, trista grannskap och vackra trädgårdar om vartannat. Sedan tog bebyggelsen slut och jag hamnade på skräpig landsbygd med en extremt illaluktande industri som enligt skyltningen var Dafgårds matfabrik.
Ungefär här hittade jag järnvägen igen. (Egentligen var det järnvägen som hittade mig, ty jag gjorde inget aktivt val att söka upp den.)
Tack vare min järnvägskunskap kunde jag någorlunda lokalisera mig med hjälp av denna skylt:
”Kilometerskylt 75 torde innebära att jag med marginal har passerat hållplatsen i Källby. I Blomberg stod det att det var 6 km till Källby och 15 till Lidköping. Då kan jag knappast ha passerat Filsbäcks hållplats ännu.”
Så gick mina tankar och jag hade ganska säkert rätt. Klockan var inte mycket än, så jag kunde fara vidare utan att stressa. Dessutom måste jag vid det här laget ha lämnat tyskarna långt bakom mig, så inte heller dessa var längre något skäl till brådska.
I stället kunde jag konstatera att den här trakten var varken leende eller inspirerande.
Någon kreativ person hade kommit runt bygglovskraven genom att komplettera sin lilla byssja med en stor sommarstuga på hjul:
Vid kilometer 86 låg något av det fulaste som finns, nämligen en energiskog:
(Det finns folk som gnäller på vindkraftverk och hävdar att de förstör utsikten. Men vad är alternativen? Att vi gräver bort Västergötlands platåberg för att få uran till kärnkraftverk? Eller att vi plöjer upp havren och kornet för att plantera energiskog i stället? Jag vet ju vad jag föredrar alla dar i veckan.)
Någonstans på vägen hade jag uträttat mitt ärende (detaljer om var tänker jag inte uppge i bloggen, men jag kan meddela att det var myggrikt där under träden) och nu var jag lite trött på hela cyklandet. En seriös journalist som skriver reseberättelser om en järnväg, cyklar inte slappt förbi två hållplatser, men det gjorde jag. Källby hade jag missat mer eller mindre av misstag. Filsbäck fick också vara, även om jag hade kunnat vara uppmärksam och letat upp den. I stället tittade jag på kartan och räknade ut att om jag bara cyklade på tills jag nådde Lidan, kunde jag ta höger där och komma rakt på Lidköpings station.
Efter att förvånad ha upptäckt att kommungränsen låg precis i stadens utkant, var jag snart framme i centrum. Där var vägvisarna så dåliga att jag misstänker att någon skämtsam individ hade vridit på skyltarna, men när jag helt plötsligt hade ån bara tjugo meter framför mig, bromsade jag alltså in och svängde höger. Mina anteckningar sträckte sig bara till Källby och sade inte när tåget skulle gå från Lidköping, men inte behövde jag tvivla på att jag hade gott om tid. Alltså sänkte jag farten i fredagsrusningen och föll mentalt på knä vid synen av Lidköpings stationshus.
Att få ut en cykel på plattformen var inte dagens enklaste manöver (ty där var så trångt att även en åldring med rullator eller vilken ungdom som helst med två resväskor skulle få svårigheter), men då jag var på plats, satte jag mig ned och vilade benen.
Därefter var det bara att invänta tåg 3353 mot Herrljunga.
Ganska många personer fylkades på perrongen. Med tanke på förmiddagens bekymmer i Vara, blev jag lite orolig för om cykeln skulle få rum på tåget. Lyckligtvis skulle somliga med det mötande, norrgående tåget. Dessutom klev ganska många av det sydgående tåget innan vi steg på. Ändå skyndade jag ombord på Y31-1413 som en av de första – vilket jag tyckte mig ha rätt till, nästan först anländ som jag varit – och band fast min cykel på avsedd plats.
Det gladde mig att se den positiva tågvärden som stigit på i Lidköping på förmiddagen. Tillsammans flyttade vi undan en hopvikt elsparkcykel som någon placerat vårdslöst mitt i gången. Därpå kunde jag äntligen sjunka ned på min plats, ta upp datorn och börja skriva ned dagens iakttagelser.
*
Precis en timme efter att jag fotograferat de tomma spåren i Lidköping, gled vi in på det charmiga spår 7 i Herrljunga. Där spärrade jag upp ögonen inför Uddevallatåget som i samma minut avgick från spår 6 (dessa tåg har jag annars bara sett på spår 1-3).
Jag dröjde mig kvar tills ”mitt” tåg vände norrut igen. Varför gjorde jag det? Det var en sån där sak som var fullständigt logisk då och säkert hade en uttalad orsak, men som jag fem dagar senare inte alls kan erinra mig.
Jag kunde passa på att le åt en hel massa människor – minst ett tjugotal – som tydligen kommit med ett försenat anslutande tåg och nu sprang uppför trappan och kastade sig in i närmaste dörr på tåget. Som alltid är det vissa som tror att de måste springa för att hinna med en inväntande anslutning (och jag ska vara lagom stursk, för jag minns själv hur jag i min ungdom betedde mig så på Bodens central), medan andra inser att tåget väntar tillräckligt länge för att en rask promenad ska vara nog. Eftersom jag hängde över staketet bakom tåget och såg slutet på kön där nere i gångtunneln, var jag redo att vinka till tågvärden om hon ämnade ge klarsignal innan alla var framme. (”Alltid till samhällets tjänst” kan jag säga om mig själv och överdriva min egen betydelse.)
Naturligtvis tog jag lite bilder av tåget tills det försvann i kurvan där borta.
Det fascinerar mig alltid att ett tåg som kan se så mäktigt, stort, långt och imponerande ut när det står vid plattform, blir så futtigt och litet på avstånd:
En timmes bytestid hade jag. Alltså kunde jag köpa yoghurt på Hemköp samt sitta och skriva lite till, men ändå stiga ombord på tåg 3837 utan stress. Det var snarare tåget som var stressat. Att det skulle bli försenat, var det ingen tvekan om. Det fick nämligen stå och vänta borta vid infarten till Herrljunga, bland annat för att ett sydgående SJ-tåg mot Göteborg var försenat men ändå tycktes ha första tjing på spåret. Jag spanade bortåt och såg hur X12-3214 liksom stod och stampade.
(Det är ju ett ”problem” i Herrljunga, att två järnvägar korsar varandra. Så snart ett tåg passerar Herrljunga på den ena banan, blir det alltså stopp i trafiken för alla tåg på den andra. Tack vare den nya plattformen mellan spår 6 och 7, kan åtminstone Kinnekulletågen anlända till och lämna Herrljunga utan att korsa stambanan, vilket förstås är en fördel.)
Det hade varit en varm dag. Enligt SMHI var det bara 25 grader i Råbäck – där Vänern svalkade – och 27 grader i inlandet. Mina drygt 3 liter vatten hade varit tillräckligt men inte mer. De sista deciliterna sparade jag tills jag var nästan hemma. Precis lagom trött var jag. Ingenstans gjorde det ont och jag kände mig inte vare sig matt, utsliten eller uttorkad.
Således steg jag strax av tåg 3837 i Ljung och var nöjd med väl förrättat värv.
Nästa steg blev att lägga in yoghurten i kylskåpet – och börja fila på mina blogginlägg …
Resan till Kinnekulle den 16 juni 2023 beskrivs i sju texter.
- Vara
- Hällekis
- Råbäck
- Råbäcks hamn
- Trolmen
- Blomberg
- Lidköping (inklusive cykelvägen förbi Källby och Filsbäck)
Kommentera