Svenska banor

18 Jun

13:59

Kinnekulles stationer – 1: Ett stopp i Vara

Detta är första delen av sju om min resa till Kinnekulle den 16 juni 2023. Länk till alla texter i serien finns i slutet av detta inlägg.

Att jag skulle inleda sommarlovet med en utflykt, var det ingen tvekan om. Jag har gjort det tre år i rad och det har alltid varit lyckat.

I år funderade jag på att åka till Karlskrona och kanske bo över natt där. Det föll på att Alvesta är helt avspärrat den här veckan och jag hann aldrig nämna det för någon. Däremot nämnde jag för många att jag var inne på att resa till Grästorp.

Det möttes av fniss och jag förstår dem.
– Vad ska du göra i sommar?
– Åka till Grästorp.
Jag menar, hallå, till och med jag, som är rätt vidsynt, hör hur det låter.

Sedan kom jag på, av ingen anledning alls, att jag kunde ta tåget till Kinnekulle, sätta mig i en skogsbacke och njuta av ledighetens första dag. Så blev det också, förutom att jag inte precis satt och njöt. Den 16 juni 2023 tog jag nämligen med mig cykeln.

Västtrafiks reseplanerare tyckte att jag skulle byta tåg i Vara. Det hade gått precis lika bra att göra det i Herrljunga, men okej då. Jag har inte varit i Vara så himla mycket det senaste året (medan jag är i Herrljunga sådär varannan vecka ungefär).

I Vara cyklade jag till apoteket som ligger en bit från köpingens kärna. Där, i ett tråkigt modernt köpcentrum ligger två apotek som varandras grannar. Det är opraktiskt, ty visst vore det bättre om ett av dem hade etablerat sig i centrum. Jag inhandlade en tub solkräm. Den gamla, som jag köpte för nio år sedan ungefär, var nu nästan slut och jag smorde in mig med den sista nu på förmiddagen. Jag har sagt det förr: jag far inte särskilt illa av solen, men ska man vara utomhus hela dagen, är det nyttigt att skydda sig.

Från tåget hade jag lagt märke till ett av Infranords servicefordon som stod parkerat ute på spår 3. Det kunde jag kasta ett öga på.

Vad står det? LMV 1880B? Förkortningen står för ”liftmotorvagn”, men numret är inte byggåret, även om det inte är så långtifrån. 1956 byggdes detta fordon som rälsbuss för fordonstrafik.

Där i närheten, längs gatan som går nästan parallellt med järnvägen men norr om denna, kan man se många rester från smalspårsepoken. Ända fram till 1980-talet var smalspåret i bruk. Från början av 1900-talet och fram till seklets mitt, var VGJ:s huvudlinje Göteborg–Nossebro–Vara–Skara–Forshem–Mariestad–Gårdsjö nästan lika viktig som normalspåret Uddevalla–Herrljunga. Jag har skrivit om det förr. Ännu fler gånger har jag tittat upp på de där gamla byggnaderna längs gatan och funderat på hur de användes.

Här, på vad som måste vara smalspårets gamla bangård, fotograferade jag någon sorts ålderdomlig byggnad.

Förfärligt fult är det, med någon sorts modern panel som är eller ser ut att vara i trä men inte är ett dugg vackrare för det.

Det illblå stationshuset är inte heller särskilt vackert, men det var roligt att se att någon hade ställt ut en bänk för järnvägsentusiaster. Här kan de sitta och skåda tåg om de vill.

Avgångsskylten meddelade att tåg 3305 mot Göteborg var fullsatt.

Hur man nu kunde veta det när tåget väl inte ens hunnit lämna Mariestad. Kanske visste man det sedan gammalt.

Att komma till Vara med tåg 3828 hade varit lätt. Att komma vidare från Vara med tåg 3302, var lättare sagt än gjort. Tågvärden ville knappt släppa ombord mig. Bara på nåder fick jag åka med. Naturligtvis var det cykeln som var problemet i tågvärdens ögon. Den fick stå i Y31 1419:s främre vestibul till Lidköping och där stod den stadigt.

(Stroppar är bra, åtminstone den här modellen.)

Nu var det emellertid så att tåget var besatt till hälften eller drygt det. Jag uppskattade att 60 % av sittplatserna var upptagna. Att det stod en barnvagn på en av cykelplatserna, säger jag inte mycket om, även om det faktiskt går att sätta en förälder med barnvagn på andra sidan gången. (Jag såg det göras några timmar senare.)

Vad jag däremot säger något om, är att det satt två unga och till synes kvicka passagerare på fällstolarna i den bakre vagnen. Dessa hade det varit lätt att förflytta till en annan plats. (Jag såg även det göras några timmar senare.) När man reser tillsammans – vare sig det är på tåg eller buss eller i privatbil – måste man kunna anpassa placeringen utifrån olika resenärers behov. Visst, det gick ingen nöd på mig där jag till slut fick hålla till, men det hade varit enklare för alla inblandade om man gjort lite rockader i tåget. På personalens initiativ eller på resenärernas. (Jag såg det alltså göras några timmar senare – och jag hade själv gjort det två veckor tidigare.)

Nog talat om detta. Medan jag reste västerut och norrut tittade jag i görligaste mån försynt ut genom dörrarnas rutor. I Håkantorp tycktes man ha huggit ned träd i den lilla parken. Det var kanske inte rätt tillfälle att göra det just nu, när torkan är månadslång och det förutspås att sommaren kommer att bli den varmaste och torraste i mannaminne.

Här och var såg jag intressanta spår – eller spår av spår – och det slog mig att jag en eller annan sommar skulle kunna undersöka sträckan Håkantorp–Lidköping, hur tråkig den än ser ut på kartan.

Efter att ha mött ett sydgående tåg (det som sedan länge sades vara fullsatt) i Lidköping, fortsatte mitt tåg mot Kinnekulle. Där skulle jag strax stiga av, vilket jag återkommer till.