Detta är femte delen av sju om min resa till Kinnekulle den 16 juni 2023. Länk till alla texter i serien finns i slutet av detta inlägg.
Genom naturen och längs vägarna skyndade jag för att hinna se ett tåg på Trolmens hållplats. Jag hann dit, fotograferade en del – och insåg att ska man se tåg i Trolmen, ska man inte stå på perrongen. Det blev liksom inte alls så spännande.
Nutidens ”stationshus” är en väntkur av hembyggd modell.
På insidan ryms en bokhylla med sedvanlig bortskänkt litteratur. Där finns även ett ställ med turistinformation samt laminerade tidningsartiklar om ortens järnväg.
Stationshuset kan skönjas under grönskan och är vackert, men det är en privatbostad som man kanske inte bör gå för nära.
Kameran råkade för ett ögonblick få en solande privatperson i fokus och det var ju inte så lyckat. Alltså retirerade jag raskt och hoppades att hon inte såg mig. (Men jag antar att alla som bor i ett stationshus, är vana vid att nyfikna förbipasserande fotograferar eller diskuterar byggnaden.)
Dressinen som står på en spårstump mellan trädgården och huvudspåret, är i alla fall fin.
Det skulle som sagt komma ett tåg förbi. Eftersom det inte tycktes finnas några andra resenärer på platsen och jag inte ville vare sig lura eller skrämma lokföraren, fattade jag posto bortanför plattformen och ganska många meter från spåret. ”Här vid dressinen blir det nog bra”, tänkte jag och tog upp mina kameror.
Tåg 3307 kom ganska snabbt och tydligen ville ingen kliva av heller, för Y31 nr 1419 rasslade förbi som jag trott.
Vagnen for söderut genom vad som påminde om en tunnel av grönska. Jag har flera gånger sett sådana bilder på olika webbplatser, så det i sig förvånade mig inte.
Sedan var det lite av ”jaha, och nu då?”. Med ett stationshus som ligger halvt dolt bakom en tämligen hög häck och i avsaknad av en god fotoplats för att få både tåg och stationshus i samma bild, tänkte jag att en tågfotograf i Trolmen behöver endera av följande två strategier:
- köpa en kameradrönare, eller
- cykla runt hela byn och ta sig ned på nästa väg till den charmiga gångfållan som syns på ovanstående bild.
Jag tog lite halvt ointresserad en bild av en gammal lastkaj (för det måste det väl vara), innan jag cyklade därifrån.
*
Sista minnet av Trolmen blev Trafikverkets skylt ute på landsvägen. Den irriterade mig.
Personligen tycker jag inte att Trolmen uppfyller något krav på en ”station”. Den har inte ens en växel till något stickspår. Men okej, i allmänspråket har ordet ”station” blivit synonymt med ”plats varifrån man kan resa med persontåg”. Trafikverket har ju till och med rensat ut ordet ur det formella språket av just det skälet.
Däremot hävdar jag med bestämdhet att svensk grammatik förutsätter ett genitiv-s i det här fallet. Om nu Trolmen har en station, är det ”Trolmens station”. Att utesluta s:et visar att man inte förstår hur svenskan är uppbyggd. Ortnamn som slutar på konsonant, tar s. Ortnamn som slutar på vokal gör inte det. (Det gör förstås inte heller ortnamn som redan slutar på s, för där är s:et så att säga inbyggt.)
På Kinnekullebanan ska det således heta:
- Forshems station
- Hällekis station (eller hållplats)
- Råbäcks station (eller hållplats)
- Trolmens station (eller hållplats)
- Blombergs station (eller hållplats)
- Källby station (eller hållplats)
- Filsbäcks station (eller hållplats)
- Lidköpings station
Sveriges radios program Språket i P1 tog upp den här frågan i vintras eller när det nu var. Det var riktigt roligt att höra Ylva Byrman ryta till. (Hon är annars – som nästan alla professionella språkvetare – ganska liberal när det kommer till språkregler.) Kontentan av hennes resonemang om Ölands kyrkor, var att man inte ska låta den som är inkompetent fatta beslut i språkliga frågor.
*
Den här trakten är som sagt fylld av stora gårdar. Efter Hellekis och Råbäck, beundrade jag under någon minut även Hjelmsäter.
Vad jag inte beundrade, utan bara undrade över, är hur det ska bli med sensommarens och höstens skörd.
Det förvånade mig nästan att det i denna torka fortfarande fanns många gröna strån på åkrarna och att de gula stråken bara var just stråk. Det såg inte så farligt ut. Kanske är den verkliga faran att axen inte innehåller mycket till frö?
En till synes helt nybyggd installation fångade också min blick. Här, med Vänern på bara någon kilometers håll, finns det alltid gott om vatten. Då är konstbevattning en framkomlig väg.
Nere på slätten finns det visserligen vatten att dricka – så torrt kommer det aldrig att bli i Sverige att vi inte har vatten till oss människor – men vatten till åkrarna måste komma i form av snösmältning och regn. Om jordbruket även skulle börja ta vattnet ur de små åarna som korsar slätterna i Skaraborg, Östergötland och Skåne, skulle dessa däremot snart inte ha något vatten kvar.
Med sådana tankar svängde jag av från vägen, ned mot Blomberg. Där var det ännu torrare, vilket jag visar i morgon.
Resan till Kinnekulle den 16 juni 2023 beskrivs i sju texter.
- Vara
- Hällekis
- Råbäck
- Råbäcks hamn
- Trolmen
- Blomberg
- Lidköping (inklusive cykelvägen förbi Källby och Filsbäck)
Kommentera