Detta är andra texten av sju om min resa till Kinnekulle den 16 juni 2023. Länk till alla texter i serien finns i slutet av detta inlägg.
Tåg 3302 släppte av mig i Hällekis och susade genom grönskan vidare mot Forshem och Mariestad.
Dagen innan hade jag varit inställd på Råbäck, men varför inte plocka in Hällekis när jag ändå var i trakten? Denna trakt åskådliggörs schematiskt på kartan nedan:
Stationshuset i Hällekis är vackert. Ja, det är så vackert att andra resenärer fotograferade det och några gick rentav fram och tog en närbild av rosorna. Jag höll mig på håll, för rosor är ännu finare när de ses på 5 eller 10 meters håll.
Härnäst rullade cykel grå och jag ned till hamnen. Detta är Hönsäters hamn.
Mitt intresse rörde inte båtarna, utan det faktum att det en gång hade funnits en egen järnväg med slutmålet Hönsäters hamn. Det kunde knappast vara dagens småbåtshamn som man körde tåg till, men kanske den här vackert åldrade piren?
(Här var tillträde förbjudet, varför jag inte ville gå närmare.)
Här följer nu ett foto av en bil. Tyvärr råkar bilar ibland stå i vägen och synas i ett hörn av en bild, men det är sällan jag med vett och vilja fotograferar en bil. Denna var emellertid så charmig att jag måste göra ett undantag:
Hamnade den i bloggen för att den är av en klassisk modell? Nej då. Det var bara registreringsnumret som var intressant. Det var väl på 60-talet som man plockade bort länsbokstäverna från registreringsskyltarna. Och bokstaven R finns inte längre i några sammanhang.
Men skulle ni i framtiden träffa på en registreringsskylt R 891 MM, kan ni ju gissa vems den är. :)
Ett par av vägarna hit till hamnen – en belagd med grus, en täckt av asfalt – hade den där karaktäristiska ihållande kurvradien som jag förknippar med järnvägar, så det är inte alls omöjligt att den tidigare järnvägen på så sätt lever kvar. Det skulle man kunna undersöka om man hade det intresset.
*
Nu gav jag mig av mot en annan hamn. Nämligen Hellekis hamn. Den är alltså inte Hällekis hamn, ty Hällekis samhälles hamn heter ju Hönsäters hamn, utan ligger på stranden nedanför Hellekis säteri som i sin tur gav namn åt stationssamhället Hällekis. Det finns en Hönsäters gård också, i utkanten av dagens Hällekis samhälle, som alltså bara har fått ge namn åt den hamn som ligger på andra sidan samhället. Någon station eller hållplats med namnet Hönsäter finns inte, trots att gården som sagt ligger betydligt närmare Hällekis än Hellekis själv.
Vad tråkigt det vore om allt vore logiskt, eller hur?
I Hellekis hamn finns en campingplats och utsikt av havsmodell. Det enda som i någon mån fångade mitt intresse, var däremot en idyllisk liten fyr, längst ut på en pir som Götene kommun förbjudit sina besökare att gå ut på.
(”Fallrisk” stod det på en skylt. Visst skulle man kunna ramla ned från piren om man gick för nära kanten, men jämfört med alla klippkanter och berg i trakten, torde risken vara relativt liten. Jag följde emellertid rådet och uppsökte i stället skuggan strax intill, för att äta en smörgås.)
*
Inga järnvägar i Hellekis hamn, inte, men Kinnekulle lutar brant ned i sjön här, så jag tvingades idka lite bergsbestigning för att komma vidare upp mot Hellekis säteri. Till fots hade det bara varit roligt; ledande en välpackad cykel var det faktiskt smått farligt. På en minut var jag i alla fall uppe och kunde säga oh! och ah! åt vackra utsikter samt en vacker herrgård.
(Även om det är vackert, kan jag fråga mig varför säteriets ägare har låtit trådridån växa upp. Utsikten ovan lockar inte ens mig, som annars tycker bättre om träd än vatten.)
Äntligen träffade jag på järnvägen igen och noterade att här skulle man nog kunna få vackra bilder.
Min håg stod emellertid till Råbäck och som den noggranna kan se av bilden ovan var det inte långt dit. Där hamnade jag alltså härnäst, vilket jag berättar om i morgon.
Resan till Kinnekulle den 16 juni 2023 beskrivs i sju texter.
- Vara
- Hällekis
- Råbäck
- Råbäcks hamn
- Trolmen
- Blomberg
- Lidköping (inklusive cykelvägen förbi Källby och Filsbäck)
Kommentera