Av min avslutningsresa längs NOJ återstod nu bara hemresan från Oskarshamn, via Nässjö och Jönköping.
När vi tidigare denna eftermiddag den 13 december 2014 lämnade Nässjö, hade Krösatågets tågvärd ombord, välkomnat oss ombord med några ord om att det var en av de sista passagerarturerna på banan. Särskilt fyndigt hade hon uttryckt att det fanns stoppknappar att använda om man ville gå av på någon hållplats på vägen, ”men det är det väl ingen som ska”.
Nu förväntade jag mig nya rapporter vid avgång Oskarshamn. Så blev det inte, utan högtalarna var tysta… och förblev tysta. Jag kunde ju inte kräva att tågvärden skulle säga något djupsinnigt om att det var sista persontåget på sträckan Oskarshamn–Berga–Hultsfred–Nässjö, en sträcka som annars varit trafikerad oavbrutet sedan 1800-talet, men jag hade som sagt förväntat mig det. När inte ett ord hade hörts ens vid de första uppehållen på vägen, drog jag slutsatsen att det helt enkelt var fel på högtalarsystemet och det var nästan sorgligt att jag vid ankomsten till Nässjö fick höra att tågvärden mycket riktigt hade hållit ett långt avskedstal – som ingen hört…
Själv höll jag naturligtvis koll på alla platser som passerades, med tidtabeller och kartor i mängd.
Hultsfred var mörkare än senast:
Så även Mariannelund med sin underligt enfärgade station.
Eftersom Mariannelund trots sina fyra spår inte är möjlig att bevaka för tåg, var vid denna tid Hjältevad den enda mötesplatsen på den sex mil långa sträckan mellan Eksjö och Hultsfred. Här inföll också Bockabanans sista möte mellan två Krösatåg, då nedgående tåg nr 7675 (passande nog Y31 nr 1401 Axel Petersson "Döderhultarn") mötte mitt uppgående tåg 7672 (som förstås fortfarande var samma Y31 1405 Emil i Lönneberga). Fotograferna slängde sig ut i mörkret för att fota tåg, medan ett par passagerare steg ombord.
Vårt tåg hade från Oskarshamn till Hultsfred varit det sista Krösatåget på väg norrut/västerut. Från Hultsfred till Hjältevad var vi det sista persontåget på väg västerut. Efter att ha mött tåget i Hjältevad blev vi till och med det sista persontåget alla kategorier på banan. Hädanefter skulle enbart godståg, tjänstetåg och möjligen ett eller annat chartertåg färdas här.
Jag satte mig på sista raden, pratade med en kollektivtrafikexpert från Skåne och hörde tåget mullra genom de mörka skogarna.
I Hult avbröts resan i alla fall för en stund av att passagerare steg av. Visste de vilket historiskt ögonblick det var?
Sedan finns inte mycket mer att säga. Framme i Nässjö skingrades en mycket liten skara resenärer. Jag hade trott att det skulle vara rätt mycket folk, lokalinvånarna inte minst, som skulle ta samma tåg som jag, men det var stundtals faktiskt helt otroligt öde ombord. Innan jag visste ordet av, var jag ensam kvar och kunde vända mig om för att ta en bild av interiören.
Ensamt tåg på Nässjö C.
Endast symbolik ses i den tomma tavlan. Redan nästa dag skulle tåg gå från spår 1b igen, men då endast till Eksjö.
Många tåg har Nässjö som slutstation…
…och det skulle kunna sägas att Nässjö är rätt slut som station, i och med att biljettexpeditionen är slut också här.
Jag promenerade ut i staden igen…
…och tog sedan ett välfyllt Västtåg till Jönköping.
Vad övrigt var, var mörker...
(Resan är därmed slut, men en fortsättning, i form av en typ av reflektion kring en av denna resas för mig tidigare okända aspekter, följer likväl i nästa inlägg.)
Resan på Nässjö–Oskarshamns järnväg den 13 december 2014 omfattar fyra inlägg:
1: Ditresan
2: Oskarshamn
3: Hemresan
4: Entusiaster på tåg
Kommentera