När jag för ganska precis ett år sedan, den 13 december 2014, reste med några av de sista ordinarie persontågen på sträckan Eksjö–Hultsfred, hade jag som tidigare nämnts räknat med att det skulle vara fler resenärer än vanligt. Så var det emellertid inte, utan tågen var glest besatta. Inte heller på stationer och hållplatser var det vare sig fest eller begravningsstämning, utan tågen rullade förbi precis som vanligt.
Under delar av resan Nässjö–Oskarshamn t.o.r. var det egentligen bara en liten grupp på tåget, en grupp som jag aldrig förr hade sett i verkligheten…
I ett eller två år hade jag brukat läsa Postvagnen (Svenska järnvägsklubbens webbplats), och när jag nu satt i första vagnen och åt min sallad, var det en upplevelse i sig att höra de ombordstigande hälsa på varandra. Bekanta namn i mängd for genom luften: Lindman som inte skulle köra detta tåg men nästa, Bernt med sin kamera, Tobbe som skulle stiga på i Mariannelund… det skapades ansikten till signaturer som jag tidigare bara sett i skrift. Det tyckte jag var lite roligt, även om där säkert fanns ett halvdussin ytterligare som jag skulle ha känt till namnet om vi presenterat oss för varandra.
Längst fram i tåget satt det här gänget, som i flera fall bara verkade ha träffats vid speciella tillfällen som detta. Taktiken verkade vara att sätta sig längst fram i tåget och konferera med lokföraren när tillfälle gavs, för att få möjlighet till förlängda uppehåll vid vissa stationer. Flera av entusiasterna hade nämligen kamera med sig och redan under det kort-korta stoppet i Hult slängde de sig av tåget, sprang i lågskor genom snön, tog en snabb bild av tåget snett framifrån och rusade tillbaka. I Hjältevad blev tidsmarginalen lite längre och då fick tågklareraren också besök.
Bara för att det var roligt, såg man också till att förändra hållplatslistan och lägga till Målilla, där tågen inte stannade vare sig i normalfallet eller under denna färd.
Målilla är ett av de större samhällena längs sträckorna Nässjö–Oskarshamn och Linköping–Kalmar, men på ingen av linjerna har tågen stannat på många år. Nästa bild visar hur stationshuset ser ut från linjen.
I Mörlunda blev det på nytt tillfälle till en kort promenad på plattformen och även här tog några av resenärerna tillfället i akt att fotografera. Denna station hade inte haft persontrafikuppehåll mer än ett par år men trots att den ligger längs en sträcka som alltjämt trafikeras av Kustpilen mellan Linköping och Kalmar, innebar den 13 december 2014 slutet på möjligheten att resa med tåg hit. Som jag tidigare berättat var detta nämligen en plats där endast Krösatågen stannade.
Mest intensivt fotograferades det på återresan, vid det historiska tågmötet i Hjältevad. Således stegade en av fotograferna (själv lokförare) in i tågets bakre förarhytt för att också ur den vinkeln se det östgående tåget och jag får väl erkänna att jag själv hängde ut genom den bakre entrén till den sekund då dörrarna gick igen...
Det blev ganska snart tydligt att flera av fotograferna ville ha bilder av tåget. Bara tåget... Jag undrar hur många foton jag förstörde genom att inte ställa mig på samma ställe som de andra entusiasterna. Ur mitt perspektiv var det nämligen mer intressant att dokumentera (eller någonting ditåt) den sista trafikdagen: hur trafiken såg ut och hur den upplevdes av folk som på ett eller annat sätt var inblandade i den. Hur irrationellt det kunde tyckas vara för en utomstående, fann jag därför större nöje i att fotografera fotograferna, även om det till exempel innebar att jag stod bakom tåget och de framför. Några av dem som kan anas på bilderna i detta inlägg lade i efterhand ut bilder på Postvagnen (och kanske andra fora som jag inte följer) och det var bara på en av dem som jag kunde ana mig själv och nästan aldrig kunde man överhuvudtaget se några människor utöver möjligen lokföraren.
Av entusiasterna ombord, har jag senare återsett flera, vid ett par olika tillställningar eller speciella händelser på och kring järnvägen. En av dem har på något sätt räknat ut vem jag är, kopplat ihop mitt ansikte med bloggen och mitt användarnamn på Postvagnen, men andra har bara givit mig en blick som sagt att "det är något bekant med den där, undrar var vi setts förut".
Jag tror att detta är en följd av att jag finns i järnvägskretsens utkant. Liksom i mina andra intressen och engagemang: vare det studentföreningar, astronomi, volleyboll, ideellt hjälparbete eller kyrkogårdsfrågor, är jag en person som prenumererar på en tidning och går på några möten av många, men inte finns i kärnan, det där järngänget som alla inom rörelsen känner till.
Vi får väl se hur det blir med min roll som järnvägsentusiast. Det kanske blir ett intresse som så småningom tynar bort, eller så sitter jag en dag som kommunikationsminister...
"Alla vägar är möjliga," tänkte jag och log.
Resan på Nässjö–Oskarshamns järnväg den 13 december 2014 omfattar fyra inlägg:
1: Ditresan
2: Oskarshamn
3: Hemresan
4: Entusiaster på tåg
Kommentera