Svenska banor

För några veckor sedan besökte jag Helsingborg. Eftersom varje resa börjar med ett litet steg, kan jag ju inleda med just första steget – som jag tog söndagen den 22 maj på Borås central.

Där stod ett arbetsfordon från Infranord och väntade på bättre tider.

Dit kom också tåg nr 331 från Göteborg mot Kalmar, medan Västtrafiks X14 nr 3238 står och längtar ut i trafiken.

Som så ofta var det möte med uppåtgående tåg på samma linje, tåg 332 mot Göteborg. Det var något så ovanligt som ett helsvart tåg. Rc-lok och fem sittvagnar, alla lika eleganta till färgen.

(Det finns folk som tycker att den svarta färgen är tråkig. Enahanda och färglös kanske den är, men det är faktiskt en rätt snygg kulör, särskilt jämfört med den där tråkblå som brukar vara inblandad i Kust till kust-banans loktåg.)

Till Göteborg gick resan i alla fall, men då var det buss 100 som gällde. Den är ännu tråkigare än blå personvagnar, så jag tänker inte diskutera bussresan vidare. Det enda intressanta var väl de båda herrarna som satt bakom mig och gnällde på invandrare i Borås och kända kvinnor i tv. Gubbarna hyllade däremot en äldre, proper man som utmärkt sig i ett "Smartare än en femteklassare" dagen före. Den farbrorn hade varit så himla duktig, tyckte de. Det tyckte inte jag, så jag klassificerade genast herrarna som antifeminister och sverigedemokrater. Tyvärr sade jag det inte till dem...

På Göteborg C stod SJ:s X55 nr 3757 och väntade på mig.

Tja, så steg jag ombord och var inte alls bekväm med tåget. Visst var det gott om utrymme, men jag hade en fönsterplats som var placerad ungefär en halvmeter från fönstret och vad är det för stil? En liten bänk mellan mig och fönstret kändes bara som en bakvänd lösning. Kunde jag inte fått den mellan mig och stolsgrannen i stället?

Västkustbanan är inte heller särskilt rolig, med ett långt och händelselöst dubbelspår längs havet. Till Båstad norra kom jag i alla fall till slut och det var ju bekanta trakter efter förra sommarens alla resor härs och tvärs över Hallandsås.

Av det gamla, fina spåret över åsen syntes nu ingenting – nästan. Bara grus och grått.

In i berget...

...och vad övrigt är, är mörker.