Svenska banor

Eller: Vad man ser av järnvägar i Helsingborg.

När jag på ett inte helt obekant järnvägsforum ställde frågan "Vad finns att se i Helsingborg", var det genomgående svaret att jag borde åka till Helsingør. Dit kom jag inte under denna resa, men jag såg i alla fall på håll den lilla staden väster om Öresund.

Porten till Danmark?

(Bild från Sofieros västra ände.)

Där borta i diset finns Kronborgs slott och övriga Helsingør.

Som jag skrev i mitt förra inlägg gjorde konferensen ett besök vid Pålsjö skog. Där passerar järnvägen i en ravin i det som i dag är utkanten av Helsingborgs stad.

Ungefär här inträffade en händelse som fick allvarliga följder för svensk och europeisk historia. Eller rättare sagt, det gjorde det inte. Hans Alfredsson, mest känd som komiker och kanske satiriker, skrev nämligen romanen "Attentatet i Pålsjö skog", en kontrafaktisk berättelse om hur några radikala antinazister spränger ett tyskt permittenttåg och drar in Sverige i andra världskriget.

Det är en bok som är värd att läsas!

Att besöka Pålsjö skog är däremot inte värt besväret, och även om bilden ovan kanske ser trevlig ut så räcker det att vända ryggen till den vyn och så är man åter i staden...

Men en stad av Helsingborgs dimensioner måste väl ha en imponerande järnvägsstation? Nåja, i nästa inlägg kommer jag att visa några bilder av en grå järnvägstunnel under centrum, men här kommer stadens tidigare stolthet: Ångfärjestationen eller Helsingborg F.

De gamla perrongtaken är numera reducerade till tak över en jättestor bilparkering. Suck.

Själva stationshuset har förflyttats hundratalet meter och ser ut så här numera:

Rena byggarbetsplatsen.

På byggnadens tidigare plats ska det visst slås upp något nytt skrytbygge. Får man gissa att det blir målat i gråtoner?

Helsingborg F ser inte mycket ut som stationshus längre, där det ligger vid den grå kajen och ställer sig frågan: vad gör jag här?

Det frågade jag mig också, men snart var det dags att fara därifrån. Äntligen norrut igen!