Svenska banor

Rubriken är en kopia av ett sms jag fick från min mor i dag, efter att jag i kortformat hade meddelat dagens äventyr: att åka ångtåg med 180 mm spårvidd.

Nej, det kan ju tyckas som en orimligt liten spårvidd, men så var det inte fråga om någon normal järnväg heller.  För till skillnad från de järnvägar jag åkt i sommar, med spårvidderna 1435, 891 och 600 mm, var det i dag fråga om en bana som aldrig varit ämnad som något annat än ett hobbyprojekt.

Det ska väl sägas först, att spårvidden faktiskt var 184 mm.  Tågen som trafikerade banan vägde uppemot två ton – inklusive lok, vagnar och passagerare (kanske allra mest inklusive de sistnämnda).

Jag har, med andra ord, i dag premiärbefarit en "live steam-bana", en bana där allt är byggt i skala 1:8.  Den ligger i utkanten av Borås och går under namnet Sandlid-Rustansbergs Järnväg.  Bakom denna står Borås Miniatyrånglokssällskap (BMÅS) som är en förening vars engagerade medlemmar har en kilometerlång järnväg och bjuder in allmänheten varannan söndag under sommaren.  Här finns en länk till föreningens webbsida.

Dagens första bild i bloggen, får bli en liten aptitretare som till och med var den första bild jag tog vid mitt besök hos BMÅS i dag.

(90 bilder blev det – jag kommer inte att lägga ut alla i bloggen. Bra va?)

Kön till tågen ringlade sig lång, vilket väl får anses positivt, även om det tvingade resenärerna till viss väntetid.  Ungefär var nionde minut avgick ett tåg med ett tjugotal passagerare.  Resan varade sedan ganska precis 15 minuter och för priset av 20 kronor var det absolut ett prisvärt söndagsnöje.

I väntan på att den långa kön skulle bli något kortare, passade jag och resesällskapet Sofia på att ta en promenad längs banan.  Den var liksom inte större än att det ganska fort gick att få en överblick.  Däremot hade vi fått pinna på för att hänga med i tågens hastighet.  De går i 10 km/h, vilket snarast motsvarar ett ganska genomsnittligt joggingtempo.

Under denna trafikdag var två tågsätt ute på banan.  Tre lok fanns det däremot, så medan vagnarna gick sig varma, fick loken vila upp sig emellanåt.  Här är det Lessebolokets tur att vänta på inkommande tåg vid vattenhästen på Sandlid C.

(Detta är en modell av ett "verkligt" lok som finns på Östra Södermanlands Järnväg (ÖSlJ) i Mariefred.  Det loket i sin tur har sitt ursprung på 600 mmm-banan Lessebo-Kosta-Målerås.)

Vändskiva finns förstås.  I samband med växlingen måste loken vändas och det är, måste jag ju säga, en enklare manöver än den jag fick deltaga i på Ohsabanan.

 

Britannia på väg över bron.

Det är en naturskön trakt man reser genom.  Här är det ett diesellok från HTJ som leder tåget.  (HTJ sades stå för Hillerstorps trädgårdsjärnväg)

(Det är alltså inte bara i Stenstorp som järnvägen vaktas av en fyr.)

Helt vanliga lokstallsbyggnader...

...blir väldigt små när tåget kommer.

Även om det är hobbymodeller, fungerar de som originalen.  Kolboxen är välfylld och fyren glöder.

Vid Rustansberg skedde tågmöte.  I närheten av Rustansberg finns en enkelspårig sträcka som med dagens trafikupplägg kördes i båda riktningarna.  Då vill det till att det finns ett säkerhetssystem som ser till att endast ett tåg åt gången finns på sträckan.  Sådana system finns av många slag och på denna bana används tågstavsmodellen.  Detta innebär att det finns ett föremål (tågstaven) som bara finns i ett exemplar och endast den lokförare som har detta med sig, får köra på sträckan.  På lämplig plats överlämnas föremålet till mötande tåg. 

(Den som är intresserad av ämnet, kan läsa tråden, inklusive länkar, som blev följden av en fråga från mig på Postvagnen i dag...)

Om termen tågstav är riktig vet jag inte, för på Sandlid-Rustansbergs järnväg har föremålet formen av en bricka.  På nästa bild förbereds överlämning av brickan.

Detta system finns faktiskt inte bara på hobbybanor.  Till exempel har Gråkallbanen i Trondheim, världens nordligaste spårväg, en tågstav på sin enkelspåriga sträcka.

Även nästa bild visar hur brickan överlämnas vid Rustansberg.  Bilden visar också tågklarerarens antecknande, resenärernas fotograferande, samt det provisoriska tält i vilket personal och frågvisa besökare fick skugga när det rådde kortvarig stiltje på stationen.

Jodå.  Som ses på närmare håll:

Det finns fler banor i grannskapet.  Här ses Göteborg-Borås järnväg passera bakom Rustansbergs station.

Och så är det kanske dags för några bilder tagna under den resa som till sist blev av:

I hög fart passerar vi Sandlid C utan att stanna.

Här något senare, när vi lämnar stationsområdet.

Biljettkontroll väntar vid Rustansberg.

 

Och här sker som sagt även tågmöte.

 

På väg förbi lokstallarna efter Rustansberg.

 

Tunneln mellan Ängared och Brittensbro passerades i början av resan, men från själva tunnelpassagen fick jag inga lyckade bilder.

 

"Avstigning sker på höger sida i färdriktningen." 

 

(Det är inte utan att det är lite Lisebergskänsla över vagnarna.)

Ja, sedan var resan slut.  Det kändes bra att äntligen ha fått åka på denna bana som jag hört talas om många gånger.  Till och med hade jag besökt den egen hand två gånger när den varit utan trafik.  Då undrade jag mycket hur den skulle se ut i trafikerat skick.  Nu vet jag.

Mitt främsta intresse är ju inte tåg, utan järnvägar.  BMÅS är ett hobbyprojekt och banan har aldrig varit avsedd för något annat.  Det gör att det ur min synvinkel är ett roligt utflyktsmål men jag kan inte uppamma samma entusiasm som inför Emådalsbanan, Krösatågen eller stationen i Bor.  Som utflyktsmål är Sandlid-Rustanbergs järnväg utmärkt och jag kommer säkert att åka dit igen.  Kanske som mannen från Mölnlycke sade (han satt i samma vagn som vi): jag åker hit en gång varje sommar och tar en tur.  Eller också, som min syster sade i kväll: det är ju något för barnen när de blivit lite större.