Efter att under två dagar ha täckt större delen av järnvägen mellan Eksjö och Hjältevad, tyckte jag att min tredje dag längs Bockabanan skulle få ta mig lite mer österut. Till Ingatorp kanske? (Jag befinner mig alltså fortfarande ett par mil öster om Eksjö i norra Småland.)
Därför cyklade jag i lördags den 26 juli 2014 ned till stationen i Bruzaholm och inledde dagen med att resa till Hjältevad med tåg nr 17667 som här rullar in. Än en gång är det Y31 nr 1405 Emil i Lönneberga som är på banan.
Denna morgon var det många resenärer som steg av i Hjältevad. Somliga kanske stannade här, medan andra reste vidare med bussen.
Likaså steg många ombord innan tåget med nr 7666 skulle återvända mot Nässjö. Tag plats, stäng dörrarna.
(Nej, det utropet förekommer inte, i alla fall inte på den här stationen, men på bilden ovan är alla passagerare ombordstigna.)
Sedan gick tåget, medan jag stod och filmade.
Snart gick också bussen och Hjältevad var övergivet.
Jag cyklade någon kilometer på riksväg 40 västerut, för att köpa en glass på trevligt belägna Café Sjövik. Det ligger just vid sjön Hjälten och därifrån kan man på andra stranden ana järnvägsbanken och säkert se ett eller annat tåg som passerar.
Därefter återtog jag resan österut. Mellan Hjältevad och Ingatorp är det bara 4 km längs järnvägen och inte mycket mer på landsvägen. Här löper lyckligtvis en cykelbana parallellt med vägen, så denna dag slapp jag utsätta mig för livsfara. (Åtminstone vad trafiken beträffar; jag ska senare återkomma till andra faror...)
Jag gjorde ändå en liten utflykt till en fin liten plankorsning...
...belägen mitt på en två kilometer lång raksträcka (skylten visar att jag här är 48 km från Nässjö). I bakgrunden kan man se de blå höjderna bortanför Ingatorp.
Ingatorp är kanske, som jag skrev förra sommaren, mest känt för sin kyrka (som 1997 i en omröstning i tidningen Året Runt utsågs till Sveriges vackraste). Denna förmiddag var det rätt idylliskt kring torget. Orten har också blivit lite berömd för att den är omnämnd i Emil i Lönneberga, visserligen bara i en mening men det räcker för att bli känd i ett land där Astrid Lindgrens böcker är den enda litteratur som alla har läst.
(Det var släktingarna i Ingatorp som skulle äta maten som Emil skänkte bort till de fattiga under det stora tabberaset i Katthult.)
Jag besökte Ingatorps kyrka och tittade till en oväntat tom badstrand och det var intressant på sitt sätt, men hör inte hemma i järnvägsbloggen. Det gör däremot Ingatorps station, som nog ser lite skamfilad ut.
Spåret på dessa bilder, den ovan liksom nästa, är det enda spåret. Liksom i Bruzaholm finns inte ens något nedlagt stickspår kvar, utan huvudspåret är helt ensamt. Som vanligt finns det däremot en antydan till igenvuxen bangård på platsen. Tänk att alla dessa små hållplatser faktiskt har haft full stationsstatus en gång, med stins eller motsvarande, med biljettkontor och säkert med växling och annan spännande järnvägsruljans!
50 km från Nässjö ser järnvägen ut så här, där den sträcker sig österut.
Det är ironiskt att se krösatågsreklamen: vart och ett av de tre citaten hamnar i ett annat ljus när man vet att Krösatågens huvudman har beslutat att lägga ned trafiken i december.
Splittrat glas som blivit liggande, inget vet hur länge – Ingatorp är ingalunda en oskyldig idyll utan har också sina ligister.
En öde station ses här från andra hållet, med mer asfalt än räls.
Naturligtvis vill man hellre lyfta fram idyllen än dysterheten, så när jag gick på ortens pizzeria för att äta middag, fanns denna målning i entrén.
Pizzan var inte bättre än på vilken annan ort som helst – den var av fullt genomsnittlig standard – men jag fick ett långt och intressant samtal med innehavaren som drev sin rörelse helt på egen hand och blev ganska förtvivlad när jag berättade om mitt besök på den lilla handelsboden vid torget...
I den butiken (som säljer vykort och kioskvaror samt ett ytterst begränsat urval av vanliga livsmedel) hade jag nämligen haft ett likaledes trevligt samtal med innehavaren och två kunder och diskuterat Ingatorps utveckling. Allting läggs ned, sade de, den större matbutiken har följts av serveringen på utsiktsberget och nu till och med tåget. När jag frågade var man kunde få sig en matbit till lunch, sade de att jag skulle få åka till Mariannelund, 11 km bort. Där fanns en asiatisk restaurang som inte alls var dum. Ja, och i Mariannelund fanns pizzeria också. Jaha, tänkte jag, då får jag väl göra det då.
Det var därefter som jag bara av en slump cyklade förbi Danis pizzeria i Ingatorp och blev häpen över att den fanns. Dani själv (om han nu heter så) blev alltså lika häpen och jag funderar fortfarande på varför inte Ingatorps invånare själva vill göra reklam för sina egna affärsidkare. Det är bara absurt. Till saken hör att jag återvände till boden vid torget och köpte en glass till efterrätt. Då påpekade jag det, att det ju fanns en pizzeria i Ingatorp. – Jaha, ja just det, sade damen i butiken, det är klart, men vi tänkte nog att du ville ha något annat än pizza... Det var ett annat sällskap här efter dig och dem hänvisade vi också till Mariannelund.
Underligt bara, tänkte jag, att de inte drog sig för att nämna pizzerian i Mariannelund under vårt första samtal.
Hela denna historia gör att jag tror att jag ska ge lite gratisreklam åt Danis pizzeria och visa den utifrån också. :)
Vid mitt besök på Ingatorps station, hade jag förvånad fått uppleva några regndroppar och strax började det regna allt mer, medan åskan närmade sig. Förmiddagens klarblå himmel grånade och kom sedan inte att klarna upp på hela dagen. Det var långt ifrån kallt – säkert närmare 25 grader till sent på kvällen – och på det sättet ett välkommet avbrott i nederbörden. Medan jag sedan satt inne och åt, dundrade åskan och föll regnet med kraft. Det var en ordentlig rotblöta som lyckligtvis hade lugnat sig när jag gav mig av från Ingatorp.
Med det osäkra väderläget ville jag inte fara vidare till Mariannelund, utan valde att återvända västerut, mot Hjältevad och Bruzaholm. Det blev en äventyrlig färd... Jag hann inte ens lämna Ingatorps samhälle, förrän en häftig skur tvingade mig att söka skydd under en gran. Det var jag förberedd på, och hade valt en mindre väg strax söder om järnvägen, där min kunskap om kartan och Sveriges natur sade mig att det borde finnas just granar.
Jag vet att det inte har varit mycket till järnväg i bloggen nu på en stund, men ta det lugnt, det kommer... Först måste jag bara berätta att det var förhållandevis torrt under granen, men att jag till en viss men tämligen ringa besvikelse inte som Puck Ekstedt fann något lik där.
När jag sedan lämnat granen, hörde jag plötsligt ringsignaler från en järnvägsövergång en bit bort. Det var inte bara överraskande utan rent sensationellt, eftersom det inte skulle gå något tåg på platsen förrän tidigast två dagar senare. Jag tvärnitade och studerade banan. Skulle det komma något tåg?
Nej, det gjorde ju inte det. Det var säkert bara ett tekniskt fel någonstans, i stil med vad jag för något år sedan upplevde i Mölnlycke. Precis som den gången fick jag nu stå med kameran redo i ett par minuter, innan jag slappnade av i visshet av att inget tåg ämnade komma.
I stället tittade jag lite närmare på nämnda plankorsning. Den här skylten ser man numera, men det diskuterades på Postvagnen häromveckan om den verkligen är så lämplig. Förstår alla vad den betyder? Skulle det vara bättre med en drastisk symbol än skylten för "annan fara" och en lång tilläggstext?
Halvvägs till Hjältevad hittade jag vad som måste ha varit den gamla riksvägen, en övergiven spökväg söder om den nuvarande rv 40. Extra intressant blev det när jag fann en liten sidoväg som sannolikt en gång har varit en rastplats. Här gick parallellt på kanske 200 m håll (räknat från norr till söder): nuvarande rv 40 – grusad cykelbana – gamla riksvägen – gammal sidoväg – järnvägen. Och det får man väl säga är goda kommunikationsmöjligheter.
I Hjältevad stötte jag emellertid på oväntade problem. Vägen som jag kom cyklande på tog slut i intet. Eller närmare bestämt hamnade jag dels på ett förbjudet industriområde, dels på en travträningsanläggning som förstås var svår att cykla på. Hur hade de tänkt här egentligen? Man kan inte ha en väg som bara märks ut "Förbud mot trafik med motordrivet fordon" och låta den vara en kilometerlång återvändsgränd.
Industriområdet i fråga var det stora timmerupplaget i Hjältevad. Det har jag sett förut, men jag tror inte heller att detta använder sig av några tåg för transporterna. Borde det inte vara möjligt?
- - - - -
Vid min ankomst till Hjältevad, såg jag att det måste ha regnat mer där än i Ingatorp, för gatorna hade svämmat över.
Jag cyklade rakt igenom samhället och tog min lilla grusväg längs med järnvägen. Där fick jag först en snabb glimt av tåg nr 7671. Sedan fattade jag posto vid en liten plankorsning vid km 44 för att fotografera returtåget 7670.
Det var ett skönt, drypande fuktigt väder där inne i tallskogen. Det droppade från träden men vid själva järnvägen var det uppehåll. Det var uppehåll ja, för en minut innan tåget borde komma, började det regna igen. Tusan också! utbrast jag och bad högt en bön om tre minuters uppehåll. Genast upphörde regnet och jag är riktigt nöjd med nästa bild.
Det var alltså tåg nr 7671, i lördags i form av Y31 nr 1403 Alf Hambe.
Nästan exakt tre minuter efter att jag bett om tre minuters uppehåll, började det regna igen och jag fick leta upp en ny gran att ta skydd under, men det var bara roligt.
Nästa bild tog jag mest för att jag tycker att det är rätt vackert när järnvägen slingrar sig fram genom landskapet.
Framme i Bruzaholm hade jag en eftermiddag att ägna åt något vettigt. Ett besök på bruksmuséet var förstås lämpligt. När kungaparet besökte Eksjö kommun under stadens jubileum i maj 2003, besåg de bruket och promenerade förbi utanför muséet. Därefter sattes skylten "Kungens kurva" upp just där.
På muséet fanns inte mycket järnvägsanknytning. Tydligen har bruket aldrig ens använt järnvägen särskilt mycket för sina transporter. En del import visserligen, men de färdiga produkterna levererades först till närområdet (då det snarare var häst och vagn som gällde) och sedan längre bort men då i en tid när lastbilarna tagit över. Nära järnvägen ligger hela anläggningen däremot:
Nästa skylt visar att man också har gjutit skyltar till järnvägen.
Som vanligt när jag gör något så tar det längre tid än för andra. En hel timme var jag kvar på det lilla muséet och sedan gick jag och fotograferade omgivningen. Det var helt klart värt ett besök, för Bruzaholm utgör ett tydligt exempel på den lilla bruksorten som inte alls hade funnits till om det inte varit för bruket och dess stora behov av arbetskraft. I dag gjuts nischprodukter, bland annat högkromhaltiga, mycket värmebeständiga delar till biobränsleanläggningar. Man har ungefär 70 anställda och på ett delvis besläktat metallduksväveri finns ett halvdussin. Resten av befolkningen pendlar väl till andra orter, för i Bruzaholm finns sedan något decennium ingen affär, man saknar till och med en kiosk och snart har de inte heller järnvägstrafik...
Nästa tåg den här dagen, kom vid sextiden. Först var det nr 7675 österut och sedan 7672 västerut. Båda utgjordes av Y31 1403 Alf Hambe (som var den här dagens Bockabansskyttel) och när jag hade posterat mig kring km 39 och klättrat upp på vägkanten, lyckades jag på något sätt få in hela tåget på samma bild.
När tåget fortsatte västerut, for det parallellt med riksvägen – snabbare, säkrare och tystare än lastbilarna...
Sedan struntade jag i kvällens sista tåg kring klockan åtta och ägnade mig åt att koppla av, skriva blogg, äta godis och fundera över om blixten intresserar sig för en cyklist på gummidäck. Det gör den nog, så jag ska i fortsättningen hålla mig undan åskväder på öppna platser...
Kommentera