Efter att ha vaknat torsdagen den 14 juni åt vi frukost och förberedde dagens lunchpaket. (En händelse som jag fann intressant då och minns ännu, var att jag för första gången fick praktisk nytta av att kunna avgöra om ett ägg är kokt eller inte; det lär sig säkert alla barn i lågstadiet men det dröjde alltså decennier innan jag behövde kunna det.)

Först, som vanligt, en karta.  Dagens etapp tog oss alltså från Kurrebo just norr om Urshult, till Ingelstad.

 

Vi avvek från kartan och tog en genväg i stället för att åka tillbaka ned till Urshult. Det gjorde tyvärr att vi missade några kilometer banvall men vi sparade benen och fick njuta av härliga nedförsbackar och vackra omgivningar (banvallar blir lätt tjatiga i längden).

I Rössmåla korsade vi banvallen och jag ställde mig på bromsen. Här har man nämligen byggt ett helt litet monument till minne av järnvägsperioden.

 

Idag stavas byn med två s, men hållplatsen stavades bara med ett och också det minns man. Kul!

 

Här finns också informationstavlor som visar vad som händer i byn idag, liksom hur det såg ut tidigare.

 

Enligt kartan finns också själva stationshuset bevarat, men så långt kom vi inte vid vårt besök. I stället fortsatte vi vår resa på landsvägen, vilket vår egen karta rekommenderade. Nedanstående bild visar att banvallen genom själva Rössmåla inte är vare sig asfalterad eller grusbelagd. (Detta gällde alltså i juni 2012; förändringar kan ju ha skett sedan dess.)

 

Vi hade några härliga kilometers cykling utan banvall och anslöt inte till denna förrän vi närmade oss Kvarnamåla. Här skar järnvägen en gång i mjuka kurvor genom landskapet.

 

Vi letade en stund för att hitta till en gammal backstuga med det passande namnet Linastugan. När Lina och jag hade funnit den, tog vi lunch och gonade oss i solen...

 

Vidare till Kvarnamåla, den tidigare järnvägsknuten. Det var här som HKJ hade sin östra ändpunkt och anslöt till VTJ – Växjö-Tingsryds Järnväg. Stationshuset ligger kvar idag, som ses på nästa bild, med banan norrut mot Växjö som försvinner till vänster:

 

Från den tidigare bangården ser byggnaden ut så här.

 

I bangårdens södra ände skildes de två banorna mot söder och väster. Detta är, vill jag minnas, banan mot Tingsryd och Ronneby (den lämnar alltså Kvarnamåla ungefär åt sydsydöst).

 

Och detta torde vara HKJ, banan mot Urshult och Norraryd. Den är rätt igenvuxen men det gick bra för oss att cykla in i Kvarnamåla den vägen.

 

Om banvallen väster om sjön (se dag 2) hade bjudit på helt underbara scenerier, var den östra sidan betydligt mindre attraktiv. Det är inget fel på att cykla genom skog, men när vägen är spikrak i en eller flera kilometer, blir det ganska långtråkigt.

 

Vi kom till Väckelsång, en ort sannolikt mest känd för sitt namn som många uppskattar. Där, berättar Banvakt.se, finns en banvaktsstuga fint bevarad, men det hann vi inte notera när vi passerade. I stället kom vi rakt på stationshuset.

 

Stationen är alltså i någon mån bevarad men ser inte så trevlig ut. Inte heller vittnar omgivningarna i någon större omfattning om järnvägen.

Två kilometer senare kom vi till denna kilometermarkering. Härifrån är det alltså 29 km till Växjö, som var denna järnvägs utgångspunkt.

 

Vi följde färdbeskrivningens råd och gjorde en trevlig avstickare till Jät. Denna socken har två kyrkor, en gammal och en ny, där ett besök i den gamla kyrkan kan rekommenderas. Den är byggd på 1100-talet, berättas det, och med inspelad guidning och lockande kyrkbänkar fick två trötta cyklister en stunds skön avkoppling. 

 

Föregående bild visar att mörkgrå moln samlades på himlen. Något regn föll inte över oss denna dag, men det relativa mörkret gjorde att en vit ängel på kyrkogården lyste upp sin omgivning på ett fängslande, nästan skrämmande, sätt.

Efter att ha fört cykeln vidare längs landsvägen genom Jät, protesterade mina knän för första gången. Jag har nog nämnt dem tidigare i den här bloggen och även om de utan problem kan ta mig många mil på stora och små vägar, är de närmast allergiska mot platt cykling. Den här dagen innehöll mycket sådan och på de långsträckta banvallarna fanns varken uppförsbackar att ställa sig upp i eller nedförsbackar att vila i – bara monotont vevande. Cykling är i allmänhet bra för knäna, men har man en gång cyklat till sig ett inflammerat knä, blir det tyvärr ofta en kronisk skada.

Av den orsaken stannade jag gärna till när tillfälle gavs – som för att fotografera 20 km-stolpen.

 

Vacker myrmark kan man också passa på att beundra...

 

...innan man kommer till 19 km-stolpen.

 

Någonstans i dessa trakter finns en vägkorsning som fascinerade mig när vi passerade. Det var nämligen sex små vägar (varav banvallen utgjorde två) som möttes mer eller mindre i en punkt. Jag stannade och såg mig omkring men insåg att det inte gick att fotografera dem, utan får nöja mig med att efteråt beskåda underverket på en karta (se gärna valfri karttjänst, ungefär 3 km sydväst om Ingelstads samhälle).

Ingelstad ja, dit kom vi frampå sena eftermiddagen och klättrade upp på Inglingehög. Fint att se, men så mycket järnvägiana finns inte längre kvar i Ingelstad.

 

Sedan checkade vi in på vårt pensionat och somnade gott – denna kväll utan att ens orka spela ett parti Ticket to Ride (men föregående kväll hade vi hunnit två, så det fick väl gå på ett ut).

 


Detta är tredje delen av fyra i en serie om resan Åsnen runt 2012. Fjärde delen kommer i morgon.

 

1067 mm, HKJ, Hönshylte-Kvarnamåla, Ingelstad, Inglingehög, Jät, Kurrebo, Rösmåla, Rössmåla, VTJ, Väckelsång, Växjö-Tingsryd, banvallscykling, kilometerstolpe, knän, minnestavla, reseberättelse, stationshus, stationsnamn, Åsnen runt 2012,

Kommentera

Publiceras ej