Efter att ha tillbringat några dagar på Orust skulle jag i torsdags den 16 juli 2015 återvända till Borås och det fanns flera alternativ. Kortaste vägen är tråkig och när jag ändå var i Bohuslän fanns både Lysekil och Strömstad i tankarna. Därför konsulterade jag diverse tidtabeller och bråkade i timtals med Västtrafiks "Reseplanerare" (som är dummare än de flesta maskiner och orsak till att vissa regionaltåg är så dåligt frekventerade).
Resultatet blev att jag kom fram till att Bohusbanan till Strömstad passade bäst denna dag. Så efter att ha åkt med två bussar till Uddevalla, letade jag upp tåg 3734 som färdades från Göteborg till Strömstad och här gjorde ett uppehåll på drygt en kvart.
Till Strömstad går sommartid ungefär ett tåg varannan timme och detta når snabbt Munkedal (omnämnt häromdagen och kanske i ett senare separat inlägg):
Sedan ger det sig ut över den mer glest bebodda delen av Bohuslän, den där standard är bara en eller ett par resenärer per station och vissa hållplatser förefaller ligga mitt i ingenstans.
Dingle är första station efter Munkedal och en ort som i vissa kretsar är känd för sin lantbruksskola. En sådan krets är min familj men det är den enda relation jag har till denna ort.
Stationshuset ser ut så här:
Godsmagasinet följer sedan. Lite sött och så, men också ganska förfallet:
Mer intressant är att Dingle har flera sidospår och upplagt timmer som gör det till en station som, sedd från tåget, ger ett levande intryck.
Ja, titta bara. Det är ju rätt fint, eller hur?
(Det skulle verkligen platsa på en modelljärnväg, tänker jag helt fräckt.)
Till nästa verkliga station i Tanum är det nästan tre mil, men eftersom banan passerar förbi två av det bohuslänska inlandets fåtaliga tätorter, låter man tågen göra korta stopp också där. Först i Hällevadsholm:
Och sedan väntar Rabbalshede:
Detta anges inte heller som en ort med trafikledningsmöjligheter, men nog finns det sidospår alltid. Om än överväxta, som nästa bild visar:
Nästa stationshus far tåget förbi i hög fart.
Såg ni? Nej, inte jag heller. Det var i alla fall Orrekläpps f.d. station och också här ligger några spårrester bland grönskan. (Enligt en gammal diskussionstråd från 2005 finns inga växlar till huvudspåret så sidospåren har väl helt enkelt blivit kvarglömda.)
Vidare gick färden till Tanum, där det var tågmöte med södergående tåg 3747.
Tanum är så intressant i sig, att jag återkommer till det i ett senare inlägg.
Återigen väntade en längre sträcka, nu 24 km, till nästa station i Skee. Dessförinnan passerade vi emellertid ett par intressanta platser. Först Kragenäs, som ser nyligen upprustat ut, men eftersom persontrafiken inte gör några uppehåll här, antar jag att det finns ett eller annat godståg som har något att hämta.
De flesta persontåg gör däremot uppehåll i Överby. Här finns en numera oanvänd plåtstins (tågen saknar ju stoppknappar, så lokföraren måste stanna oavsett om någon ska stiga på eller inte) samt en liten väntkur av ständigt skådat slag.
En naturbild följer härefter. Precis som upplagt timmer är en kombinerad naturlig, kulturell och samhällsekonomisk rikedom som doftar gott, är torkande hö det.
Nästa station är Skee, bara 7 km från slutpunkten Strömstad. Skee är, som jag skrev i ett av bloggens första inlägg ("Även Strömstadspolisen åker tåg"), också en märkesplats för Bohusbanan, då det var tänkt att järnvägen skulle fortsätta till Norge härifrån. Spårsnutten till Strömstad skulle då bara vara en liten bibana.
Här fanns förstås också ett liknande stationshus som på så många andra platser, men det gick inget bra för det i Skee. Man sålde byggnaden till privata intressen och efter att dessa hade låtit den förfalla, återstod till slut bara rivning, vilket utfördes på förvintern 2013. I dag ser Skee station ut så här:
Åt andra hållet är det inte heller så roligt. Fint en sommardag kanske, men... nja.
Nästa bild visar jag lite av samma skäl som den förra. Det finns nämligen vyer som är vackra i färg, även om de symboliserar något som inte är lika fint, i det här fallet ohållbara transporter:
Somliga menar att det finns en konspiration som arbetar för att låta Bohusbanan gå en dyster framtid till mötes, så att motorvägen var samhällets gåva till Bohuslän medan järnvägssatsningarna ska hamna någon annanstans i landet. Huruvida det är så, vet jag inte, men det verkar inte som om vare sig Bohusbanan eller dess trafik är direkt hotade just nu.
Nåväl, åter till ordningen. Eftersom unionsupplösningen kom emellan, blev det aldrig någon järnväg till Norge, utan stickspåret till Strömstad vävdes in i dagens Bohusbana. De sista sju kilometerna är nyrenoverade och körs bland annat genom en helt nybyggd tunnel.
Men sedan tar det bokstavligen stopp...
Här är nämligen något så konstigt som en ändstation modell säckstation mindre. Det finns en växel och ett sidospår men det är också allt, så att köra loktåg hit är inte att rekommendera. Då får man alltså backa till Skee innan man kan göra rundgång med loket...
Godsmagasinet till vänster, hamnen till höger och spåren i mitten:
Efter att ha stigit av, promenerade jag omkring i trekvart: köpte en smörgås på Kaffedoppet och en glass i hamnen samt fotograferade motiv bara jag känner till. När det var gjort satte jag mig på vändande tåg igen – utan ens en kommentar från ombordpersonalen. Det tyckte jag faktiskt var lite tråkigt...
Till sist en kommentar om Strömstads station. Det är verkligen inte svårt att ta helt fantastiska bilder härifrån. Idyllen är närvarande oavsett fotovinkel och tala om "tåget mitt i stan". Därför lägger jag bara in några bilder här på slutet och återkommer från en tråkigare plats nästa gång. :)
Kommentera