"Alla" vet att de första stambanedelarna öppnades 1856 och i praktiken innebar starten för den svenska järnvägsutbyggnaden. De rika bygderna i Västergötland var emellertid inte långt efter med sina privatbanor. På sensommaren 2013 hölls 150-årskalas för Borås–Herrljunga järnväg och hösten 2017 var det dags för Herrljungas andra bana, den till Uddevalla, att fira samma aktningsvärda ålder.

 

Bergslagernas Järnvägssällskap (som håller till i Göteborg varifrån Bergslagernas järnväg utgick) körde en helg jubileumståg mellan Uddevalla och Vargön och kompletterade detta med sträckan Herrljunga–Grästorp den 7-8 oktober. Det tyckte jag lät som en passande söndagsutflykt.

Således tog jag ett anslutande tåg till Herrljunga där tåg 24284 mot Grästorp, dagens första museitåg, väntade. Upplägget var det att den hugade resenären köpte sig en biljett och sedan fick resa fritt under dagen. Här är min resehandling:

 

Jag ska genast säga att det där med att åka efter ånglok inte är så speciellt som man kan tro. De gånger jag har gjort det – på Ohsabanan, från Anten till Gräfsnäs, över Hallandsås och på BHJ:s jubileum – har det varje gång varit vagnarna, sällskapet eller omständigheterna som varit upplevelsen. Ångloket i sig... tja, det är mäktigt och vackert men det drar lika bra som ett ellok och nästan lika fort också.

Det var i alla fall lite roligt att se Herrljunga och dess omgivningar insvept i rökmoln. :)

 
 

Nästan tomt var tåget i Herrljunga men redan i Vedum hade folk samlats. Hade man gjort bättre reklam där månntro?

 

Jag delade snart kupé med Oliver och Cornelia samt deras morfar eller farfar. Glada barn var det, och inte helt missnöjda vuxna heller.

 

Sedan kom vi till Håkantorp och jag hoppade av...

Bergslagernas järnvägssällskap, Herrljunga, UVHJ, UVHJ 150 år, Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga, Vedum, museitåg, reseberättelse, Ånglok,

Kommentera

Publiceras ej