(Detta är det fjärde inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018, i vilket jag sätter rekord i och med att det innehåller 49 bilder. Länk till alla inlägg finns i slutet av detta.)
"Resande mot Göteborg, tag plats. Stationen läggs ned, stinsen går hem, sista tåget på Lysekilsbanan avgår, dörrarna stängs."
Riktigt så var det ingen som sade. (Inte heller skulle det ha varit historiskt helt korrekt.) Men efter att jag hade tagit två promenader i staden och sedan haft en härlig stund med ett skrivprojekt i stillheten på tåget, blev det tid för avgång för tåg 44488. (Sträng taget var det nog först i Munkedal tåget fick ett nummer; sträckan dit måste väl ha gått som spärrfärd.)
Jag hade installerat mig i sista vagnen och grabbade kameran. I bakre foajén stod en tre, fyra personer och jag gjorde dem sällskap. Här skulle fotograferas.
– Den här utsikten är det inte utan att man saknar med moderna motorvagnar, sade jag. Det vill säga om man inte har lokförarbevis, lade jag till när några av medresenärerna flinade.
Det fanns inte fotografer bara på tåget. Nästa bild visar hur de fanns på stationen in i det sista. Längs hela sträckan tillbaka till Smedberg var det likadant. På Lyse, Brastad och Hallindens stationer, längs landsvägar och i skogspartier stod det folk. "Oj, detta blir en väldokumenterad resa!" tänkte jag. Jag antog att det skulle presenteras bilder en masse i diverse järnvägsfora. Det kanske det gjorde också, men på det som jag följer fanns inte en enda bild.
Jag kan ju ändå göra mitt bästa. Här följer nu snart en kavalkad av bilder. Särskilt många kommentarer blir det inte, för vad ska jag säga? Under den timme det tog att avverka Lysekilsbanan för sista gången höll jag mig nästan utan undantag kvar där, längst bak i tåget. Där fanns större delen av tiden även en annan fotograf (med fläskigare kamera, så det kanske är förmätet av mig att ge mig själv samma titel) samt hans ganska lilla barn. Efter ett tag hade de övriga gått och satt sig, men då och då återkom de. Varje gång tåget passerade en station, blev det smått hysteriskt. En, två, tre – ja, fyra! – kameror försökte få plats ovanför och bredvid varandra framför bakrutan. Varje växel skulle förevigas. Jag log åt situationen och som en av bilderna nedan visar, försökte jag även skjuta i blindo.
Periodvis under hemresan satt en eller till och med två mobiltelefoner fasttejpade på rutan. Det var ett slags kreativitet som imponerade. På så vis kan man filma länge utan stativ (även om jag har lärt av mina vänner att moderna mobiltelefoners batteritid nog kan vara ett problem).
Nåväl. Här kommer ett omfattande urval av mina bilder från sista tåget på Lysekilsbanan. Vilken delsträcka det gäller kommenteras före bilden/bilderna.
Först linjen från Lysekil till Lyse:
Infarten till Lyse samt Lyse station:
Linjen från Lyse till Brastad:
Brastad station:
(Bilden ovan är intressant för att bilen hade stått och väntat på tåget mellan bommarna!)
Linjen från Brastad till Hallinden:
(Bilden ovan antyder, intill den bortre stolpen, en kvarlämnad vattenhäst.)
Hallinden station:
Linjen från Hallinden till Smedberg/Munkedal:
(Såväl ovanstående som nedanstående bild är ytterligare minnen av kilometer 8...)
(Ovanstående bild illustrerar något som sakkunniga reagerade på: rälsbefästningarna har bara en spik på insidan. Eftersom hjulet när det rullar håller emot insidan av rälet, kommer tågets krafter att verka så att det är bättre att ha två spikar på insidan och eventuellt färre utvändigt.)
(Bilden ovan är möjligen intressant eftersom man inte bara kan se den högerkurva som tåget befinner sig i, utan även två kurvor bakåt.)
Infarten till Smedberg (i utkanten av Munkedals station) samt Smedberg självt:
(Bilden ovan visar alltså Bohusbanan.)
(Observera skylten ovan. Här är 0 km och Lysekilsbanan börjar.)
Och så rullade vi in vid plattformen på Munkedals station. Mina reskamrater längst bak i tåget hade lämnat mig ensam. "Resten kan vi se någon annan gång" var kommentaren och det hade de ju rätt i. Jag stod emellertid kvar i några kilometer till, eftersom även Munkedals utkanter är intressanta. Dessutom har jag ju inget lokförarintyg och vet inte när jag nästa gång kan få stå i sista vagnen med fri sikt.
(Det är först i efterhand jag noterar den underliga S-kurvan på spår 2 och utåt. S-kurvor är allmänt sett inte bra, så man undviker dem om det är möjligt. De passeras emellertid inte i hög hastighet och det är förstås perspektivet som gör att de ser så oerhört påtagliga ut.)
Vid mitt förra besök i Munkedal studerade jag den smalspåriga (600 mm) Munkedals järnväg. På grund av en dåligt planerad tidtabell fick jag inte tillfälle att resa med det tåget (turen avgick så att jag, som kommit med reguljärt tåg till Munkedal, precis missade museitåget). Den här gången var det inte ens aktuellt, men det blev en trevlig bild av spåren intill varandra:
Vid plakorsningen vid smalspårets lilla stationshus hade en bil (från smalspårstiden, månne?) stannat för nedfällda bommar. Paret i bilen hade dessutom stigit ur och fotograferade förtjust vårt tåg. Det tyckte jag var lite roligt.
Men så passerade vi Örekilsälven och efter att ha fotograferat bron, var jag nöjd. Äntligen kunde jag gå tillbaka till min plats och pusta ut.
Fast i och för sig hade jag andra planer...
Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:
- Sista tåget till Lysekil
- Tre timmar runt Lysekilståget
- Lysekils hamn
- Sist i det sista tåget
- Avslappning på tåg
- Norskt tåg i Sverige
Kommentera