(Detta är det tredje inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018 och det är mer spårnördigt än alla de andra. Länk till dessa andra inlägg finns i slutet av detta...)
När jag hade ätit min middag och gav mig ut i hamnen, ställde jag mig två frågor:
1) Hur kunna fotografera i en eftermiddag som är så blåsig att jag fryser om fingrarna och behöver vantar?
(Svar: Strunta i vantarna och stå ut – det gäller mindre än en timme.)
2) Hur bringa ordning i detta otal spår som löper i alla tänkbara riktningar?
(Svar: Följ så många som möjligt och ta bilder i massor.)
Så här såg det ut då jag stod i utkanten av bangården, med tåg, stationshus och plattform bakom mig. Vänstra spåret i bilden är linjen som stiger mot Smedberg/Munkedal och Bohusbanan. Högra spåret håller sig lägre och leder mot hamnen. Jag vandrade bort runt det röda huset i höger del av bilden.
Där öppnade sig en vy mot själva hamnen. Jag hade sett den redan från tåget och visste att den fanns.
På bilden ovan ser det ut som ett dubbelspår, men det högra slutar i en stoppbock snett bakom fotografen. Nu kunde det vara intressant att följa gatan och se vart spåret tar vägen... Jo, det landar utanför en bastant grind till hamnanläggningen. Den anar man i vänster kant av nästa bild.
Mitt i föregående bild vek ett spår av bort mot höger. Det följer en småbåtshamn och slutar eventuellt i en stoppbock. Jag säger "eventuellt", för jag misstänker att det finns fler spår på kajen där borta också:
Nåväl, tillbaka till hamngrinden. Där var det synnerligen bestämda regler och nästa bild visar bara en del av de skyltar som påpekade att envar förbjöds passera, på grund av kommunen och staten, europeisk lagstiftning och fan och hans moster...
Men på håll kunde jag ju studera platsen. Särskilt häftigt tycker jag det är att man har asfalterat precis fram till vänstra rälen men inte längre. Jag kan inte påminna mig att jag har sett en så markant gräns mellan gata och spår tidigare.
Så vände jag ryggen mot hamnanläggningen och tog en bild tillbaka mot staden.
Ungefär där det på förra bilden står en svart bil parkerad, var ett virrvarr av spår. Jag fotograferade nu in i ett skräpigt hörn till höger, där en stoppbock markerade slutet på ett spår som nog mest är till för växlingsrörelser. Jag tror alltså inte att man egentligen transporterar något dit, men när vagnar ska växlas, måste det finnas plats för tågsättet medan det byter riktningt. (Det är åtminstone min slutsats som amatör.)
Nästa bild visar samma röda byggnad som den första i denna text. Linjen och industrispåret kommer alltså runt huset och så att säga tvärs över fotot. För att nå in i anläggningen på det vänstra spåret måste en vagn först växlas in på det högra, köra bort till den ruffiga stoppbocken nyss och så återvända till vänster. Vid växeln till höger...
...står jag på nästa bild. :)
Många maffiga spår var det minsann. Eftersom där fanns ett spårkors och jag häromåret fick intresserade frågor om närbilder på spårkors, kommer här tre sådana i ett svep:
Nåväl, i växeln kan man ta valfri riktning. Kör man rakt fram kommer man till stationsområdet, men man kan också svänga vänster och hamna på ännu ett industriområde.
Där ligger en kaj med inte mindre än fyra parallella spår. Det är faktiskt riktigt imponerande!
Eller också växlar man in sig på något av dessa båda spår:
Jag har irriterat mig på att man i Borås bygger ett stort industriområde väster om staden utan att det finns spårförbindelse. Därför tyckte jag häromsommaren att det var lite coolt med industrispåren i Vetlanda, som jag tidigare hade gjort i Kvillsfors. Likaså var östra delen av centrala Norrköping spännande med alla sina spår när jag var där.
Men Lysekil! Ja, det var något extra. Här finns alltså alla möjligheter att bygga industrier med tunga råvaror eller otympliga produkter, och ändå få lätta transporter utan vare sig buller eller fossila utsläpp. Kör dit ett lok bara och transportera prylarna enligt den lättrullande principen stålhjul på stålräls.
Icke så. Lysekilspartiet och kortsynta statstjänstemän föredrar att stänga järnvägen från december. Hädanefter ska allt bara fraktas med omoderna långtradare. Lika dumt som en båt på torra land:
Sista bilden för nu får bli denna: spåret i centrumhamnen, där sjömännen kontemplerande kan betrakta kajspåret.
Om jag någon gång bygger en storslagen modelljärnväg, ska där finnas en hamn. Spåren i Lysekil skulle absolut kunna vara en förebild, för där finns lite av det mesta.
Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:
Kommentera